Modern tid - Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand
Japanerna anfaller Thailand (8 december 1941)

I juli 1941 ockuperade japanska militära enheter södra franska Indokina och japanskt bombflyg flyttade snabbt in på baser i Saigon och i Kambodja. Från dessa baser var det möjligt för japanerna att nå brittiska Malaya med sina bombplan.

Japanerna stationerade sedan en styrka på 8 000 man i Kambodja i augusti och detta var ytterligare en varningssignal om de japanska planerna i Sydostasien. USA:s och Storbritanniens regeringar blev naturligtvis oroade.

I augusti införde USA:s regering omfattande handelssanktioner mot Japan, inklusive ett förbud för export av olja till öriket. Dessutom frystes japanska tillgångar i USA. Japanerna försökte bli av sanktionerna genom att lova att de inte skulle inkräkta på thailändskt territorium och att de skulle dra bort sina styrkor från Indokina.

Men villkoret för detta var att USA skulle sluta att stödja Kina. Japanernas krav var emellertid oacceptabelt för både britterna och amerikanerna.

I mitten av 1941 hade Phibun försökt förmå britterna och amerikanerna att garantera Thailand ett omfattande stöd om landet skulle bli invaderat.

Den brittiske premiärministern Winston Churchill วินสตัน เชอร์ชิล (30 november 1874-24 januari 1965) kunde först tänka sig att varna Japan om att en japansk invasion av Thailand kunde resultera i en brittisk krigsförklaring. Men då USA inte ville ge några garantier ville heller inte britterna ensamma gå ut med en sådan deklaration.


(Winston Churchill)

I augusti var Thailand övertygat om att Japan tänkte invadera landet. Premiärminister Phibun försäkrade vid ett tillfälle den amerikanske ambassadören att Thailand skulle motsätta sig varje militär aggression mot landet.

Den 28 augusti utfärdade nationalförsamlingen ett upprop, där man bad folket om att göra motstånd vid en invasion. Thailands beslut om att på alla sätt bevara sin neutralitet proklamerades också offentligt.

På hösten bad Phibun enträget om militärhjälp från USA och Storbritannien och han försökte koordinera landets försvarsplaner med britternas i Burma och Malaya. Men den önskade militärhjälpen blev minimal. Fruktan hos stormakterna om ett utvidgat krig i Asien gjorde att stormakterna naturligt nog inte prioriterade Thailands säkerhet speciellt högt vid denna tid.

Britterna led av stor brist på vapen i Malaya och Singapore och kunde bara leverera några få kanoner, ammunition och litet flygbränsle till Thailand och USA menade att de flygplan som tidigare utlovats till Thailand var till bättre nytta i försvaret av Filippinerna, istället för på det asiatiska fastlandet.

Då Thailand förstod att de inte kunde förvänta sig ytterligare militärhjälp från de allierade slog sympatierna istället över till japanernas fördel.

I Tokyo väntade man bara på att Tyskland slutgiltigt skulle besegra England och i slutet av 1941 menade japanerna att tiden var mogen för vidare attacker i Sydostasien.

I slutet på november 1941 var britterna medvetna om att japanerna kunde tänkas attackera Thailand inom kort. Detta antagande grundades på att japanerna snabbt utökat sina styrkor i Indokina.

Den 1 december hade premiärminister Hideki Tojo ฮิเดะกิ โทโจ (30 december 1884-23 december 1948) i Japan förklarat att han var osäker på var man hade Thailand då det gällde en japansk begäran om att få fri transit för japanska trupper genom thailändskt territorium. Men samtidigt hoppades han på att undgå en konfrontation.


(Hideki Tojo)

Den 2 december förhandlade en japansk diplomat vid namn Tamara med Phibun. I dessa förhandlingar framgick det att Phibun var beredd att "titta åt andra hållet" om Japan invaderade Kra-näset. Men han ville att japanerna skulle undvika att passera över Bangkok-slätten.

Efter ytterligare förhandlingar den 3 december gick Phibun med på en japansk trupptransit genom Thailand om Thailand fick tillbaka det territorium som de förlorat genom det tidigare nämnda Bangkok-fördraget från 1909, inklusive en del shanstater i Burma.

