Modern tid - Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand
Thailand återtar mer förlorat territorium (1942)

Under kriget tilltog Phibuns restriktioner mot den kinesiska minoriteten. Stora delar av riket förklarades som militära zoner och alla ”utländska” kineser tvingades härifrån med kort varsel. Dessutom fängslades de kinesiska ledare som samarbetat med nationalisterna i Kina.

Efter att fältmarskalk Phibun lagt sitt lands öde i händerna på japanerna var det stort sett bara att vänta på krigets utfall. 1942, när de japanska arméerna svepte in över Sydostasien, var Phibuns makt och prestige på sin högsta nivå. Det såg nämligen ut som om Thailand hade satsat på en vinnare.

Man hade fått se japanernas vällyckade attack på Pearl Harbor den 7 december 1941, hur de sänkte två engelska krigsfartyg HMS Prince of Wales เรือหลวงพริ้นส์ออฟเวลส์ och HMS Repulse เรือหลวงรีพัลส์ i Thailandviken den 10 december, Singapores fall den 15 februari 1942 samt de tyska framgångarna i Egypten och Sovjet. Allt detta gjorde Phibun än säkrare på att axelmakterna slutgiltigt skulle stå som segrare.


(HMS Prince of Wales)


(HMS Repulse)

Under krigets första år var Phibun och hans anhängare exalterade och fulla av entusiasm. Thailands fascination och överdrivna respekt för det teknologiskt överlägsna väst hade naggats i kanten då man såg hur de europeiska trupperna flydde med svansen mellan benen från sina kolonier, som de hade haft i hundra år eller mer.

Japanerna, som var asiater liksom de själva, besegrade väst på lika villkor och det verkade bara vara en tidsfråga innan tiden för den ”vite mannen” var ute. Thailändarna var nu med i skapandet av en ny världsordning, där de kunde delta internationellt på lika villkor, istället för att betraktas som ”små bruna bröder."

I hela östra Asien var Thailand nu den enda fullt ut självständiga nationen och en likvärdig partner till Japan, medan alla Thailands grannar var kuvade ockuperade länder.

Förutom Phibuns territoriella ambitioner var han kanske orolig för sina thailändska soldaters moral. De hade ju aldrig fått visa vad de dög till under den japanska invasionen. Därför beslöt Phibun att skapa en armé som han kallade den norra armén (thap phayap) ทัพพายัพ.

Denna armé skulle gå in i Burma och ta kontrollen över territoriet öster om floden Salween. Detta område är också känt som de östra shanstaterna.

Eftersom Thailand redan hade fått löfte om delar av Burma, som kallades "förlorat territorium" i det tidigare nämnda hemliga hemliga avtalet, motsatte sig japanerna inte denna idé. Men japanerna var inte beredda att tillåta thailändska krav på Karenstaten รัฐกะเหรี่ยง i Burma. Samtidigt insåg japanerna, vilket Phibun uppenbart inte gjorde, att det inte skulle bli någon lätt match att föra krig i nordöstra Burma.

Japanerna var också tvungna att tänka på Burmas marionettregerings känslor. I en i all hast skriven författning förklarades att Burma var en en självständig och suverän stat ledd av en statschef. Till statschef valdes nationalisten Ba Maw (Ba Mo) บามอว์ (8 februari 1893-29 maj 1977). Då han fick vetskap om att Thailand fått löfte om att gå in i shanstaterna blev han naturligtvis inte glad.


(Ba Maw)

Då Ba Maw senare träffade den japanske premiärministern Hideki Tojo i Singapore 1943 kom Ba Maw med följande kommentar; "Varken burmeserna eller shanerna kommer att bli speciellt nöjda med delningen av shanterritoriet och dess folk."

Hideki Tojo svarade ursäktande, men förklarade att Japan lovat den östra shanstaten till Thailand. Detta hade varit ett thailändskt krav för att alliera sig med Japan. "Men vi har också tagit ställning för er," sade Ba Maw, "och vi har också våra krav."

Till kommendant för norra armén utsågs Charun Rattanakun Seriroengrit. Det var han som hade organiserat transport av militär utrustning till den kambodjanska gränsen under striderna med fransmännen 1940-1941. Men att få fram utrustning till strider i shanstaterna var en helt annan sak.

Järnvägen gick bara fram till Chiang Mai och härifrån fick trupperna bära med sig sin egen utrustning på stigar i bergig terräng. Många av soldaterna kom från nordöstra Thailand och var inte vana vid klimatet i bergen. Dessutom var de dåligt beväpnade och dåligt motiverade för sin uppgift. De hade heller ingen aning om vem de skulle slåss emot.

