Modern tid - Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand
Krigslyckan vänder för Japan

Tidigt 1943 flydde flera av Pridis män till Kina. Här tog de kontakt med amerikanska OSS-agenter som skickade dem vidare till USA där de tog kontakt med Seri Thai. Den underjordiska verksamheten i Thailand och antalet agenter som infiltrerade landet ökande sedan stadigt från 1944.

Seri Thai opererade under amerikanskt beskydd från Chungking (Chongqing) i sydvästra Kina, från de brittiska högkvarteren på Sri Lanka och Indien och organisationen lyckades faktiskt infiltrera den thailändska regeringen. Faktum var att rörelsens högkvarter var identiskt med Pridis kontor!

(Se även den tidigare artikeln "Motståndsrörelsen Seri Thai.")

Pridi hade tidigare utnämnts till en harmlös post i ett regentråd, medan den unge kungen fortsatte sina studier i Europa. Från augusti 1944 och fram till 1946 fungerade han som ensam förmyndarregent och i skydd av denna ställning dolde Pridi vad han verkligen sysslade med.

(Här måste dock tilläggas att Wikipedia säger att Pridi var regent från den 16 december 1941 till den 5 december 1945.)

Thailändska studenter och några få amerikaner och britter hade hoppat ner i fallskärm över Thailand och några av dem hade gömt sig i Bangkok. De hade kommit för att förbereda landningsbanor, för att träna kommandoenheter och samla underrättelseinformation som sedan skickades tillbaka till de allierade styrkorna.

1944 hade Pridi upprättat kontakt med South East Asia Command (SEAC) i Kandy แคนดี på Sri Lanka. Där började man förbereda planer om att släppa ner fallskärmsjägare från Seri Thai i Thailand. 136 agenter arbetade tillsammans för att organisera motståndet inne i Thailand samtidigt som de skickade upplysningar till Sri Lanka.

Seri Thai och den underjordiska verksamheten i Thailand var av stor betydelse för de allierade. Man fick upplysningar om japanernas styrkor och truppförflyttningar och Seri Thai lyckades rädda flera hundra amerikanska och brittiska piloter som skjutits ner över thailändskt område.

Nästan 10 000 man bildade en antijapansk styrka som understöddes av omkring 50 000 gerillasoldater och de var beredda att gå till attack mot japanerna om de allierade gav order om detta.

Kriget i Asien hade nu börjat gå dåligt för Japan. De misslyckades med att invadera Indien tidigt 1944, britterna hade gått på offensiven i Burma och amerikanerna återtog Filippinerna tidigt 1945. Den thailändska euforin från 1942 var nu som bortblåst.

Den thailändska regeringen hade bevarat full kontroll över sin egen armé och sin befolkning och japanerna var tekniskt sett gästtrupper som hade lånat faciliteter av thailändarna. De kunde vanligtvis förhindra direkta japanska krav på varor och arbetskraft från landets invånare, men de inofficiella kontakterna med japanerna var ofta dåliga.

Faktum var att japanerna hade börjat betrakta Thailand som ett ockuperat land och de japanska trupperna såg ner på thailändarna som de betraktade som underlägsna. Samtidigt hade japanerna påverkat den thailändska ekonomin negativt genom sina krav på förnödenheter.

Då japanerna nu var på defensiven i kriget blev japanerna allt mera beroende av goda relationer med den thailändska regeringen. Fram till 1944 rådde ett nära samarbete mellan Thailand och Japan och under kriget utväxlades många goodwillmissioner länderna emellan.

I november 1943 samlade Japan sina allierade till ett möte i Tokyo, kallat Greater East Asian Conference. Meningen var att skapa samförstånd med ledarna i de områden i Asien som japanerna hade ockuperat. Mötet leddes av premiärminister Hideki Tojo.

Bland deltagarna fanns Ba Maw från Burma, Subhas Chandra Bose (Suphat Chanthara Phot) สุภาษ จันทระ โพส (23 januari 1897-18 augusti 1945), som var en bengalisk nationalist som allierat sig med japanerna, representanter från marionettregeringarna i Manchukuo (Maenchukua) แมนจูกัว, Kina och Filippinerna och prins Wan Waithayakorn från Thailand.

Phibun hade nämligen personligen vägrat att delta i mötet och hade istället skickat budbärare genom Kina för att ta kontakt med de allierade. Det är därför högst troligt att Phibun tvivlade på axelmakternas förmåga att vinna kriget och hans förhållande till japanerna var inte längre lika hjärtligt.

Några källor påstår att Phibuns förhållande till japanerna under krigsåren inte var så hjärtligt som man kan tro och att japanerna med tiden fann det allt svårare att arbeta med honom. Men att relationerna försämrades stadigt från och med 1944 är tydligt.

En person som fick det litet besvärligt under den här tiden var den italienske arkitekten Corrado Feroci (15 september 1892-14 maj 1962). Han hade kommit till Siam (Thailand) 1923 och hade stannat kvar. Det var han som hade ritat Demokratimonumentet och han hade också varit delaktig i byggandet av Segermonumentet i Bangkok.