(Se även "Bangkok, Rama I-Rama VII," avsnittet "Kung Chulalongkorn," artikeln "Krisen 1893.")

Klockan 23.00 den 7 december 1941 begärde den japanske ambassadören i Bangkok, Teiji Tsubogami เตอิจิ ซึโบกามิ (1884-1979), att få tala med utrikesminister Phibun. Men Phibun befann sig på en inspektionsresa i sina nya kambodjanska provinser och det blev biträdande utrikesminister Direk Jayanama som fick ta emot honom.


(Teiji Tsubogami)

Ambassadören berättade att Japan förklarat USA och Storbritannien krig och krävde besked inom två timmar om japanska trupper skulle få fri transit genom Thailand till Burma och Malaya. (Någon källa säger att tidsfristen gick ut klockan 02.00 den 8 december.)

Thailändarna blev faktiskt tagna på sängen och först vägrade Direk att gå med på japanernas krav, trots att ett par regeringsmedlemmar känt till planerna i förväg och försäkrat japanerna att Thailand inte skulle göra motstånd!

Man hade förväntat sig att detta japanska krav först skulle komma i januari 1942, då ytterligare en månads torrt väder skulle göra terrängen mera framkomlig. De thailändska ministrarna bad om att få kalla tillbaka Phibun och han skyndade sig hem mot Bangkok.

Men några timmar senare, just före gryningen den 8 december började japanerna sin invasion av Thailand och brittiska Malaya. På morgonen den 7 december hade de anfallit Pearl Harbor เพิร์ลฮาร์เบอร์.

Men på grund av tidszonerna skedde faktiskt attacken på Pearl Harbor en och en halv timme efter attacken på Thailand!

Anfallet mot Thailand leddes av den japanska södra armén, med huvudkvarter i Saigon, som kommit från sina baser i södra Indokina och från ön Hainan.

Invasionen av Thailand skedde på nio olika ställen. Till lands utmed gränsen till Battambang, via luften mot Don Mueang och med amfibiefarkoster på sju ställen utmed kusten vid Thailandviken.


(Den japanska invasionen av Thailand)

I gryningen den 8 december gick japanerna över gränsen in i den thailändska provinsen Battambang som Thailand hade återtagit tidigare under året.

Japanerna mötte inget motstånd och från Sisophon gick de mot nordväst in i Aranyaprathet (som då fortfarande var ett distrikt i provinsen Prachinburi). De följde den nästan färdiga järnvägslinjen mellan Aranyaprathet och Mongkol Borei. (Järnvägen skulle senare öppnas för trafik den 11 april 1942.)

Här nedan presenteras de ovan nämnda sju landstigningsplatserna utmed Thailandviken;

  1. I Chumphon landade en japansk amfibiestyrka på morgonen den 8 december. De lyckades förskansa sig omkring landstigningsområdet, men hölls kvar på platsen av hårt thailändskt motstånd från militären och provinspolisen. Striderna slutade först på eftermiddagen då thailändarna fick order om eld upphör.

    Det exakta antalet stupade thailändare under striderna i Chumphon har jag inte tillgång till, men en källa säger att de thailändska styrkorna förlorade kaptenen Thawin Niyomsen ถวิล นิยมเสน, som efter sin död blev utnämnd till överstelöjtnant, några poliser från provinsen och några civila.

  2. Under natten den 7 december hade tre japanska truppfartyg kastat ankar några få kilometer från kusten utanför Nakhon Si Thammarat.

    Kort efter midnatt den 8 december började japanerna landsätta sina trupper vid kanalen Tha Phae (Khlong Tha Phae) คลองท่าแพ (eller Pak Phoon-kanalen (Khlobg Pak Phun) คลองปากพูน) som låg strax norr om det thailändska armélägret Camp Vajiravudh (Khai Wachirawut) ค่ายวชิราวุธ.

    Thailändarna, som innan dess hade informerats om japanernas invasion av Songkhla (se nedan), agerade omedelbart och strider varade fram till middagstid den 8 december, då man fick order från premiärminister Phibun om ett eld upphör.

