Modern tid - Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand
Strider mellan Thailand och Frankrike (1940-1941)

När kriget bröt ut i Europa den 3 september 1939, förklarade Thailand sig först neutralt och försökte sedan att få till stånd icke-aggressionspakter med de tre starkaste makterna i Asien; Storbritannien, Frankrike och Japan. Traktat avslutades med alla tre i juni 1940. Pakten med britterna hade blivit klar den 12 juni.

Icke-aggressionspakten med Frankrike vägrade Thailand dock att låta träda i kraft, innan man fick igång förhandlingar om det laotiska området på Mekongflodens västbank. Thailand hade ännu inte, eller kanske någonsin, förlåtit fransmännen för krisen 1893 och förlusten av suveräniteten och kontrollen över Laos och Kambodja. Se även ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Kung Chulalongkorn,” artikeln ”Krisen 1993.”

Men på några veckor ändrade sig läget i Europa, då tyskarna invaderade Frankrike och engelsmännen förberedde sig för försvar mot en tysk invasion och ingen visste hur kriget skulle sluta. I juni 1940 då Frankrike erövrades av tyskarna fick Thailand chansen att hämnas förödmjukelsen från 1893 och följderna av denna och ändra en historisk orättvisa. De västerländska demokratierna verkade nu vara allvarligt hotade och kanske helt enkelt dömda till undergång.

Samtidigt började japanerna sin framryckning i franska Indokina och under invasionshot fick man den 22 september 1940 ett avtal med den franska Vichyregimen (Farangset Khet Wichi) ฝรั่งเศสเขตวีชี, som styrde franska Indokina, om att få stationera trupper och få fri rörlighet i Indokina. Men strider mellan fransmännen och japanerna bröt ändå ut mellan den 22-26 september då japanerna bröt mot det ingångna avtalet.

Under de fyra föregående åren hade Siam (Thailand) försökt att få tillbaka delar av Laos väster om Mekongfloden, men förhandlingarna bröt naturligt nog samman då Frankrike föll. Phibun ansåg redan 1939 att Thailand berövats stora landområden som tidigare hade tillhört landet. Enligt Phibun handlade det om Penang, Kedah, Perlis, Kelantan och Terengganu i Brittiska Malaya, Tenasserim i Brittiska Indien, Sipsong Chu Tai, Sainyabuli och Champasak i Laos samt Siem Reap och Battambang i Kambodja.

Det var nu dags för Phibun att mobilisera sina militära styrkor. Thailand ställde därefter krav på alla de områden som man avstått till Frankrike 1904 och 1907 och begärde att Frankrike, om de tänkte lämna Indokina, skulle förpliktiga sig att ge tillbaka kontrollen över Laos och Kambodja till Thailand.

På hösten 1940 började USA och Storbritannien oroas över Thailands politik i Indokina och varnade den thailändska regeringen att använda våld för att få igenom sina krav i Laos. Japanerna däremot uppmuntrade Thailand, med baktanken att Thailand kunde få betydelse för deras planer att invadera Malaya och Borneo.

I slutet av oktober 1940 var situationen så spänd mellan Thailand och Frankrike att USA beslöt sig för att inte leverera ett antal bombplan som Thailand redan betalt. Thailändarna blev naturligt nog förnärmade och beslutet utlöste en anti-amerikansk kampanj i landet, med regimens goda minne. Enligt en källa handlade det om sexton plan medan en annan säger tio.

I november 1940, under högljudd nationalistisk propaganda, korsade thailändska trupper Mekongfloden och påbörjade en invasion av de omtvistade områdena i Laos. Som en hämnd för detta skickade fransmännen ett bombplan som bombade Nakhon Phanom den 28 november.

På thai kallas de fransk-thailändska kriget för korani phiphat Indochin กรณีพิพาทอินโดจีน eller songkhram Indochin สงครามอินโดจีน. Engelska Wikipedia anger att kriget började i oktober 1940 istället för november som jag skrivit här ovan.

En källa säger att de sammanlagda franska styrkorna i Indokina vid den här tiden bestod av omkring 50 000 man, varav 12 000 fransmän. De var organiserade i 41 infanteribataljoner, två artilleriregementen, en ingenjörsbataljon och en luftvärnssektion.

Omkring hälften av dessa styrkor och de tyngsta vapnen fanns vid den thailändska gränsen. Det är viktigt att understryka att de 41 bataljonerna hade mist en hel del av sin stridsduglighet efter uppror och desertering i september. Tillgången på ammunition och drivmedel var också dålig till skillnad mot de relativt välutrustade thailändarna.

