I början av 1962 arresterade thailändska polistrupper 74 personer på gränsen till Burma och de blev anklagade för illegal kommunistisk tidningsutgivning.

Några veckor senare besökte justitieminister Robert F. Kennedy รอเบริทต์ เอฟ เคนเนดี้ (20 november 1925-6 juni 1968) Bangkok under en resa i Asien. Premiärminister Sarit Thanarat informerade honom om hur allvarligt den thailändska regeringen såg på händelserna i Laos och försökte locka ur honom hur USA ville reagera om Thailands säkerhet blev ytterligare hotad.

I en diskussion med en grupp universitetsstudenter sade Robert Kennedy att USA ville hålla sitt löfte om att försvara Thailand om landets säkerhet var hotad, men tillade samtidigt att thailändarna själva också var tvungna att ha en egen vilja att försvara sig och att de var tvungna att vidta nödvändiga åtgärder för att skapa enighet i landet.

Den militära situationen i Laos blev kritisk i februari 1962 då Pathet Lao började en offensiv, med stöd av Vietminh, i den norra provinsen Luang Namtha på gränsen till Kina. Thailändska styrkor sattes i beredskap och den 13 februari intog man ställningar på strategiska punkter längs gränsen till Laos. Denna militära omgruppering skedde snabbt och regeringen hemlighöll var trupperna fanns och hur stora styrkorna var. Detta visade hur allvarligt man såg på kommunisthotet från Laos.

(Solnedgång över Luang Namtha)

I slutet av februari 1962 inviterades utrikesminister Thanat Khoman till Washington för att diskutera hur Thailands säkerhet kunde garanteras inom SEATO-samarbetet med president Kennedy och andra höga politiker. Innan Thanat reste höll han en presskonferens där han uttryckte Thailands oro över den politiska press som USA och andra makter hade lagt på den laotiska regeringen om att bilda en koalitionsregering med Pathet Lao.

Han sade vidare att trots att Thailand och USA var överens i grundläggande frågor var man inte överens om på vilket sätt problemet Laos skulle tacklas. Samtidigt uttryckte han sin stora oro över händelserna i Laos och att länder som kallade sig för vänner till Thailand inte tog situationen mera allvarligt. Thailändarna menade att om kommunisterna lyckades inta Luang Namtha utan att SEATO gick in militärt skulle Thailand drabbas härnäst. I denna situation ville Thailand vara berett att agera utan SEATO:s stöd just så som premiärminister Sarit hade sagt i september 1960.

Thanat tillbringade fem dagar med att diskutera med representanter för den amerikanska regeringen och den 6 mars 1962 hade han ett 40 minuter långt möte med president Kennedy. Presidenten lovade att stödja Thailands självständighet och territoriella integritet och lovade högtidligt att USA var fast beslutet på att möta varje kommunistisk attack mot Thailand, utan att detta först skulle godkännas av de andra SEATO-länderna.

Denna försäkran blev formellt framsatt i ett gemensamt uttalande samma dag av utrikesminister Dean Rusk och utrikesminister Thanat Khoman. I Thailand resulterade detta i glädje och förnyad tillit till USA. Utrikesminister Thanat, vars prestige ökade enormt efter denna succé i Washington, sade i en TV-intervju att USA:s försäkran stärkte SEATO och gav Thailand större tilltro till organisationen.

Försvarsminister Thanom sade att ”det var bra att USA var villigt att agera utan att först behöva konsultera SEATO. Det finns mycket förvirring i SEATO och vi har inte råd att sitta overksamma i tillfälle av en aggression. Denna försäkran får Thailand att känna sig mera säkert." Premiärminister Sarit förklarade i ett radio- och TV-tal över hela nationen betydelsen av Rusk-Thanat-överenskommelsen.

Angående SEATO och organisationens historia sade Sarit; "Under de sex år som gått sedan bildandet har det funnits en del svårigheter som förhindrade denna organisation att vidta de åtgärder som förväntades. Detta faktum har skapat allvarliga bekymmer för Thailand som ligger som en sista utpost i försvarslinjen för den fria världen och därför måste bli den första att möta faran."

Angående frågan om den inre undergrävande verksamheten försäkrade Sarit att "USA har också fastslagit sitt beslut att stödja och bidra till våra förhållningsregler på samma sätt som de gör i Vietnam." Några veckor senare meddelade Sarit att den australiske och filippinske utrikesministern hade uttalat sitt stöd för USA:s ställningstagande och dessa nationer hyllades nu också som Thailands verkliga vänner.

Det laotiska problemet var dock inte löst ännu. Pathet Lao som fick mer och mer stöd av Vietminh hotade fortfarande att erövra Luang Namtha och att gå vidare mot Mekong.

Många observatörer menade att USA hade givit sitt löfte om att försvara Thailand till gengäld för en försäkran från den thailändska regeringen om att de skulle använda sitt inflytande på Boun Oum-Phoumi Nosavan-fraktionen i Laos för att försöka få till stånd en koalitionsregering med alla tre fraktioner.

Det är inte klarlagt om den thailändska regeringen verkligen gav USA en sådan försäkran, men Rusk-Thanat-överenskommelsen blev en vändpunkt i Thailands syn på USA:s plan om att få prins Souvanna insatt som ledare i koalitionsregeringen och att ge de omtvistade posterna som försvars- och inrikesminister till honom.