Då Benito Mussolini störtades 1943 och Italien gått över på de allierades sida befann sig italienaren Corrado Feroci plötsligt i ett fiendeland. För att undgå att han skulle arresteras av japanerna gav man honom thailändskt medborgaskap och ett thailändskt namn, Silpa Bhirasri (Sin Phirasi) ศิลป์ พีระศรี.

Förutom de två monumenten grundade Silpa Bhirasri också Silpakornuniversitetet (Maha Witthayalai Sinlapakon) มหาวิทยาลัยศิลปากร. Universitetet är Thailands främsta för konst och litteratur, men har idag även kurser i teknik och farmakologi.

Under kriget led thailändarna brist på flera viktiga varor, av höjda skatter, galopperande inflation och under mitten av kriget av de omtalade allierade bombningarna. Japan kunde inte förse Thailand med nödvändiga importvaror och även om de kunnat skaffa fram dem rådde det stor brist på fraktfartyg för både import och thailändsk export på de få återstående tillgängliga marknaderna.

Med skenande inflation, ransoneringar och varubrist uppstod en svart marknad, smuggling, korruption och profithunger. Gamla seder urholkades och moralen sjönk efter hand som kriget fortsatte.

Då det stod klart att japanerna riskerade att förlora kriget började Phibuns stjärna dala. Det var nu ett välkänt faktum att krigslyckan också vänt i Europa och i juni 1944 befriade de allierade Frankrike, Italien var besegrat och de japanska ”segrarna” kom allt närmare de japanska öarna och den 18 juli 1944 avgick Tojoregeringen i Japan.

Phibun, enligt vad han själv sagt, tänkte också på möjligheten att vända sig militärt mot japanerna. Som en del i dessa förberedelser tänkte han flytta Thailands huvudstad till Phetchabun, 35 mil norr om Bangkok, och dessutom bygga en ”buddhiststad” som skulle vara ett slags centrum för världsbuddhismen, nära Saraburi.

Båda dessa projekt skulle byggas i välkänd extravagant "Phibunstil." Flytten av huvudstad till det isolerade och bergiga Phetchabun skulle underlätta ett uppror mot japanerna.

Medlemmarna i nationalförsamlingen, som fått sitta kvar ända sedan 1938, var dock emot Phibuns planer. Man kunde ju inte gå ut med detta offentligt med japanerna kvar i landet!

I juli 1944 förstod de flesta thailändska ledarna att Phibun var tvungen att lämna regeringen, för att om möjligt minska de allierades vrede mot Thailand. Det fanns en allvarlig och uppenbar risk att de allierade skulle behandla Thailand som en fiendenation och inte som ett land ockuperat av fienden.

Nu måste det räddas vad som räddas kunde. Det största hotet var Storbritannien, som till skillnad från USA verkligen hade lidit på grund av den thailändska krigsförklaringen. Icke-aggressionspakten med Storbritannien från 1940 hade brutits och britterna var till skillnad mot USA inte beredda att ha överseende med krigsförklaringen.

Att Phibun blivit allt mindre populär berodde inte enbart på kriget utan också på hans inrikespolitik. Det handlade om Phibuns försök att förenkla den thailändska stavningen under perioden 1942-1944 och att avskaffa komplicerade språkliga distinktioner om klasstillhörighet. Till detta kom den märkliga uppförandekoden (ratthaniyom) och försöken att tvångsassimilera olika minoritetsgrupper.

Efter hand som andra världskriget pågick hade det japanska inflytandet närmast fått bisarra följder för det thailändska vardagslivet. Uppenbart hade thailändarna blivit generade av den japanska kritiken av deras kläder och uppförande.

Nominellt hade Thailand fått sköta sina inre angelägenheter under kriget, men Japan hade med tiden ställt allt fler krav rörande landets ekonomi, vilket resulterade i stora ekonomiska problem innan krigets slut.

Pridi blev nu ett passande alternativ till Phibun. Men de allierade hade gjort klart för Pridi att de inte tänkte stödja hans underjordiska styrkor förrän Phibun var borta från den politiska scenen.

Till sist litade japanerna inte längre på Phibun och hotade med att ta "full kontroll" över Thailand. Därför bad de politiska ledarna i Thailand Phibun om att avgå, för nationens bästa. Naturligtvis fruktade man de allierades vrede då japanerna slutligen besegrats och att japanerna skulle göra allvar av sitt hot med att ta full kontroll över landet.

Med USA:s nära förestående erövring av Filippinerna och britternas framryckning genom Burma tidigt 1945 blev det snart uppenbart att Thailand snart skulle vara i frontlinjen. Oron för en allierad erövring av Thailand var stor. Thailändarna förstod mycket väl hur de allierade tänkte och att de ville hämnas efter kriget och kanske till och med kunde tänka sig att göra Thailand till ett slags protektorat.


Stavningsvarianter;

South East Asia Command; South-East Asia Command, Southeast Asia Command.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-08-09, 11.04
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.