Modern tid - Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand
"Dödens järnväg" och bron över floden Kwai

Alla utlänningar i Thailand, bortsett från axelmakternas och neutrala länders medborgare, internerades under den japanska ockupationen medan japanerna inrättade sitt högkvarter i Royal Bangkok Sports Club (Rachakrita Samoson) ราชกรีฑาสโมสร och Lumphiniparken (Suan Lumphini) สวนลุมพินี i Bangkok.

Dessa vanliga fångläger med internerade utlänningar administrerades av thailändare och inte av japaner, vilket de internerade säkert var tacksamma för. Mindre lyckosamma var de krigsfångar från Singapore, Indonesien och andra ställen i Sydostasien som hämtades till Thailand av japanerna för att arbeta med byggandet av en järnväg som skulle förbinda Thailand och Burma. 

I järnvägsförbindelsen ingick byggandet av en bro som blivit världsberömd under namnet "Bron över floden Kwai." Järnvägen kom senare att kallas för "Dödens järnväg."

Den franske författaren Pierre Boulle ปิแอร์ บูเล (20 februari 1912-30 januari 1994) skrev efter kriget succéromanen med namnet "Bron över floden Kwai" och den låg till grund för den amerikanska filmen The Bridge on the River Kwai เดอะบริดจ์ออนเดอะริเวอร์แคว med Alec Guiness อเล็ก กินเนสส์, William Holden วิลเลียม โฮลเดน och Jack Hawkins แจค ฮอว์กิน i de stora rollerna.


(Pierre Boulle)

Det måste dock påpekas att filmens handling inte har så mycket med verkligheten att göra och att filmen dessutom spelades in på Sri Lanka!


(Filmaffisch)

Om vi skall vara riktigt noga så byggdes inte bron över den flod som västerlänningarna valt att kalla Kwai (Khwae). Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron sträckte sig faktiskt över floden Mae Klong.

Här kommer en förklaring; Floden Khwae Yai (Maenam Khwae Yai) แม่น้ำแควใหญ่, som har sina källor i Tenasserim, flyter i provinsen Kanchanaburi samman med floden Khwae Noi. Efter detta sammanflöde var flodens namn Mae Klong.

I och med att bron blev berömd och allt fler turister strömmade till för att se den fick thailändarna ett litet delikat problem. Det fanns ju ingen bro över floden Kwai (Khwae), utan bara en bro över Mae Klong! För att lösa problemet döpte man helt enkelt om en del av floden! Därför kallas en flera kilometer lång sträcka av Mae Klong istället för Khwae Yai.

Japanerna hade bestämt sig för att bygga ”Dödens järnväg” i juni 1942, eftersom allierade flygplan och ubåtar gjorde det svårt att få fram trupper sjövägen till Burma som man försökte erövra. Vägförbindelserna mellan Thailand och Burma var heller inte tillräckligt bra för att kunna genomföra en markinvasion. En färdig järnväg innebar att japanerna skulle kunna hämta trupper från Singapore, transportera dem genom Thailand och sedan transportera soldaterna till Burma och senare till Indien.

Redan före kriget hade ett järnvägsbygge påbörjats mellan de båda länderna, men byggandet hade upphört då kriget bröt ut. Järnvägen skulle förbinda Bangkok och Mawlamyine (Moulmein), men blev aldrig färdig. Mellan Bangkok och Singapore fanns det redan en järnväg, liksom det existerade en järnväg mellan Yangon och Ye เย i Burma.

"Dödens järnväg" skulle därefter utgå från den redan befintliga järnvägen mellan Bangkok och distriktet Ban Pong บ้านโป่ง i provinsen Ratchaburi och vidare in i Burma. Järnvägen skulle löpa längs Khwae Noi genom de Tre pagodernas pass för att senare nå fram till Thanbyuzayat (Müang Tanbusayat) เมืองตันบูซายัต och järnvägen mellan Yangon och Ye.

De japanska ingenjörerna beräknade byggtiden till 5-6 år, men det japanska överstekommandot skaffade fram mängder av krigsfångar och slavar som arbetare och byggnadstiden skars ner till 18 månader.

