Sommaren 1961 var Thailands förtroende till USA och SEATO nere i en djup svacka. Den 11 maj rapporterade New York Times att det kunde spåras en neutralistisk trend i Thailand. Trots att detta förnekades av inrikesministern general Praphas Charusathien spekulerade många över om SEATO inte rent faktiskt var den "papperstiger" som kommunisterna hävdade.

SEATO och USA:s misslyckande med att förhindra kommunismens frammarsch i Laos under första halvåret 1961 resulterade som omtalat i djup besvikelse och oro i Thailand. Uttalanden och handlingar hos den thailändska regeringen under denna period var dramatiska och man överdrev hotet i Laos. Avslöjanden om kommunistiska sammansvärjningar och kommunistiskt hot gavs stor publicitet.

Thailand förde nu samtal med Sovjets ambassadör om ett handels- och kulturutbyte och det talades om en thailändsk "självständig" utrikespolitik och om neutralism som alternativ till SEATO-alliansen. Dessutom var man nu oroade över hur USA skulle reagera på det ökande kommunisthotet i Sydvietnam.

Ett sydostasiatiskt förbund, Association of Southeast Asia (ASA) (Samakhom Asa) สมาคมอาสา, bildades också 1961 av Thailand, Malaya och Filippinerna som avsåg ekonomiskt, kulturellt och vetenskapligt samarbete. FN:s ekonomiska utskott för Asien och Fjärran Östern (Khana Kammakan Setthakit Lae Sangkhom Haeng Esia Paesifik) คณะกรรมการเศรษฐกิจและสังคมแห่งเอเชียแปซิฟิก hade uppmuntrat överstatligt samarbete för att lösa gemensamma ekonomiska problem.

Utrikesminister Thanat var i USA i september 1961 och konfererade med USA:s ledare. Thailand ville ha en amerikansk garanti för försvar av Thailand om Pathet Lao åter gick till angrepp vid Mekong, oavsett vad de andra SEATO-länderna menade. Thailand försökte med andra ord nu att få vad de inte hade uppnått då Manilapakten underskrevs. Man fick dock inte någon sådan garanti 1961 och Thailand gjorde då klart för Washington att de inte skulle stödja USA i deras försök att få bildat en koalitionsregering i Laos.

I oktober 1961 skickade president Kennedy sitt speciella sändebud i militära ärenden, general Maxwell D. Taylor แมกซเวล ดีเทย์เลอร์ (26 augusti 1901-19 april 1987), till Sydvietnam för att få en överblick över det militära läget här. Efter detta reste Taylor till Bangkok för att tala med Sarit. Några veckor senare meddelades det att USA skulle ge militärhjälp i stor skala till Sydvietnam och detta hälsades med stor tillfredsställelse i Thailand. De thailändska ledarna tolkade detta som att USA:s politik i Sydostasien åter skulle bli mera handfast.

I början av 1962 vändes Thailands uppmärksamhet åter mot Laos. Efter långa diskussioner och förhandlingar hade Genèvekonferensen nått fram till en överenskommelse om hur Laos-problemet skulle lösas, men ett slutgiltigt avtal skulle ingås först efter att det hade bildats en koalitionsregering i Vientiane, som skulle representera nationen vid konferensbordet.

Förhandlingar mellan de tre politiska grupperna i Laos hade resulterat i en principiell enighet om att prins Souvanna Phouma skulle vara premiärminister i koalitionsregeringen. Den stora nöten att knäcka var emellertid; Vem skulle besätta posterna som försvarsminister, inrikesminister och finansminister? Högergruppen ville ha både försvars- och inrikesministerposterna, men skulle Pathet Lao gå med på detta?

Ett möte mellan de tre laotiska prinsarna Souvanna, Souphanouvong och Boun Oum i Zürich i december 1961 hade brutit samman då Boun Oum vägrat att gå med på en kompromiss som gav Souvanna båda dessa poster. Detta sammanbrott hade följts av nya strider i norra Laos.

Thailands försvarsminister Thanom Kittikachorn sade till pressen att han inte förstod varför USA stödde förslaget om att ge neutralisterna både försvars- och inrikesposterna, medan det förvånade honom att Sydvietnam fick omfattande amerikansk militärhjälp medan man inte stödde den laotiska regeringens position.