Kort tid efter Pearl Harbor hade Chiang Kai-shek (Chiang Khaichek) เจียง ไคเชก (31 oktober 1887-5 april 1975) givit amerikanerna och britterna Kinas fulla stöd. Han erbjöd att hans kinesiska nationaliststyrkor, Kuomintang (KMT), skulle gå in i Burma för att skydda försörjningslederna mellan Yangon och Chungking (Chongching) ฉงชิ่ง, vilket de allierade accepterade.

(Chungking heter numera Chongqing.)


(Chiang Kaishek)

Enheter från KMT i Yunnan marscherade därefter söderut längs Salween. Tidigt 1942 var de framme i shanstaterna och då det inte förelåg något omedelbart hot från japanerna slog de sig ner i området. Deras fridfulla tillvaro avbröts den 3 maj 1942 då thailändskt flyg bombade Kengtung som ett led i förberedelserna för den thailändska norra arméns ankomst. Bombningarna fick KMT-soldaterna att lämna staden.

Men här verkar det enligt flera källor som om det var japanskt flyg som stod för bombningarna.

Ett halvt århundrade senare berättade en gammal shanmunk om vad som hänt i Kengtung; "Thailändarna skickade 27 flygplan och de flesta bomberna fälldes över marknaden där merparten av de kinesiska styrkorna befann sig.”

Den 10 maj 1942 gick omkring 35 000 man thailändska styrkor in i Burma och den 26 eller 27 maj (beroende på källan) erövrades Kengtung. Detta hade man inte lyckats med, trots tidigare tappra försök, varken under Rama III eller tidigt under Rama IV:s regeringstid.

Men man skall ha klart för sig att även japanska styrkor hade ett finger med i spelet då thailändarna invaderade shanstaterna Kengtung och den mindre shanstaten Mong Pan (Müang Phan) เมืองพาน, som låg strax sydväst om Kengtung.

Ledaren för Thailands tredje infanteridivision var den dåvarande generalmajoren Phin Choonhavan (Phin Chunhawan) ผิน ชุณหะวัณ (14 oktober 1891-26 januari 1973). Phins unge son, fänrik Chatichai Choonhavan (Chatchai Chunhawan) ชาติชาย ชุณหะวัณ (5 april 1920-6 maj 1998), var också med i de segerrika styrkorna.


(Chatichai Choonhavan)

Phins pappa hade invandrat från Kina och han gifte sig med en kvinna vars pappa också hade invandrat från Kina. Du kommer att få höra betydligt mer om Phin och Chatichai längre fram.

(En källa säger att Phin Choonhavan hade blivit blev överstelöjtnant 1934, överste 1937 och generalmajor 1941. Han skulle sedan fortsätta att avacera och blev general 1950 och amiral, flygvapengeneral och fältmarskalk 1952.)

Phibun blev naturligt nog överförtjust över erövrandet av Kengtung. Han förklarade att norra arméns seger givit tillbaka de thailändska väpnade styrkorna dess goda rykte och att huvudstaden i de östra shanstaterna befriats från ”fienden."

I juli 1943 besökte premiärminister Hideki Tojo Bangkok. Det var då han formellt bekräftade den thailändska kontrollen över shanstaterna och de fyra malastaterna.

Detta förvärv av den förenade shanstaten eller den ursprungliga thaistaten (saharat thai doem) สหรัฐไทยเดิม slogs fast i ett formellt traktat som skrevs under av japanerna och den thailändska regeringen den 18 augusti, där japanerna samtidigt lämnade över Kelantan, Terengganu, Perlis och Kedah, inklusive närbelägna öar, till den thailändska administrationen.

(Jag har sett andra datum för traktatets underskrivande, såsom den 20 augusti och den 1 augusti (!).)

Thailand valde att kalla denna nya administrativa enhet för Si Rat Malai สี่รัฐมาลัย. Alor Setar (Alo Sata) อลอร์สตาร์ blev enhetens centrum och Thailand administrerade staterna från den 18 oktober 1943 och fram till krigsslutet. Kedah blev nu känt under det thailändska namnet Syburi (Saiburi) ไทรบุรี.

Trots den thailändska överhögheten över området så stannade japanerna kvar här. De behöll kontrollen över post, telegraf och telefonnätet och var i praktiken de som styrde.

Thailändarna ville också ha Karennistaterna (Klum Rat Karenni) กลุ่มรัฐกะเรนนี och de resterande södra shanstaterna, men japanerna inkorporerade dessa i sin egen Burmastat (Rat Phama) รัฐพม่า som de skapat den 1 augusti 1943. Detta stod klart i september 1943.

