Modern tid - Det ökande kommunisthotet
Kambodja och templet Preah Vihear

Men det var inte bara Laos som bekymrade Thailand. Kambodjas statschef prins Norodom Sihanouk förde en mer eller mindre strikt neutralistisk politik och började få närmare relationer med Kommunistkina i slutet av 1950-talet Anledningen var kanske delvis att minska Nordvietnams makt.

Under 1950-talet uppstod en gränstvist mellan Thailand och Kambodja angående äganderätten till det 800 år gamla templet Preah Vihear, som ligger på en bergstopp vid namn Khao Phra Wihan เขาพระวิหาร. Templet nås lätt från den thailändska sidan, medan vägen upp till templet från den kambodjanska sidan är mycket brant.

Thailand hade ockuperat tempelområdet och Sarit hade sett till att den thailändska flaggan vajade väl synlig från den kambodjanska slätten nedanför bergsklippan. Han hade också svurit på att aldrig låta Kambodja ta över området.

Det var efter att Kambodja hade blivit självständigt 1954 som de ställt krav på äganderätten till templet och tvisten hamnade inför den internationella domstolen i Haag den 6 oktober 1959. De thailändska ledarna var så säkra på att få rätt att de knappast tänkte på möjligheten att de kunde förlora.

Thailand valde att stödja den nationalistiska oppositionen mot Norodom Sihanouk, stängde gränsen och de diplomatiska förbindelserna med Kambodja bröts i oktober 1961. Thailand började därefter ge stöd till diverse motståndsrörelser i Kambodja för att straffa Norodom Sihanouk.

Under åren 1963-1964 skulle Sihanouk gång på gång vädja om en internationell konferens för att garantera Kambodjas neutralitet. Laos hade ju fått en sådan garanti under konferensen 1962.

Området där ruinerna av templet Preah Vihear ligger var litet och obebott, men thailändarna hade länge betraktat det som sitt. Anledningen till detta var att templet endast med stort besvär kan nås från den kambodjanska sidan. Enligt de gamla traktaten med Frankrike från 1904 och 1907 var området också thailändskt.

Därför kom domstolens beslut den 15 juni 1962 som en chock, då domstolen röstade 9-3 till Kambodjas fördel. En rasande Sarit kallade till ett ministermöte den 20 juni. Bland den thailändska befolkningen hördes ett ramaskri och upprördheten blev så stor att det propagerades för att templet skulle tas med våld. Thailand stod faktiskt på randen av ett krig mot Kambodja och prins Norodom Sihanouk pekades ut som en fiende till Thailand.

Den 21 juni 1962 marscherade över 50 000 studenter från Sanam Luang till parlamentet medan man skrek ut sina protester mot domstolens beslut. Demonstranterna kom från alla Bangkoks stora universitet. Framför parlamentsbyggnaden turades studentledarna om att hålla tal som förkastade domstolsbeslutet och de kambodjanska ledarna. Regeringen gjorde inte mycket för att förhindra demonstrationerna utan gav dem i stället sitt tysta stöd.

Efter två veckors känsloladdade tal och demonstrationer mot domstolens beslut höll premiärminister Sarit ett radio- och TV-tal där han försökte förklara varför Thailand accepterade domstolens beslut under protest. Det anses allmänt att det var kung Bhumibol som låg bakom Sarits beslut. Som medlem av FN var Thailand helt enkelt tvunget att erkänna domen. Dessutom hade man ju gått med på att den internationella domstolen fick döma i ärendet.

De thailändska soldaterna lämnade därefter templet och drog sig tillbaka till en militärförläggning strax norr om det som skulle bli gränslinjen. Kambodjanerna var överlyckliga och prins Norodom Sihanouk ledde personligen en klättring uppför klippan för att markera Kambodjas äganderätt.

Men problemen angående Preah Vihear var långt ifrån över och utvecklades till en allvarlig konflikt mellan de båda länderna med början 2008. Se även ”Nutid,” avsnittet ”Thaksin Shinawatra och hans efterföljare,” artikeln ”Preah Vihear-krisen (juli-augusti 2008).”

Naturligtvis oroades den thailändska militären av de försämrade relationerna med Laos och Kambodja under denna period. Det handlade i båda fallen om områden som thailändarna kände att de hade en stark historisk rätt till.

Den thailändska militären hade återerövrat delar av Laos och Kambodja åren 1940-1941 för att därefter ”rånas” på dessa av civila politiker och stormakterna omedelbart efter kriget. Militären rättfärdiggjorde nu sin auktoritet genom att fokusera på det kommunistiska hotet mot landets säkerhet som kom från Indokina.

Det är möjligt att man 1962 och 1963 hade tankar om att använda amerikansk träning och materiel för att förbereda sig på mera direkta militära ingripanden i Indokina om behov eller tillfälle för detta uppstod.

Då det blev känt att Kambodja hade bett USA om militärhjälp för att bekämpa Viet Cong-infiltratörer (Wiat Kong) เวียดกง i landet protesterade Sarit återigen. Den 12 juli 1962 berättade Sarit för pressen att Kambodja, enligt den information som han hade fått, hade bett om utrustning för att öka sin armés styrka från 4 divisioner till 10.

Sarit tvivlade på att Kambodja skulle använda dessa extra styrkor till att bekämpa kommunisterna och sade att de rent faktiskt kunde bli använda mot Thailand. Detta återgavs i pressen och det påpekades i officiella uttalanden att Thailand skulle bli mycket besviket om USA gav ökad militärhjälp till deras fiende Kambodja.

Utrikesminister Thanat Khoman menade också att Kambodja rent faktiskt stödde Viet Cong genom att de fick lov att passera ostört genom landet på sin väg till Sydvietnam. Försvarsminister Thanom Kittikachorn uttalade en förhoppning om att USA skulle konsultera Thailand innan de gav ytterligare vapen till Kambodja.

Samtidigt opponerade Thailand sig mot Sihanouks påstående om att ett hot mot hans land snarare kom från Thailand och Sydvietnam än från de kommunistiska nationerna. Thailand anklagade dessutom Sihanouk för att planera en överenskommelse med Kommunistkina som skulle ge kineserna lov att ha baser i landet. Gränssammanstötningarna ökade under sommaren 1962 och det talades mer och mer om krig i Bangkok.

Mitt i september 1962 nådde kritiken av USA sin höjdpunkt då det blev känt att USA levererat 12 flygplan av typen T-28 till Kambodja, enligt en tidigare överenskommelse, och att det planerats ytterligare leveranser under året. Protesterna var så högljudda att den amerikanska ambassadören trädde fram offentligt och försäkrade att amerikanska vapen i Kambodja aldrig skulle komma att användas till att döda thailändare med.

USA hade valt en ytterst olämplig tidpunkt för sin vapenleverans till Kambodja och Thanat Khoman gjorde följande uttalande: "Det existerar inget partnerskap mellan Amerika och Thailand." Några få dagar senare meddelade den thailändska regeringen att de ville förhandla med Sovjetunionen om ett handelstraktat.

Ytterligare några dagar senare sade Thanat att denna handling inte var avsedd som en hämndakt mot USA på grund av vapenleveranserna till Kambodja, men han medgav att leveransen av planen var opassande och "att goda vänner inte gjorde så."

Sarit tyckte att USA skulle upphäva sitt beslut om vapenleveranser till Kambodja och man hade också meddelat den amerikanske ambassadören om Thailands inställning i denna fråga. Det tidigare återupprättade förhållandet mellan USA och Thailand hade återigen försämrats.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-11-03, 19.26
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.