Modern tid - Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand
"Dödens järnväg" och bron över floden Kwai

Alla utlänningar i Thailand, bortsett från axelmakternas och neutrala länders medborgare, internerades under den japanska ockupationen, medan japanerna inrättade sitt högkvarter i Royal Bangkok Sports Club (Rachakrita Samoson) ราชกรีฑาสโมสร och Lumphiniparken (Suan Lumphini) สวนลุมพินี i Bangkok.

Fånglägren där utlänningarna internerades administrerades av thailändare och inte av japaner, vilket de internerade säkert var tacksamma för.

Mindre lyckosamma var de krigsfångar från Singapore, Indonesien och andra ställen som hämtades till Thailand av japanerna för att arbeta med byggandet av en järnväg som skulle förbinda Thailand och Burma. 

I järnvägsförbindelsen ingick byggandet av en bro som blivit världsberömd under namnet bron över floden Kwai. Järnvägen kom senare att kallas för Dödens järnväg.

Den franske författaren Pierre Boulle ปิแอร์ บูเล (20 februari 1912-30 januari 1994) skrev efter kriget succéromanen med namnet Bron över floden Kwai och den låg till grund för den amerikanska filmen The Bridge on the River Kwai เดอะบริดจ์ออนเดอะริเวอร์แคว med Alec Guiness อเล็ก กินเนสส์, William Holden วิลเลียม โฮลเดน och Jack Hawkins แจค ฮอว์กิน i de stora rollerna.


(Pierre Boulle)

Det måste dock påpekas att filmens handling inte har så mycket med verkligheten att göra och att filmen dessutom spelades in på Sri Lanka!


(Filmaffisch)

Men om vi skall vara riktigt noga så byggdes inte bron över den flod som västerlänningarna valt att kalla Kwai (Khwae). Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron sträckte sig faktiskt över floden Mae Klong.

Här kommer en förklaring; Floden Khwae Yai (Maenam Khwae Yai) แม่น้ำแควใหญ่, som har sina källor i Tenasserim, flyter i provinsen Kanchanaburi samman med floden Khwae Noi. Efter detta sammanflöde var flodens namn Mae Klong.

I och med att bron blev berömd och allt fler turister strömmade till för att se den fick thailändarna ett litet delikat problem. Det fanns ju ingen bro över floden Kwai (Khwae), utan bara en bro över Mae Klong! För att lösa problemet döpte man helt enkelt om en del av floden!

Därför kallas en flera kilometer lång sträcka av Mae Klong istället för Khwae Yai. Det handlar om sträckan norr om sammanflödet med Khwae Noi, inklusive den del där bron finns.

Japanerna hade beslutat sig för att bygga Dödens järnväg i juni 1942, eftersom allierat flyg och ubåtar gjorde det svårt att få fram trupper sjövägen till Burma som man försökte erövra. Vägförbindelserna mellan Thailand och Burma var heller inte tillräckligt bra för att kunna genomföra en markinvasion.

Redan före kriget hade ett järnvägsbygge påbörjats mellan de båda länderna, men byggandet hade upphört då kriget bröt ut. Järnvägen skulle förbinda Bangkok och Mawlamyine (Moulmein), men blev aldrig färdig. Mellan Bangkok och Singapore fanns det redan en järnväg, liksom det existerade en järnväg mellan Yangon och Ye i Burma.

Dödens järnväg skulle utgå från Ban Pong บ้านโป่ง och gå längs Khwae Noi genom de Tre pagodernas pass för att senare förbindas med järnvägen som gick mellan Yangon och Ye. Därmed skulle japanerna kunna transportera trupper från Singapore genom Thailand för att därefter angripa Burma och senare Indien.

De japanska ingenjörerna beräknade byggtiden till 5-6 år, men det japanska överstekommandot skaffade fram mängder av krigsfångar och slavarbetare och byggnadstiden skars ner till 18 månader. Men järnvägen byggdes faktiskt på endast ett år trots att bygget kom igång starkt försenat.

(Någon källa säger att bygget tog 14 månader.)

För att kunna hålla det enorma byggnadstempot krävdes en enorm arbetsstyrka. Över 61 000 allierade krigsfångar som tagits till fånga under japanernas fälttåg i Stilla Havsområdet hämtades till Thailand och blev stationerade i ett stort antal läger, större eller mindre, som de själva fick bygga ute i djungeln.

I Malaya och Nederländska Ostindien (Indonesien) hämtades tiotusentals slavarbetare som tillsammans med thailändare och burmeser också tvingades att arbeta för japanerna.

Författaren Ernst Gordon เออร์เนสต์ กอร์ดอน (31 maj 1916-16 januari 2002), som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente och som senare blev präst vid Princetonuniversitetet มหาวิทยาลัยพรินซ์ตัน i USA, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar.


(Ernst Gordon)

Det handlade nämligen inte bara om en bro över det som kallats floden Kwai (Khwae). Det byggdes nämligen två parallella broar varav en var tillfällig och av trä medan den andra byggdes av cement och stål. Det är denna sistnämnda bro som står kvar än idag. Träbron byggdes ungefär 100 meter längre uppströms än huvudbron. Det finns idag inga spår kvar av denna.

Om sina år i japansk fångenskap skrev Ernst Gordon boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet över för fienden.

Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," skrev Gordon.


(Bron över floden Kwai)

Många av de allierade krigsfångarna som dog under byggandet av järnvägen har fått sin sista vila i närheten av floden. På Kanchanaburis krigskyrkogård finns nästan 7 000 gravar med britter, australiensare och holländare.


(Krigskyrkogården i KanchanaburI)

En källa säger att över 16 000 allierade krigsfångar och omkring 100 000 asiatiska fångar dog av tortyr, svält, sjukdom och utmattning. Men de flesta av asiaterna har inte fått några egna gravar. Någon har räknat ut att den omkring 40 mil långa järnvägen krävde ett dödsoffer för var tredje meter som byggdes!

Uppgifterna om järnvägens längd varierar från 375-424 kilometer i olika källor. Likaså varierar antalet döda allierade krigsfångar och asiater. En källa säger 13 000 döda allierade och siffrorna gällande döda asiater varierar mellan 70 000-120 000.

Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.


(Den bombade bron)

Thailändska staten köpte efter kriget hela järnvägen av de allierade för 50 miljoner baht, men man köpte ”grisen i säcken." Britterna hade nämligen redan monterat ner flera kilometer spår vid den burmesiska gränsen och hela linjen var i starkt behov av upprustning. Fångarna hade gjort vad de kunde för att göra ett så uselt jobb som möjligt och hade ofta använt ruttna slipers.


Stavningsvarianter;

Lumphiniparken; Lumpini, Lumpinee.

Pierre Boulle; Pierre Bouilles.

Khwae Yai; Kwei Yai, Kwe Yai, Maenam Si Sawat แม่น้ำศรีสวัสดิ์.

Miraklet vid River Kwai; Miracle on the River Kwai (1963).

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-13, 17.03
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.