Modern tid - Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand
Valen 1952

Det hölls allmänna val den 26 februari 1952 för att välja 123 medlemmar till den ena halvan av nationalförsamlingen. Khuang och hans sympatisörer protesterade genom att inte ställa upp i valet. Liksom undet tidigare val ställde alla valbara upp som oberoende kandidater.

Valet blev en väldig framgång för kandidaterna från det tidigare regeringspartiet Thammathipat och man behövde därefter inte oroa sig för någon opposition i nationalförsamlingen. Detta underlättades också av att regeringen mellan 1952-1957 betalade omkring 2 000 baht i månaden till de medlemmar som garanterade regimen sitt stöd! 

Kung Bhumibol gjorde återigen en markering och kom inte till parlamentets öppnande. Därför öppnade Phibun själv parlamentet och bildade en ny regering. Men till sist tvingades kungen ändå godkänna Phibun som premiärminister den 25 mars.

Av de 123 parlamentsmedlemmarna var inte helt överraskande 106 militärer eller poliser som var lojala mot Phao och Sarit. Regeringen utsåg därefter den övre halvan av nationalförsamlingen som nu bestod av en enda kammare.

Åren 1952-1955 blev en tid med växande korruption och politiska intriger, samt en tid där regimen slog till mot allt som liknade vänstersympatier. 1954 hade generalen och polischefen Phao byggt upp sin polis till en halvmilitär styrka, som blev en rival till militären om makten.

Det stod också klart att Phao tänkte använda sin makt för att försöka ta över premiärministerposten efter Phibun. Han hade dessutom fördelen att vara svärson till general Phin Choonhavan, som varit armébefälhavare då Thamrong störtades 1947.

På grund av den stora risexporten med goda marknadspriser såg eller märkte inte befolkningen så mycket av den växande korruptionen i landet och mellan 1948 och 1953 ökade befolkningens levnadsstandard.

Detta berodde huvudsakligen på händelser som inte regeringen kontrollerade. Från andra världskrigets slut fram till mitten av 1953 hade det varit underskott i världsproduktionen av ris och de största risproducerande länderna i Sydöstasien, Burma, Thailand och Vietnam, fick goda priser på världsmarknaden.

Men från 1954 ökade överskottet av ris och priserna sjönk, vilket orsakade en ekonomisk kris i Thailand. Det samma drabbade priserna på Sydostasiens tenn, gummi och kopra, som kulminerat under högkonjunkturåret 1951.

Koreakriget orsakade sedan, från mitten av 1950-talet en ekonomisk boom och exporten av ris, gummi och tenn ökade återigen.

Uppskattningsvis ökade bruttonationalprodukten (BNP) i snitt med 4.7 procent per år mellan 1951 och 1958. Samtidigt ökade importen av färdigproducerade varor ännu snabbare och i kombination med ett uppsving i den lilla inhemska tillverkningssektorn, varav mycket var statligt, ökade tillgången på konsumentprodukter rejält.

Det statliga avgiftssystemet förblev dock konservativt, som det hade varit ända sedan Chulalongkorn och bahten höll sig väldigt stabil runt 20 baht för en amerikansk dollar.

Efter andra världskriget var Thailands viktigaste exportprodukter ris, trä, tenn och gummi. Landets befolkning, som 1964 hade ökat till drygt 30 miljoner, bestod fortfarande huvudsakligen av små risodlare och riset var själva grundvalen för landets näringsliv.

1960 antogs en sexårsplan för att bredda näringslivet. Thailands kinesiska minoritet, som spelat en så viktig ekonomisk roll och som huvudsakligen är bosatt i Bangkok fortsatte att dominera exporthandeln liksom bearbetningen och försäljningen av ris, trä och gummi.

Denna artikel senast uppdaterad: 2016-12-03, 19.33
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.