Modern tid - Det ökande kommunisthotet
Phoumi Nosavan återtar Vientiane (18 december 1960)

Den 18 december 1960 marscherade Phoumi Nosavans trupper in i Vientiane och högerstyrkorna övertog kontrollen över staden fast beslutna att pacificera landet med hjälp av en utvidgad och välutrustad armé. De kommande två veckorna blev avgörande för den framtida utvecklingen i Laos. Två händelser kom att få stor betydelse.

För det första sammankallades inte nationalförsamlingen av revolutionskommittén, så att den nya regeringen kunde få ett förtroendevotum. Genom att inte legalisera regeringen under Boun Oum var den sårbar för angrepp om att den var illegal och gav kraft åt Souvannas påstående om att hans exilregering var den enda lagliga.

Situationen var också den att USA heller inte ville erkänna den nya regeringen innan den godkänts av nationalförsamlingen och kungen. USA befann sig nu i den pinsamma situationen att man gav politiskt och militärt stöd till en regering som ännu inte var erkänd och det gav Sovjet och andra kommunistiska länder anledning att erkänna Souvannas regering som Laos enda lagliga.

Det andra misstaget av den nya regeringen var att man inte följde upp sin seger över Kong Les styrkor. Om Phoumis styrkor förföljt Kong Le och krossat honom en gång för alla hade den militära situationen i Laos varit helt annorlunda än den nu var.

Men Phoumis styrkor stannade kvar i Vientiane i nästan två veckor och detta gav Kong Le den tid han behövde för att reorganisera sina styrkor vid Vang Vieng, innan han marscherade vidare norrut för att alliera sig med Pathet Lao.

Utan Kong Les stöd skulle det ha varit svårt för Pathet Lao att hävda att de kämpade för Souvannaregeringens återkomst. Det hade också varit svårt för Sovjetunionen att förklara sin luftbro till Pathet Lao som inletts i mitten av december.

Varför hade den kungliga laotiska armén inte fortsatt sin offensiv mot Kong Le efter Vientianes fall? Phoumis män hade bara fått order om att inta Vientiane och då staden erövrades hade man ju nått sitt mål!

Att omedelbart fortsätta med nya strider tilltalade inte Phoumis trupper. För de flesta av de laotiska soldaterna var det blodiga slaget om Vientiane deras första möte med krigets realiteter och en fortsättning lockade säkert inte.

Återupprättandet av högerregimen som USA hälsade med glädje hälsades naturligtvis också hjärtligt välkommen av Saritregimen. De röster som tidigare ifrågasatt om en allians med USA hade något värde för Thailand tystnade nu. Men det skulle bara vara tyst så länge kommunisterna låg lågt och inte genomförde några mera iögonfallade motattacker.

Den sovjetiska luftbron flög in vapen och vietnamesisk militär personal till Laos för att stödja Pathet Lao och neutralisterna. Detta stöd stärkte Pathet Lao så mycket att då Phoumi äntligen började sin marsch norrut klarade han inte av att erövra den strategiskt viktiga staden Xiang Khuang och det intilliggande flygfältet på Krukslätten, som Sovjet använde för sina lufttransporter.

Det var också på Krukslätten som Kong Le och Pathet Lao slagit samman sina styrkor och med hjälp av sovjetiska vapen och vietnamesiska rådgivare inledde den offensiv som slutligen skulle leda till Phoumis fall i både norra och södra Laos.

Souvanna var nu bitter och desillusionerad. Han anklagade USA för att ha förrått honom och helst av allt ville han lämna politiken för gott och återförena sig med sin familj i Paris. I Phnom Penh fick han emellertid besök av Phoumi Vongvichit och några andra kommunistledare. De övertalade honom att fortsätta och lovade att se till att en skuggregering bildades med säte i Khang Khay på Krukslätten där Kong Le nu hade upprättat sitt högkvarter. Dit kunde Souvanna bege sig när han kände att tiden var mogen.

Souvanna som var den man som arbetat hårdast för att åstadkomma ett demokratiskt och icke-kommunistiskt Laos hade nu på grund av främst USA:s agerande drivits rakt i armarna på Pathet Lao och Sovjet. Regeringstrupperna jagades nu bort från flera posteringar och de ”befriade” områdena utökades.