De fyra malajstaterna hade britterna övertagit från Siam 1909, under Chulalongkorns regeringstid. Dessutom hade Thailand, som tidigare omtalat, tagit över de kambodjanska provinser som de tvingats överlämna till Frankrike 1907. De laotiska områdena på västbanken av Mekongfloden som lämnats över till Frankrike 1893 hade också tillfallit Thailand.

(Se även den tidigare artikeln "Strider mellan Thailand och Frankrike (1940-1941)," i detta avsnitt.)

Efter den thailändska invasionen i maj 1942 hade KMT-soldaterna dragit sig tillbaka till bergen och djungeln runt Kengtung, medan thailändarna etablerade en lokal administration i staden. Då regnperioden anlände i mitten av 1942 upphörde striderna tillfälligt.

Men de thailändska trupperna hade det miserabelt i Kengtung. De led brist på mat och medicinsk utrustning och malaria och denguefeber skördade långt fler offer än striderna hade gjort. I januari 1943 gjorde Phibun äntligen något åt problemen då han beordrade att tio ton kinin skulle skickas till norra armén för att bekämpa malarian.

Några veckor senare gjorde faktiskt Phibun ett personligt besök i norr och efter att ha insett hur det stod till med egna ögon beordrade han att läkare, officerare, uniformer, socker, pengar och hundra oxkärror bananer skulle skickas till shanstaterna.

Med japanskt stöd beordrade han också att vägar skulle byggas för att länka samman Chiang Mai med shanstaterna. Den nuvarande nordliga vägen från Chiang Mai till Maehongson, genom den lilla staden Pai ปาย, stammar från den här tiden.

Det thailändska folket i allmänhet brydde sig väldigt litet om kriget i norr. De thailändare som blev sjuka och behandlades i Bangkok chockades över att ingen verkade bry sig om hur mycket den norra armén led.

Chiang Kai-sheks soldater stred då och då mot de japanska styrkorna och de thailändare som följt med dem in i shanstaterna. Samtidigt hade japanerna börjat uppföra sig allt mera bestialiskt och fördärvade bland annat den blomstrande kinesisk-muslimska bosättningen vid Panglong ปางหลวง och slaktade alla etniska kineser där.

Detta gav de krigströtta thailändska styrkorna i området en fingervisning om vem som var områdets verkliga härskare.

Men även thailändarna begick taktiska misstag genom sin iver att ”civilisera” den lokala bondebefolkningen. Bland annat genom att klippa av shanmännens traditionella hårfläta. Små gerillaenheter låg därför i bakhåll för de thailändska soldaterna då de patrullerade i området.

Norra armén fortsatte att basunera ut nya ”segrar”, som dock mottogs skeptiskt av de flesta thailändare. De var alltför väl medvetna om att japanerna redan genomfört en komplett ockupation av Burma. Samma månad som Phibun gjorde sitt besök i norr kom det besvärande nyheter om krigsutvecklingen i Europa och Nordafrika.

Kanske började Phibun nu ana att han kanske satsat på fel sida. Men han fortsatte ändå med sina restriktioner mot den kinesiska minoriteten.

Thailands norra armé fortsatte sin ockupation av Kengtung ända fram till Japans kapitulation i augusti 1945. Men en del soldater hade kämpat sig hem genom bergen redan tidigare.

Då japanerna skickats hem återvände de flesta thailändska soldaterna till Thailand, men en del av dem stannade faktiskt kvar hos shanerna i Kengtung. Ättlingar till dessa soldater finns kvar här än idag.

Delar av KMT:s styrkor, från den så kallade 93:e divisionen, stannade också kvar i området. De slog sig först samman med flyende nationalister från Kina, som kom hit då kommunisterna tog över i Kina 1949.

1956 blev många av KMT-soldaterna fördrivna från Burma och en del av dem slog sig då ner vid Doi Mae Salong ดอยแม่สลอง i provinsen Chiang Rai i Thailand. Här grundade de staden Mae Salong แม่สลอง 1962.

I början av 1980-talet döptes Mae Salong om till Santikhiri สันติคีรี för att bli av med det dåliga rykte som staden fått. Ättlingar till KMT-soldaterna lever kvar i området.


Stavningsvarianter;

Norra armén; Payap.

Karenstaten; Kayin.

Chiang Kai-shek; Chiang Kaishek.

Mong Pan; Mongpan, Mongpawn, Mongpawng, Müang Pan เมืองปั่น, Möng Pan, Möngpan.

Phin Choonhavan; Pin Choonhavan, Choonhaven, Junhavan, Chartchai Choonhavan.

Chatichai Choonhavan; Chartchai Choonhavan.

Alor Setar; Alor Star.

Syburi; Sayburi, Zaiburi.

Doi Mae Salong; ดอยแม่สะลอง.

Santikhiri; Doi Santikhiree.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-15, 21.41
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.