För att försöka att göra verklighet av denna plan skickade USA sin biträdande statssekreterare för Fjärran Östernfrågor Averell Harriman till Thailand och Laos. Han anlände till Bangkok den 21 mars och fortsatte därefter till Vientiane. Harriman hade redan träffat prins Souvanna i Yangon. Efter samtal med Sarit visade han sig vara inställd att acceptera amerikanernas synpunkter.

I april 1962 blev läget i Laos ännu mera spänt. Högerstyrkorna vägrade att bilda en koalitionsregering och Pathet Lao och Vietminh ökade sitt tryck på Luang Namtha. En del observatörer menade att Phoumi medvetet provocerade kommuniststyrkorna då han kanske trodde att USA ändå skulle komma till hjälp om läget förvärrades ytterligare.

I slutet av april kom en laotisk delegation, ledd av prins Boun Oum tillsammans med Phoumi Nosavan, till Bangkok för att söka stöd för sin politik. Högerflygeln var medveten om Sarits ovilja mot en koalitionsregering ledd av Souvanna Phouma och de försökte slå mynt av detta genom att appellera öppet och dramatiskt om thailändskt stöd. Sarit-regeringen stod emellertid fast trots deras tvivel på USA:s Laos-politik. Det var tydligt att Thailand tänkte ge USA:s planer en chans. Detta hindrade dem inte från att ge den laotiska regeringen hjälp i form av 1 000 ton ris och byggnadsmateriel.

I maj intog kommunisterna Luang Namtha och läget i Laos förvärrades ytterligare. Högerstyrkorna flydde söderut utan att reorganisera sig och gick in på thailändskt territorium vid Chiang Kham. Regeringen i Vientiane påstod att Kina blandat sig i striderna och att regeringstrupperna varit nominellt underlägsna. Då Phoumi och hans styrkor lämnade stora delar av nordvästra Laos till Pathet Lao var det fritt fram för dem rycka fram till den thailändska gränsen. De gjorde dock inga försök på detta.

General Phoumis nederlag övertygade de flesta thailändska och amerikanska observatörer att hans trupper inte kunde mäta mot kommunisternas då det verkligen blev allvar. Tidigt i maj 1962 frågade sig thailändarna när USA var redo att förhindra kommunisterna att nå fram till Thailands gränser.

USA:s svar dröjde inte länge och den 8 maj anlände försvarsminister Robert McNamara โรเบิร์ต แม็กนามารา (9 juni 1916-6 juli 2009) och ordföranden för samfällda stabscheferna (khana senathikan ruam) คณะเสนาธิการร่วม, Lyman L. Lemnitzer ลีแมน แอล. เลมนิตเซอร์ (29 augusti 1899-12 november 1988), till Bangkok för att samtal med de thailändska ledarna. Därefter flög de till Saigon, innan de återvände till Washington.

(Robert McNamara)

(Lyman Louis Lemnitzer)

Den 15 maj 1962 beordrade Kennedy-administrationen att det skulle skickas trupper till Thailand för att avskräcka kommunisterna från att attackera Thailand och redan den 17 maj anlände 1 800 man amerikanska marinsoldater till Bangkok från Filippinerna. Den 18 maj transporterades de till flygbasen i Udon Thani i nordöstra Thailand. Dessutom anlände 20 stycken Douglas A-4 Skyhawks ดักลาส เอ-4 สกายฮอว์ค och helikoptrar till basen samma dag. Dessutom fanns det 1 000 man som hade deltagit i en SEATO-övning i april, men som hade stannat kvar vid Khorat.

Den 19 maj anlände ytterligare marinsoldater till Udon. Samma dag började marinsoldater flygas in till Bangkok för att sedan skickas vidare norrut till Nong Khai. I slutet av maj anlände ytterligare marinsoldater. Dessa trupper förenades snart med trupper från Hawaii. Tillsammans med styrkor från USA:s flygvapen och en bataljon ingenjörstrupper fanns det nu mer än 5 000 amerikanska soldater i Thailand och det stod klart att ytterligare 1 000 man var beredda att transporteras hit om läget i Laos förvärrades.

Det finns andra källor som talar om 10 000 man amerikanska soldater som kom tidigt efter Thanats USA-besök. Dessutom stationerades USA:s 7:e flotta (phan ruea thi 7 khong saharat) ทัพเรือที่ 7 ของสหรัฐ i havet utanför Thailand 1962. Phoumi gjorde också vad han kunde för att få Kennedy att skicka trupper till Laos, men längre än att förstärka styrkorna i Thailand gick han inte.

Inom en vecka hade också Storbritannien, Australien och Nya Zeeland skickat mindre styrkor till Thailands försvar. Storbritannien och Australien bidrog dessutom med jetflyg. Samtidigt var den thailändska regeringen noga med att påpeka att varken thailändska eller SEATO-styrkor skulle komma att sättas in i Laos. Man var nämligen fast beslutna att inte provocera Kina att gå in i Laos. Även kommuniststyrkorna hade visat sin försiktighet genom att inte rycka ända fram till Mekong, vilket ju som tidigare omtalat varit möjligt.