Men det var inte bara regeringsstyrkorna som hade problem. I bergstrakterna mellan Krukslätten och Mekongdalen hade Pathet Lao fått en ny fiende som åsamkade dem stora förluster. En tidigare sergeant i den franska armén, Vang Pao วัง เปา (8 december 1929-6 januari 2011), hade bildat en gerillaarmé av hmong efter ungefär samma mönster som Pathet Lao. Vang Pao var själv etnisk hmong.

Många av hmongfolket fruktade nämligen en vietnamesisk invasion av Laos och de skulle kämpa tappert på regeringens sida ända fram till 1975. Vang Pao blev senare utnämnd till general och han och hans trupper avlönades av CIA.

Under president Dwight D. Eisenhowers ดไวต์ ดี. ไอเซนฮาวร์ (14 oktober 1890-28 mars 1969) sista dagar som president beslöt sig USA för att genomföra en styrkedemonstration i Sydostasien, som man hoppades skulle stoppa Sovjetunionens luftbro. USA:s stillahavsstyrkor sattes i beredskap och det inkallades till ett skyndsamt SEATO-möte i Bangkok för att diskutera Sovjets inblandning i kriget i Laos.


(Dwight D. Eisenhower)

SEATO möttes den 4 januari 1961 och i ett uttalande uttrycktes organisationens oro över situationen som skapats av Sovjetunionens luftbro. I uttalandet fastslogs; "fortsättningen av en sådan intervention kan bara orsaka splittring och inbördeskrig i Laos och leda till en situation som inte bara bringar kungariket Laos integritet i fara, men också grannländernas säkerhet."

SEATO appellerade om en fredlig lösning men varnade samtidigt att ”alla SEATO-ländernas medlemmar fortfarande var fast beslutna att fortsätta, utveckla och upprätthålla sin beredskap att fullfölja sina förpliktiganden, enligt Manila-pakten, var som helst i traktatsområdet." Det fastslogs också att "det är uppenbart att Laos inte utgör något militärt hot mot någon av sina grannar, minst av allt mot de starka militärregimerna i Nordvietnam och Kommunistkina."

Dessutom förklarade USA att man inte hade några tankar på att bygga någon militärbas i Laos och att man aldrig hade försökt att övertala Laos att bli medlem i någon militär allians. I början av januari 1961 hade USA sålunda intagit en mera beslutsam hållning till Laos om situationen skulle förvärras ytterligare.

Den thailändska regeringen såg med tillfredsställelse på detta. De var överbevisade om att Boun Oum-regeringen i Laos var den bästa garantin för att hålla det kommunistiska hotet borta från sina egna gränser.

Trots starkt stöd från USA till Boun Oum framgick det ändå tydligt att SEATO stod splittrat i frågan om vem man skulle stödja. De neutrala länderna sympatiserade nämligen fortfarande med en regering ledd av Souvanna Phouma.

Då Laos regering hänvände sig till SEATO:s generalsekreterare om möjligheten av att sända en observationsgrupp till Laos för att undersöka storleken av den kommunistiska interventionen i landet gick endast USA och Thailand in för denna idé. Trots att andra medlemmar senare också gav sitt samtycke till en sådan möjlighet motsatte Storbritannien och Frankrike sig detta och det hela stannade bara vid ett förslag.

Då John F. Kennedy จอห์น เอฟ. เคนเนดี (29 maj 1917-22 november 1963) tog över USA:s högsta ämbete 1961 var Laoskrisen det största internationella problemet. Kennedy hade naturligtvis diskuterat problemet ingående med Eisenhower och han ansåg sig ha tre alternativ;


(John F. Kennedy)

• att ge upp Laos

• att riskera ett större krig genom en mera omfattande amerikansk hjälp inklusive amerikanska soldater

• att försöka få igång förhandlingar med Sovjetunionen och andra intresserade nationer

En källa säger att Eisenhower hade informerat Kennedy, dagen innan han installerades som president, om den så kallade dominoteorin (trütsadi domino) ทฤษฎีโดมิโน.

Eftersom president Kennedy var mera villig än sin företrädare att försöka hitta en lösning som gick ut på att bevara Laos neutralitet försökte hans administration först koordinera den amerikanska politiken med de övriga SEATO-ländernas politik, för att därefter försöka få till en fredlig lösning mellan de olika fraktionerna. Kennedy var av den uppfattningen att en militär seger över Pathet Lao inte var realistisk, utan var beredd att acceptera en koalitionsregering.

