Modern tid - Det ökande kommunisthotet
De allmänna valen (15 december 1957)

De allmänna valen den 15 december 1957 ansågs allmänt ha varit förskonat från valfusk och inrikesministern och generalen Praphas Charusathien fick beröm och ära av detta. Det fanns 813 kandidater tillhörande 19 partier och 403 oberoende kandidater till de 160 platserna i nationalförsamlingen. Valdeltagandet uppgavs till 44.06 procent. Det var högst i Ranong med 72.83 procent och bara 33.96 i Bangkok.

Sarits nybildade parti, Phak Sahaphum พรรคสหภูมิ (United Land), fick 44 platser, Khuangs demokrater 39 och de oberoende 59. De återstående var småpartier av vilka några bildade ett vänsterblock. Valresultatet innebar en knapp majoritet för Sarit och hans parti. Lägg märke till att thailändska Wikipedia istället talar om 45 parlamentsplatser för Sahaphum och 159 platser i nationalförsamlingen.

Partiet Sahaphum hade bildats den 21 juni 1957 och partiledare blev Sukich Nimmanhaemin (Sukit Nimmanhemin) สุกิจ นิมมานเหมินท์ (25 november 1906-2 februari 1976).


(Sukich Nimmanhaemin)

Militären var inte nöjd med sin knappa majoritet i parlamentet och redan sex dagar efter valet bildades ett nytt parti vid namn Chat Sangkhom Niyom Party (Phak Chat Sangkhom Niyom) พรรคชาติสังคมนิยม (National Socialist Party). Sarit blev partiets ledare och Thanom Kittikachorn och Sukich Nimmanhaemin vice partiledare, medan Praphas Charusathien blev partisekreterare.

Anledningen till bildandet av detta parti var att samla parlamentsmedlemmar, som valts in som oberoende kandidater och som lämnat partiet Seri Manangkhasila, i ett och samma läger. Detta var nödvändigt då Sahaphum tidigare hade vägrat att ta med dessa kandidater in i partiet. Genom bildandet av Chat Sangkhom Niyom Party lyckades Sarit taktiskt nog samla in många av de oberoende parlamentsmedlemmarna under sina vingar och få dem att samarbeta med Sahaphum.

I slutet av 1957 hade Sarit och hans regering lyckats övertyga USA om sin välvilja, SEATO fick åter starkt stöd och Sarits tidigare vänstersympatisörer stod utan ledare. Den amerikanska ekonomiska hjälpen ökade härefter. En överenskommelse om en utvecklingslånefond 1958 medförde en ökning av den totala ekonomiska hjälpen till 46.5 miljoner dollar för 1958-1959, jämfört med 24 miljoner dollar 1957-1958.

En rad rättegångar efter Phaos flykt slog fast att han hade startat sin politiska karriär med att låta mörda fyra ministrar som varit misstänkta för medverkan i kuppförsöket 1949, då Pridi försökt att göra come back. Phao hade dessutom varit mycket aktiv i det tidigare omtalade förtrycket av den kinesiska minoriteten. Detta förtryck hade startat i och med kommunisternas seger i Peking 1949. Sin förmögenhet hade Phao bättrat på genom att ta emot mutor från dem.

Han och hans polisväsen hade dessutom haft ett opiumsmugglingsmonopol, som var det största i världen. Polisen var engagerad både i produktionen och exporten av detta opium. Militärhjälpen från USA hade gjort det möjligt för polisen att använda militärfordon, flygplan och helikoptrar i denna trafik. Ibland konfiskerade man opium från sig själva och betalade sedan ut belöningar för detta. Därefter sålde man opiumet på den svarta marknaden!

Phao hade ökat på sin väldiga förmögenhet genom sitt samarbete med Kuomintang, som då de misslyckats med sina försök att återerövra Kina hade börjat i den lukrativa opiumbranschen.

Phao hade också kontrollerat bordeller, opiumhålor, spelkasinon och nattklubbar. Hans organiserade valfusk hade bestått i att han skaffat hundratusentals falska röstsedlar och betalt medlemmar av nationalförsamlingen för att de skulle stödja den sittande regeringen. Han hade "köpt" tidningar som skulle stödja regeringen och låtit journalister, redaktörer och tidningsägare "försvinna" om de blev för besvärliga.