  3. På grund av sin närhet till Malaysia var Pattani också viktigt för den japanska armén. En landstigning gjordes här trots hård sjö och ogynsamma landsstigningsförhållanden.

    Japanerna möttes av hårt motstånd från thailändsk militär och den lokala polisen och striderna pågick till mitt på dagen då ett eld upphör beordrades. Kommendanten för den thailändska bataljonen, Khun Inkhayutboriharn (Khun Ingkhayutborihan) ขุน อิงคยุทธบริหาร, dödades i striderna tillsammans med 32 andra soldater och poliser. Dessutom miste 9 civila livet.


    (Khun Inkhayutboriharn)

  4. I Prachuap Khiri Khan landsteg japanerna omkring klockan 03.00 den 8 december och man ockuperade staden efter att ha slagit ner motståndet från den lokala polisen.

    Japanerna landsteg också nära flygfältet söder om Prachuap Khiri Khan och försökte omringa det. Här fanns en avdelning av det kungliga thailändska flygvapnet under kommendant Mom Luang Prawat Chumsai หม่อมหลวง ประวาศ ชุมสาย och han gav omedelbart order om motstånd. Till sin hjälp fick han poliser och andra frivilliga som flytt hit från Prachuap Khiri Khan.


    (Mom Luang Prawat Chumsai)

    Trots att japanerna redan lyckats ockupera en del av flygfältet försökte fem thailändska piloter lyfta med sina plan vid soluppgången, för att attackera de avancerande japanerna. Det första flygplanet sköts dock snabbt ner och piloten omkom. Därefter dödades ytterligare två piloter och en sårades då de försökte lyfta. Endast en pilot lyckades komma helskinnad upp i luften, men han kunde inte fälla sina fyra bomber då han inte kunde hitta japanerna i dimman och regnet.

    Vid 08:00-tiden hade japanerna erövrat de flesta av flygfältets hangarer och thailändarna slog sönder instrumenten i flygfältets kontrolltorn och tände sedan eld på det. Försvararna sökte därefter tillfälligt skydd vid ett klubbhus med en tennisbana där man skyddades av ett maskingevär som var igång ända fram til eftermiddagen.

    Japanerna hade snart intagit hela flygfältet och fick nu också förstärkningar i form av tio stridsvagnar. Striderna fortsatte till sen kväll, men nu med minskad intensitet. Rykten om att styrkor från den thailändska flottanvar på väg för att hjälpa dem höll hoppet uppe hos försvararna under natten. Ammunitionen höll dock på att ta slut och vid ett tillfälle användes faktiskt lösa skott mot angriparna!

    Följande morgon fick de utmattade thailändarna ett telegram från inrikesministeriet, som överlämnades till försvararna av en brevbärare under en lugnare fas i striderna. Telegrammet beordrade dem att inleda ett eld upphör då en vapenvila hade förhandlats fram av regeringen.

    Men försvararna trodde att det handlade om ett trick från japanernas sida och fortsatte sitt motstånd. De rasande japanerna ökade nu trycket och försvararna tvingades långsamt att retirera. Ungefär samtidigt slogs maskingeväret vid tennisbanan ut och de två som skött vapnet sårades allvarligt.

    Omkring klockan 10:00 då japanerna närmade sig försvararnas ställningar beordrade Prawat att den kommendantsbyggnad som de befann sig i skulle brännas tillsammans med alla militära dokument. Även en sjukhusbyggnad evakuerades och sattes i brand. Kommendant Prawat beordrade alla officerare att spara en kula var åt sig själva och sade att det var fritt fram alla som ville försöka ta sig därifrån på egen hand.

    Vid middagstid körde en civil bil med en liten vit flagga fram till försvararna. I bilen fanns ett antal thailändska ämbetsmän, inklusive provinsens statssekreterare Charunphan Isarangkun (Charunphan Itsarangkun na Ayutthaya) จรูญพันธ์ อิศรางกูร ณ อยุธยา (9 februari 1914-?). Charunphan gav Prawat en direkt order från premiärminister Phibun som beordrade honom att omedelbart upphöra med motståndet. Oficiellt upphörde striderna klockan 12:35 den 8 december.