Efter inledande arbete med vägar och flygfält inleddes själva järnvägsarbetet på den burmesiska sidan den 15 september 1942 och i november 1942 på den thailändska. Trots att bygget kommit i gång starkt försenat skulle det visa sig att byggnadstiden blev ännu kortare än 18 månader och bygget var klart redan i december 1943.


(Byggandet av järnvägen)

För att kunna hålla det enorma byggnadstempot krävdes en enorm arbetsstyrka. Över 61 000 allierade krigsfångar som tagits till fånga under japanernas fälttåg i Stilla Havsområdet hämtades till Thailand och blev stationerade i ett stort antal läger, större eller mindre, som de själva fick bygga ute i djungeln.

Runt omkring i Sydostasien hämtades i sin tur mellan 180 000-250 000 civila asiatiska slavarbetare, som tillsammans med thailändare och burmeser också tvingades att arbeta för japanerna.

Författaren Ernst Gordon เออร์เนสต์ กอร์ดอน (31 maj 1916-16 januari 2002), som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente och som senare blev präst vid Princetonuniversitetet มหาวิทยาลัยพรินซ์ตัน i USA, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar.


(Ernst Gordon)

Det handlade nämligen inte bara om en bro över det som kallats floden Kwai (Khwae). Det byggdes nämligen två parallella broar varav en var tillfällig och av trä medan den andra byggdes av cement och stål. Det är denna sistnämnda bro som står kvar än idag. Träbron byggdes ungefär 100 meter längre uppströms än huvudbron. Det finns idag inga spår kvar av denna.

Om sina år i japansk fångenskap skrev Ernst Gordon boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet över för fienden. Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," skrev Gordon.


(Bron över floden Kwai)

Många av de allierade krigsfångarna som dog under byggandet av järnvägen har fått sin sista vila i närheten av floden. På Kanchanaburis krigskyrkogård finns 6 982 gravar med företrädesvis britter, holländare och australiensare. På Chungkais (Chong Kai) ช่องไก่ krigskyrkogård nära Kanchanaburi finns det ytterligare 1 693 gravar med företrädesvis britter och holländare. På Thanbyuzayats krigskyrkogård i Burma finns det 3 617 gravar med företrädesvis britter, australiensare och holländare.


(Krigskyrkogården i KanchanaburI)


(Krigskyrkogården i Chungkai)


(Krigsyrkogården i Thanbyuzayat)

Men det finns även 33 indier, 5 nya zeeländare, 9 kanadensare och 2 danskar bland gravarna. De amerikaner som arbetat som krigsfångar och deras döda kamrater hämtades hem efter kriget. Av de sammanlagt 668 krigsfångarna dog 133.

Beroende på källan dog sammanlagt drygt 12 000-16 000 allierade krigsfångar och 70 000-120 000 asiatiska fångar av tortyr, svält, sjukdom och utmattning. Men de flesta av asiaterna har inte fått några egna gravar. Uppgifterna om järnvägens totala längd varierar också mellan 375-424 kilometer beroende på källan. Någon källa har sagt att den omkring 40 mil långa järnvägen krävde ett dödsoffer för var tredje meter som byggdes!

Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.


(Den bombade bron)

Thailändska staten köpte efter kriget hela järnvägen av de allierade för 50 miljoner baht, men man köpte ”grisen i säcken." Britterna hade nämligen redan monterat ner flera kilometer spår vid den burmesiska gränsen och hela linjen var i starkt behov av upprustning. Fångarna hade gjort vad de kunde för att göra ett så uselt jobb som möjligt och hade ofta använt ruttna slipers.


Stavningsvarianter;

Lumphiniparken; Lumpini, Lumpinee.

Pierre Boulle; Pierre Bouilles.

Khwae Yai; Kwei Yai, Kwe Yai, Maenam Si Sawat แม่น้ำศรีสวัสดิ์.

Miraklet vid River Kwai; Miracle on the River Kwai (1963).

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-03-22, 10.19
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.