Under tiden fortsatte Pathet Lao sin långsamma militära framryckning in i nyckelområden i centrala och norra Laos. Denna framryckning genomfördes mycket försiktigt och man undvek medvetet att hota de viktiga städerna längs Mekongfloden för att inte provocera USA.

I februari 1961 höll den laotiske kungen Sisavang Vatthana ett tal där han uttryckte sin önskan om ett neutralt och oberoende Laos. Han bad om försoning i landet och gav sitt stöd till premiärminister Boun Oum i hans försök att få med andra politiska grupper i regeringssamarbetet. Dessutom bad han utländska makter att sluta blanda sig i Laos inre angelägenheter och bad Kambodja, Malaya och Burma att skicka en delegation till Laos för att undersöka rapporter om utländsk inblandning.

Detta var ett klokt försök att få till stånd ett närmande mellan Boun Oum-regeringen och prins Souvanna, som fortfarande befann sig i Kambodja. Där hävdade han fortfarande att han var den laglige ledaren av Laos regering.

General Phoumi reste till Phnom Penh i mitten av mars för att konferera med Souvanna och de kom överens om att kung Sisavangs appell om ett neutralt Laos och ett tillbakadragande av alla främmande makters styrkor kunde bli början på fred och enighet i landet.

Souvanna gick med på att verka som medlare i kontakterna med Pathet Lao och flera möten planerades. Till sist kom de överens om att prins Norodom Sihanouks nyligen framsatta förslag om en internationell konferens som skulle garantera Laos neutralitet skulle accepteras om det blev vapenvila och en koalitionsregering bildades.

Men några dagar senare startade Pathet Lao en storoffensiv med starkt stöd av Vietminh. Prins Boun Oum och general Phoumis högerstyrkor hade inte kunnat utnyttja sin seger från december 1960 och få kontroll över landet innan Pathet Lao och Kong Les neutralister hunnit organisera sig och gå till motangrepp. Trots att USA hade ökat sitt stöd till Phoumi och hans överlägsenhet i antal soldater och utrustning tvingades Phoumis styrkor på defensiven.

Efter hand som Phoumis styrkor tvingades att dra sig tillbaka ställdes USA inför valet om de skulle intervenera i Laos. USA ville dock ogärna bidra till en upptrappning av striderna utan valde att försöka lösa problemen i Laos via förhandlingar med Sovjetunionen.

Detta medförde en stark reaktion i Thailand. Man kände sig sviken av sin alliansbroder, men USA var inte beredda att riskera ett storkrig för att bevara Laos icke-kommunistiskt. Men det stod klart att Sovjet endast ville sätta sig vid förhandlingsbordet om Souvanna återfick sin premiärministerpost och att Pathet Lao kom med i en koalitionsregering.

Detta kunde inte USA acceptera och det såg det ut som om en upptrappning av kriget var oundvikligt. Den 23 mars 1961 höll president Kennedy en presskonferens i TV där han förklarade det allvarliga läget i Laos. En fredlig lösning var inte heller möjlig innan Nordvietnams stöd till Pathet Lao upphört.

Presidentens tal innehöll en tydlig varning till Sovjetunionen om att stoppa Pathet Laos frammarsch och inleda förhandlingar eller riskera att SEATO och USA skulle gå in i Laos för att stödja Boun Oum-regeringen.

För att visa allvaret bakom dessa ord sattes USA:s styrkor i Stilla havet i beredskap och den 25 mars kom omkring 250 amerikanska marinsoldater till Udon i nordöstra Thailand för att bygga en helikopterbas, varifrån man kunde stödja högerstyrkorna i Laos.

Under SEATO:s möte i Bangkok mellan den 26 och 27 mars förvärrades situationen ytterligare för Phoumi och ett brittiskt försök att på diplomatisk väg få till stånd en vapenvila hade inte besvarats av Sovjet. Thailand, Pakistan och Filippinerna var förespråkare för en militär aktion medan Frankrike motsatte sig detta och förespråkade Souvannas återvändande som regeringschef.

Storbritannien kunde bara tänka sig en militär aktion som en sista utväg och väntade spänt på Sovjets svar på deras appell om vapenvila. USA stod någonstans mittemellan och deras ställningstagande skulle bli avgörande, men USA valde att avvakta ytterligare en tid.

