NARC utnämnde den tidigare omtalade Thanin Kraivichien till premiärminister den 22 oktober 1976. Parlamentet var upplöst, författningen satt ur spel och landets omkring 50 politiska partier var nu förbjudna. Thanin förklarade att det skulle ta tolv år innan Thailand kunde återgå till ett demokratiskt styre igen! Thanin utsåg sin egen nationalförsamling med 340 medlemmar, varav 110 var militärofficerare. Han insisterade på att själv få välja sina ministrar och militären fick bara poster som biträdande premiärminister och biträdande försvarsminister.

Thanin var son till en invandrad kinesisk handelsman, som blev ägare till en av Bangkoks största pantbanker. Thanin läste först vid Thammasatuniversitetet där han tog sin examen 1948. Därefter begav han sig till England för juridikstudier vid London School of Economics (Withayalai Setthasat Lae Ratthasat Haeng London) วิทยาลัยเศรษฐศาสตร์และรัฐศาสตร์แห่งลอนดอน. Han var klar med sina studier 1953 och återvände hem till Thailand 1954.

Under sin tid i England hade han träffat en danska vid namn Karen Andersen คาเรน แอนเดอเซ่น (?-1995). De gifte sig och hon fick senare titeln Khunying Karen Kraivichien (Khunying Kharen Kraiwichian) คุณหญิง คาเรน กรัยวิเชียร. Paret fick fem gemensamma barn.

Hemma i Thailand igen arbetade Thanin vid justitieministeriet och blev först biträdande domare. Han steg dock snabbt i graderna och blev president vid Högsta domstolen. Dessutom undervisade han i juridik vid både Thammasat- och Chulalongkornuniversitetet. En av Thanins hobbyer var att publicera böcker som varnade för kommunismens faror och han hade tidigare haft en TV-show där han attackerade kommunismen, studentrörelsen och progressiva politiker.

Ironiskt nog skulle det visa sig att denne civilist och advokat var mera auktoritär och undertryckande än någon av sina tidigare militära motsvarigheter. Hans regim blev känd som den mest högervridna någonsin i Thailands historia. Liksom Sarit Thanarat gjort lät Thanin avrätta några grova brottslingar efter snabba rättegångar, som en varning till allmänheten.

Sträng censur infördes för media, fackföreningar tystades, byråkrater och lärare blev utrensade och tvingades att genomgå antikommunistisk indoktrinering. Demonstrationer förbjöds och hem, skolor och kontor genomsöktes och 45 000 böcker, som betraktades som ”farlig” litteratur, konfiskerades och brändes. Det påstods till och med att böcker brändes bara för att de hade röda omslag! Dessutom förbjöds politiska diskussioner i skolorna oavsett om det handlade om marxism eller demokrati.

Två veckor efter sitt maktövertagande skärpte Thanin också lagen om majestätsbrott. Straffet för majestätsbrott blev nu minimum tre års fängelse och ett maximum på 15 år. Det tidigare maxstraffet hade varit sju års fängelse. Innan lagskärpningen hade domarna haft ganska stort spelrum och många åtalade hade kommit undan ganska lätt, med uppskjutna fängelsestraff eller med några få månaders fängelse. Många domare hade förstått att lagen om majestätsbrott (Lèse Majesté) hade blivit ett redskap för högern att misstänkliggöra sina motståndare.

Antalet arresteringar för majestätsbrott ökade nu. 1975 hade 10 personer arresterats, 1976 21 personer och 1977 under Thanins regim 42 personer. Det påstås att en man dömdes för majestätsbrott efter att ha torkat av ett bord med en av Village Scouts halsdukar!

Den tidigare omtalade Samak Sundaravej utsågs till inrikesminister i Thanins regering och många menar att han inledde en veritabel häxjakt på vänsterintellektuella. Detta förnekade Samak naturligtvis själv.

Thanins regim blev den första i Thailands historia med kvinnor som ministrar. De två var Wimolsiri Chamnarnvej (Wimonsiri Chamnanwet) วิมลศิริ ชำนาญเวช (1930-) och Lursakdi Sampatisiri (Khunying Loesak Sombatsiri) คุณหญิง เลอศักดิ์ สมบัติศิริ (20 februari 1919-9 november 2010). Lursakdi fick senare titeln Thanphuying.

(Wimolsiri Chamnarnvej)

(Lursakdi Sampatisiri)

Högern jublade över Thanins politik medan vänsterfolk och även moderata var så besvikna och rädda att de tvingades i exil eller att slå sig ner bland gerillan i bergen. Bland de som valde att ge sig av fanns många av studentledarna från 1973-1976 och många prominenta intellektuella.

Hur många som flydde efter kuppen varierar beroende på källan. En del säger att det handlade om några hundra aktivister som anslöt sig till gerillan (PLAT). Vänstergrupperna talar om 3 000 studenter och intellektuella. En del källor säger att 10 000 personer flydde ut på landsbygden och att antalet gerillasoldater fördubblades. Bland de som flydde landet fanns de tidigare omtalade Khamsing Srinawk och Puey Ungpakorn.

Khamsing Srinawk flydde ut i djungeln och tog sig till sist till Laos. Flera månader senare beslöt han sig för att gå i exil med sin familj efter att det skurit sig mellan honom och kommunistpartiet. Han bosatte sig därefter i Sverige 1977, men återvände sedan hem till Thailand 1981.