Dessutom var de franska styrkorna vapenmässigt underlägsna thailändarna och hade bara 20 gamla antika stridsvagnar av typen Renault FT-17 เรโนลต์ เอฟที-17 jämfört med thailändarnas nästan 100 pansarfordon. Det franska flygvapnet bestod av cirka 100 plan och av dessa kunde man räkna med att 60 var disponibla vid frontlinjerna.


(Renault FT)

Den thailändska armén var relativt välutrustad och bestod av 60 000 man, uppdelad på fyra arméer. Den största av dessa var Burapha-armén (Kong Thap Burapha) กองทัพบูรพา. Andra styrkor underlydande arméledningen bestod av två motoriserade kavalleribataljoner, en artilleribataljon, en sambandsbataljon, en ingenjörsbataljon och ett pansarregemente.

Det thailändska artilleriet var en blandning av gamla Kruppkanoner och moderna Boforskanoner och handeldvapen. Dessutom disponerade man 60 små stridsvagnar av typen Carden Loyd คาร์เด็น ลอยด์ och 30 stycken sex ton tunga Vickers-stridsvagnar วิคเกอร์-6 ตัน. Men thailändska Wikipedia säger att Thailand hade sammanlagt 134 stridsvagnar.


(Ministridsvagn av typen Carden Loyd)


(Stridsvagn av typen Vickers)

Det kungliga thailändska flygvapnet (kongthap akat thai) กองทัพอากาศไทย bestod av 144 flygplan, som både kvantitativt och kvalitativt var överlägset det franska. Men antalet och hur sammansättningen av planen såg ut varierar i källorna.

Fransmännen hade nästan 100 operationsdugliga flygplan vid stridernas början. De bestod primärt av 60 Potez 25 biplan från tidigt 1920-tal. Potez-planet hade ursprungligen byggts som ett kombinerat jaktplan och bombplan, men dess låga fart och låga bombkapacitet hade förpassat det till att mest utnyttjas som spaningsplan.


(Potez 25)

De koloniala myndigheterna hade lyckats lägga beslag på 16 jaktplan, av typen Morane-Saulnier M.S. 406 som var på väg till Nationalistkina. Man hade helt enkelt tagit över dem då de hade landat för tankning. Dessa moderna plan skulle komma till användning under striderna, men mycket av den ammunition som var avsedd för planen hade redan flugits till Kina.


(Morane-Saulnier M.S. 406)

I slutet av december förekom även allmänna strider utmed den thai-kambodjanska gränsen och fransmännen blev hårt ansatta. Det thailändska flygvapnet bombade kambodjanska och laotiska städer dagtid, medan fransmännen bombade Thailand på nätterna.

Här säger en källa säger att fransmännen genomförde lyckade bombningar av både Bangkok och andra städer och att fransmännen ansåg sig ha så stort övertag i luften att man funderade på att bomba Bangkok med brandbomber!

Efter hand som gränskriget trappades upp försökte Tokyo och Bangkok uppnå ett samförstånd. Men meningsskiljaktigheterna var stora. Phibun ville ha japansk hjälp med att återfå Siams gamla territorium i Indokina och trots en siamesisk försäkran om neutralitet i ett eventuellt kommande krig mot Storbritannien ville Japan annorlunda. Japanerna ville inte ha några bindande överenskommelser, men de ville ha siamesiskt stöd i ett eventuellt krig mot Storbritannien.

Vid årsskiftet 1940-1941 försökte britterna förgäves komma överens med USA om en gemensam utrikespolitik. Den brittiske ambassadören Josiah Crosby hoppades att Phibun skulle lyckas erövra de omtvistade områdena utan japansk hjälp.

Utrikesministeriets åsikt var ganska tydlig; "Titta på när hundarna slåss, men tala lugnande till din favorithund.” London var heller inte glada över det amerikanska beslutet att inte leverera de redan betalda flygplanen till Thailand.

En thailändsk handelsdelegation reste nu istället till Tokyo för att handla flygplan och vapen därifrån. Japanerna lovade att sända samma antal plan till Thailand, som de beställt från USA, inklusive mekaniker för att sköta underhållet av dem! Tidigt i januari 1941 lastades därefter japanska vapen och stridsvagnar för att skickas till Bangkok.

I december 1940 menade den brittiska underrättelsetjänsten att det japansk-thailändska samarbetet ännu var mycket begränsat. Men USA:s underrättelsetjänst delade inte britternas uppfattning utan fortsatte att tro Phibun redan var i japanernas händer. Men USA missbedömde situationen då man tolkade den thailändska nationalismen som underkastelse mot japanerna.