Det största problemet var naturligtvis Phoumis oförmåga att hålla stånd mot sin militärt underlägsne fiende. Hade han klarat detta hade läget naturligtvis varit ett helt annat. Kommunisterna var ju inte speciellt hågade att sätta sig vid förhandlingsbordet så länge man hade vind i seglen.

Den 1 april svarade Sovjet på britternas önskan från den 23 mars om en vapenvila. I svaret gick man med på en internationell konferens och ett eld upphör i Laos, men inget bestämt datum för detta angavs. Dessutom var det inget som tydde på att Sovjet skulle ändra mening om att Souvanna Phouma skulle leda en koalitionsregering med deltagande av Pathet Lao.

I mitten av april 1961 blev läget kritiskt för Phoumi och hans styrkor när Kong Les och Pathet Laos trupper lyckades skära av vägen till Luang Prabang. Städerna Luang Prabang, Vientiane och Savannakhet var nu direkt hotade. Storbritannien försökte ihärdigt få kommunisterna att göra halt, men Sovjet förhalade det hela. Thailand bad enträget USA om att intervenera för att rädda den laotiska regimen, innan det blev för sent.

Den 10 april då Pathet Lao började närma sig Mekongfloden och staden Thakhek sammankallade premiärminister Sarit sina militära och civila rådgivare för att diskutera läget. I ett pressmeddelande förklarade Sarit sin oro över situationen i Laos och speciellt sin oro över att Thakhek snart kunde falla. Sarit menade att detta ville vara mycket farligt för Thailand.

Den 20 apri, då Pathet Lao ytterligare hade närmat sig Thakhek förklarade Sarit att den thailändska armén stod beredd att agera omedelbart om staden anfölls. Detta oavsett vad SEATO-medlemmarna menade. Thailand menade nu att USA var den enda militära styrka som kunde försvara Laos mot kommunisterna, eftersom SEATO inte kunde bli eniga om en gemensam aktion.

Då president Kennedy tvingades till ett ställningstagande om en militär aktion i Laos hade han fått andra problem betydligt närmare sitt hemland. Veckan den 17 april företog exilkubaner det misslyckade invasionsförsöket i Grisbukten เบย์ออฟฟิกส์ på Kuba คิวบา och detta medförde att Washington blev hårt kritiserat för sin politiska och militära inblandning runt om i världen. Det är högst troligt att detta påverkade Kennedy, som inte vågade riskera ännu ett politiskt och militärt fiasko. Därför beslöt USA att stödja britterna i deras försök att få Sovjet att stoppa striderna.

De thailändska ledarna blev både förvånade och förargade över USA:s beslut. De kunde inte förstå att USA kunde ändra kurs i sin Sydostasienpolitik. Speciellt inte med tanke på Eisenhowers tidigare politik i området och efter uttalanden från Kennedy så sent som den 23 mars. De thailändska ledarna övervägde nu att lämna SEATO! Men dessa tankar offentliggjordes ännu inte. Ett sista hopp var nämligen att USA och Storbritannien skulle kunna uppnå goda förhandlingsresultat med Sovjet.

Den 24 april 1961 bad Storbritanniens och Sovjets regering om ett omedelbart eld upphör i Laos och inbjöd 12 andra länder till en internationell konferens. Denna konferens skulle inledas den 12 maj i Genève. De 12 länderna var; Burma, Kambodja, Kanada, Kommunistkina, Nordvietnam, Frankrike, Indien, Laos, Polen, Sydvietnam, Thailand och USA.

Man bad att alla stridande laotiska grupper skulle vara med och utarbeta ett eld upphör och att samarbeta med den internationella kontrollkommissionen då den kom till Laos. Den 12 maj rapporterade kommissionen att ett eld upphör hade inletts.

Läget var dock sådant att Pathet Lao och neutralisterna, stödda av Vietminh, hade erövrat flera strategiska poster i norra och centrala Laos. I söder hade områden erövrats som gjorde det möjligt att föra in material och gerillastyrkor från Nordvietnam till Sydvietnam. De laotiska kommunisterna kontrollerade faktiskt halva Laos i maj 1961.


Stavningsvarianter;

Vang Pao; Vang Pau, วั่ง ปาว.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-11-03, 19.02
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.