I detta skräckkabinett hade faktiskt Sarits kupp kommit som en befrielse och thailändska, såväl som utländska, observatörer ansåg att Sarit hade haft stöd för sin kupp hos en stor majoritet av befolkningen.

Pote vägrade att fortsätta som premiärminister efter valen och marskalk Sarit installerade en tillfällig koalitionsregering. Ny premiärminister blev general Thanom Kittikachorn den 1 januari 1958 och Sarit reste själv till Washington, USA och Storbritannien för att genomgå en rad allvarliga operationer, på grund av sin skrumplever. Denna hade uppenbart orsakats av hårt drickande.

Thanom fick dock snart problem. Fyllnadsvalen i mars gav Demokraterna ytterligare 13 platser i nationalförsamlingen, medan regeringspartiet bara fick 9. Nationalförsamlingen var hård att tas med när det gällde problem med budgeten. Inte ens det egna regeringspartiet arbetade friktionsfritt med regeringen.

Thanom kände sig hjälplös och ville kanske helst av allt avgå. Trots det thailändska stödet till SEATO och USA kunde det spåras en tendens av ökande nationalistisk anda i Sarits regering och bland yngre ämbetsmän, som såg ner på de försiktiga uttalanden som karaktäriserat thailändarnas tidigare diplomati. Kravet om mer ekonomisk hjälp som kompensation för Thailands medlemskap i SEATO och provästliga politik framfördes också.

Under de första 6 månaderna lyckades Thanom bekämpa det kommunistiska inflytandet i Bangkokpressen och han lyckades få bort vad man kallade misstänkta kommunister från framträdande poster på de två viktigaste universiteten och fick minskat den neutralistiska propagandan. Thanom såg till att det gjordes på lagligt vis då nationalförsamlingen, pressen och olika organisationer fortsatte att utöva den frihet som Phibun hade börjat tillåta sommaren 1955.

1958 spekulerades det i om vänstergrupper i landet förberedde en kupp och att Pridi skulle kallas hem från Kina för att leda en neutralistisk och vänsterorienterad regering. Om det verkligen existerade ett allvarligt hot mot Thanoms regering under sommaren och hösten 1958 står inte helt klart, men att den politiska situationen var ostabil genom regeringens oförmåga att bekämpa den ekonomiska situationen och den ökande korruptionen var emellertid tydligt.

Under tiden hade Sarit inte varit overksam. Han hade som konvalescent i England börjat ägna sig åt sitt hemlands problem igen och i mitten på 1958 var han igång på allvar. Han tänkte på nationalförsamlingens själviska och bångstyriga uppträdande, på otyglad presskritik, på strejker och demonstrationer som paralyserade nationen. Sarit slog fast att det behövdes radikala förändringar i det politiska systemet.

Under en flera månader lång period konfererade han med Thanat Khoman ถนัด คอมันตร์ (9 februari 1914-3 mars 2016) och Luang Wichit, som nu var ambassadörer i USA respektive Schweiz, och beslöt att det behövdes en revolution (patiwat) ปฏิวัติ för att förändra Thailand.


(Thanat Khoman)

Så här uttalade sig Thanat till Bangkok Post den 10 mars 1959;

”Den grundläggande orsaken till vår tidigare politiska instabilitet är den plötsliga förändring som främmande institutioner orsakat i vårt land och som inte tagit hänsyn till vårt folks särdrag som ras, vilket resulterat i att vårt sätt att arbeta blivit slumpmässigt och kaotiskt."

"Om vi ser på vår nations historia kan vi tydligt se att vår nation fungerar bättre och blomstrar under ett auktoritärt styre. Inte ett tyranniskt styre, men en förenande auktoritet runt vilken alla i nationen kan samlas."


Stavningsvarianter;

Phak Sahaphum; Unionisterna, Unionist Party.

Sukich Nimmanhaemin; Sukit Nimanhemin, Sukit Nimmanahaeminda, Sukit Nimmanhamin.

Chat Sangkhom Niyom Party; Chatsangkhomniyom, Chart Sangkhom Niyom Party, Chart Sangkhom Party, Socialist-National Party.

Thanat Khoman; Tanat Khoman.

Revolution; Pathiwat (felaktigt).

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-11-03, 18.03
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.