Den 5 januari 1941 inledde thailändarna massiva attacker mot franska positioner i gränsområdet med artilleri och flygbombningar och marktrupper gick in i provinsen Battambang. Detta efter ett påstått franskt anfall mot gränsstaden Aranyaprathet.

Anfallen genomfördes på sammanlagt fyra fronter; I norra Laos där de omtvistade områdena intogs utan större motstånd, i södra Laos mot öarna i Mekongfloden som sedan korsades den 19 januari, i bergsområdet Dangrek (Thio Khao Phanom Dong Rak) ทิวเขาพนมดงรัก där kaotiska strider böljade fram och tillbaka och som ovan nämnt i Battambang. Japanerna tillät, av taktiska skäl, fransmännen att försvara sig.

De thailändska styrkorna kommenderades av general Luang Phromyothi (Mangkon Phromyothi) หลวงพรหมโยธี (มังกร พรหมโยธี) (16 november 1896-24 mars 1966).


(Luang Phromyothi)

I Battambang ryckte thailändarna fram längs Route Coloniale 1 och möttes av hårt motstånd, speciellt vid Poipet ปอยเปต. Men snart började fransmännen retirera till Sisophons västliga utkanter. Byarna utmed vägen ockuperades av thailändarna.

Fransmännen beslöt sig nu för att genomföra en motoffensiv under ledning av överste Henry-Paul Jacomy แจโคมี่ (1888-1975). Målet var att återerövra byarna Yang Dang Khum (Ban Yang) บ้านยาง och Phum Preav (Ban Phrao) บ้านพร้าว. Jacomys styrkor bestod av en bataljon infanteri (européer) och två bataljoner blandat infanteri (européer och indokineser).


(Henry-Paul Jacomy)

Motoffensivens inledning natten den 15 januari började inte bra för fransmännen. De tvingades göra en rad komplicerade manövrar och fick sicksacka sig fram genom svår terräng. Detta innebar att trupperna, som nådde fram till sina positioner den 16 januari, var både förvirrade och utmattade.

Då en numerärt underlägsen fransk styrka, där ett kompani hade lämnats kvar för att vakta artilleriet och ett annat kompani hade gått vilse i djungeln, kom fram till sin position norr om Yang Dang Khum upptäckte de att thailändarna stod förberedda att ta emot dem. Strider bröt ut omkring klockan 04.00, men med brist på uppbackning tvingades fransmännen att retirera.

Då thailändarna slagit tillbaka denna attack vände de sin uppmärksamhet längre söderut där fransmännen också gått till anfall. Sent på morgonen tystnade det franska artilleriet här och de franska styrkorna retirerade. Det luftunderstöd som utlovats fransmännen kom nämligen aldrig och thailändarna attackerade istället fransmännen med sina egna plan.

Striderna som fördes vid Phum Preav blev de hårdaste. Tvärtemot franska underättelserapporter var thailändarna inte inkvarterade i byn, utan hade förskansat nedgrävda i skogen i öster.

Från sitt bakhåll angrep thailändarna fransmännen med sina Boforskanoner och slog ut flera av fransmännens fordon. Efter att ha hämtat sig från den inledande chocken lyckades fransmännen få fram förstärkningar och två 25-mm och en 75-mm kanon för att kunna slå ut thailändarnas stridsvagnar.

Då fransmännen lyckades slå ut tre thailändska stridsvagnar drog sig de resterande siamesiska stridsvagnarna tillbaka. Men på grund av den dåliga fransk koordination i striderna och bristen på en fungerande underrättelsetjänst lyckades till sist de nedgrävda och välförberedda thailändska styrkorna stoppa fransmännen, som valde att retirera. Men thailändarna kunde inte följa efter dem då de utsattes för intensiv artillerield från den franska främlingslegionens styrkor.

En ytterligare detalj som försvårat för fransmännen var att radiokommunikationerna var dåliga och fransmännen därför sände sina order på morse, vilket kanske förklarar att thailändarna ofta kunde förutse fransmännens trupprörelser.


Stavningsvarianter;

Vichyregimen; Vichyfrankrike.

Fransk-thailändska kriget; Franco-Thai War, Guerre franco-thailandese.

Kungliga thailändska flygvapnet; Royal Thai Air Force (RTAF).

Route Coloniale 1; Colonial Route 1 (RC 1).

Yang Dang Khum; Yang Dam Koum, Yang Dam Khum, Yang Dam Youm.

Thüak Khao Phanom Dong Rak เทือกเขาพนมดงรัก.

Phum Preav; Phum Préau.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-20, 20.22
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.