    (Charunphan Isarangun na Ayutthaya)

    Japanerna uppskattade sina förluster i Prachuap Khiri Khan till 115 döda, medan thailändarna uppgav att de dödat 217 japaner och sårat fler än 300. Thailändarna sade själva att de förlorat 38 man och att 27 sårats. Prawats gravida hustru fanns bland de döda. Hon hade träffats av en förlupen kula.

  5. Under de tidiga morgontimmarna den 8 december landsteg japanerna också vid Samut Prakan สมุทรปราการ. Här landsatte japanerna 10 000 man vid Bang Pu บางปู. Denna landstigning ingick som ett led i erövrandet av Bangkok. Japanerna möttes av en mindre styrka poliser och trots det spända läget bröt inga strider ut. Japanerna gick nu med på en formell förhandling innan man gick in i Bangkok.

  6. Hamnstaden Songkhla och flygfältet i Songkhla var ett av huvudmålen för japanernas armé. Här landsteg japanerna, ledda av Tomoyuki Yamashita โทโมยูกิ ยามาชิตะ (8 november 1885-23 februari 1946), också under de tidiga timmarna den 8 december.


    (Tomoyuki Yamashita)

    Den thailändska garnisionen vid Khao Khor Hong (Khao Kho Hong) เขาคอหงส์ intog genast strategiska positioner utmed vägarna söderut mot Malaysia. Men de drevs bort till ställningar som den japanska huvudstyrkan dock valde att ignorera.

    Ytterligare en sammandrabbning skedde vid Hat Yai หาดใหญ่. Striderna upphörde vid midagstid då man mottog ordern om att ingå en vapenvila. Den thailändska sidan förlorade 15 man och 30-55 man sårades.

  7. Ett japanskt infanterikompani landsteg vid kustbyn Ban Don บ้านดอน tidigt på morgonen den 8 december. De marscherade in i Surat Thani där de mötte motstånd från polis och frivilliga civila.

    Spridda strider pågick under kraftigt regnande och slutade först på eftermiddagen då de hårt pressade försvararna fick order om att lägga ner sina vapen. Den thailändska sidan miste 17-18 man, men hur många som sårades vet man inte riktigt.

    Den japanska huvudattacken avsåg att säkra det thailändska flygfältet vid Songkhla, för att kunna ge flygunderstöd till sina trupper vid anfallet mot brittiska Malaya och Singapore. Britterna i Malaya hade en plan att stoppa den japanska framryckningen mot Malaya genom att skicka trupper till Songkhla.

    Men då planen till sist sattes i verket, klockan 15.00 den 8 december, blev de hindrade av och indragna i strider med den thailändska gränspolisen, som höll stånd mot dem under en dags hårda strider.

Samtidigt med invasionen av Thailand landsteg japanerna också vid Kota Bharu โกตาบารู i Malaya.

Många källor säger att motståndet mot japanerna var svagt och bara varade några timmar, men detta motsägs av det jag skrivit här ovan. Phibun hade kommit tillbaka till Bangkok klockan 07.30 den 8 december.

Under ett dramatiskt möte med den japanske ambassadören, med höga militära ledare väntande utanför, talade Pridi Phanomyong inför en grupp som ville fortsätta göra motstånd, medan en annan grupp ville samarbeta fullt ut med japanerna.

Phibuns inställning till motstånd hade svalnat då britterna i Singapore tidigare sagt att Thailand inte kunde förvänta sig någon hjälp härifrån och han menade att motstånd var lika med självmord.

Det japanska ultimatumet som presenterades fastslog att Japan inte betraktade Thailand som en fiendenation. Man ville istället få till stånd ett samarbete. Japanerna erbjöd den thailändska regeringen tre alternativ;

  1. Thailand kunde tillåta japanerna att transportera trupper och material till Burma och Malaya och i gengäld lovade japanerna att inte blanda sig i Thailands inre angelägenheter.

  2. Thailand och Japan kunde bilda en defensiv militärallians där Thailand skulle stödja japanerna i deras krigsansträngningar och i gengäld för detta skulle Japan garantera militär hjälp till Thailand om de skulle bli attackerade av någon tredje makt.

  3. Till sist kunde Thailand kämpa mot de allierade tillsammans med Japan och till gengäld för detta lovade japanerna att Thailand skulle få tillbaka alla de områden på Malackahalvön som de hade tvingats avstå till britterna 1909. 

Det sista erbjudandet var i Phibuns och hans falangs smak och frestelsen var stor. Men då det var nödvändigt att förbereda befolkningen på en så stor politisk förändring beslöt Phibun att acceptera det japanska erbjudandet i etapper, till gengäld för en japansk försäkran om att Thailands självständighet skulle respekteras.

Phibun beordrade därefter ett eld upphör och redan den 8 december gick regeringen med på det första japanska alternativet. I ett meddelande till det thailändska folket tog premiärminister Phibun personligen det fulla ansvaret för detta beslut, men förklarade samtidigt att han gjorde det för att bevara Thailands självständighet.

Den 9 december anlände japanska trupper till Bangkok och den 10 december infördes militärt undantagstillstånd. Phibun höll ett radiotal till nationen den 10 december där han antydde en möjlig militärallians med Japan. Den 12 december höll Phibun ett nytt radiotal och förklarade skälen till en allians med Japan.

Han anklagade britterna för att ha stulit områden från Thailand och att det var omöjligt med en äkta vänskap mellan de båda länderna. Han påpekade att en allians med Japan skulle innebära att dessa områden lämnades tillbaka till Thailand. Samma dag hade man redan kommit överens om att ingå en militärallians.

Den 14 december skrev Phibun under ett hemligt avtal med japanerna som tillät thailändska trupper att delta i invasionen av Burma. Den 21 december skrevs ett formellt avtal under i Wat Phra Kaeo.

Phibuns belöning för underskriften blev den hemliga japanska garantin att Thailand skulle få tillbaka de provinser i Malaya som de tvingats lämna ifrån sig till britterna 1909. Thailand skulle dessutom som önskat få erövra delar av shanstaterna i Burma.

Varför behövde Thailand gå så långt som att alliera sig med Japan? Kanske räknade Phibun och hans regering helt kallt med att japanerna skulle vinna kriget och att det var bäst för landet att rida med på den japanska framgångsvågen.

Kanske räknade de thailändska ledarna med att de skulle få större självständighet och att bättre kunna skydda sina medborgare om de hade ett vänskapligt förhållande till japanerna, istället för en relation med en motståndare. Förmodligen var det en kombination av bägge sakerna.

De som inte stödde Phibuns politik tvingades lämna regeringen. Direk Jayanama hade som utrikesminister motsatt sig all annan politik än den att japanerna bara skulle få lov att använda Thailand som transitland. Han utnämndes därför till den harmlösa posten som ambassadör i Japan.

Direk ersattes av Luang Wichit som utrikesminister 1942 och han blev ansvarig för att förhandla med den invaderande japanska armén för att kunna bevara Thailands självständighet. Han blev senare thailändsk ambassadör i Tokyo under resten av kriget.

Även finansminister Pridi försvann ur regeringen. Phibun behöll emellertid Khuang Abhaiwongse, trots att denne inte var projapanskt sinnad.  


Stavningsvarianter;

Hideki Tojo; ฮิเดกิ โตโจ.

Teiji Tsubogami; Tsubogami Teiji.

Mom Luang Prawat Chumsai; Pravat Chumsai.

Charunphan Isarangkun; Charunphan Isarangkul na Ayuthaya, Charunphan Isarangura na Ayutthaya, Jarunphan Isarangura na Ayutthaya.

Samut Prakan; Samut Prakarn, Samut Prakhan, Müang Paknam, Pak Nam, Müang Phra Pradaeng, เมืองพระประแดง.

Bang Pu; Bangpoo.

Kota Bharu; Kota Baharu.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-13, 16.53
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.