Forntid - Taifolkens ursprung
Nanzhao

Vad vet vi då om Nanzhao? Den sydöstra delen av Yunnan befolkades troligen av tai- och miao-yaofolk (även kallade hmong-mien (mang-mian) ม้ง-เมี่ยน). Den västra och sydvästra delen av provinsen dominerades av folk som kineserna kallade wu-man หวู-หม่าน, eller svarta barbarer (khon pa-khon thuean dam) คนป่า-คนเถื่อนดำ.

Dessa "svarta barbarer" var mörkhyade folk som talade tibetoburmanska språk, liknande de språk som yifolket (lolofolket), lahufolket och baifolket (pai) ไป๋ fortfarande talar i området i dag. Baifolket är också en erkänd minoritetsgrupp i Kina och är ungefär 2 miljoner till antalet.


(Bai)

Det är högst troligt att det var dessa wu-man som bildade kärnan till staten Nanzhao på 600-talet. Från början var det flera olika stammar av baifolk som slagit sig ner i området runt sjön Erhai (Thalesap Oe-hai) ทะเลสาบเอ๋อร์ไห่. På thai kallas sjön ofta för Nong Sae หนองเเส. Många historiker menar i dag att majoriteten av befolkningen i Nanzhao var bai, men att eliten var lolo (yi).


(Erhaisjön i Kina)

En källa berättar att det i slutet av 500-talet fanns sex större stammar vars hövdingar kallades för ”de sex kungarna.” De sex stammarna hade var sitt furstendöme, eller kungarike, känt som zhao. Stammarnas namn var Mengshe (Mengse) เม่งเซ, Mengsui (Mungsui) มุ่งซุ้ย, Langqiong (Langchiang) ลางเซียง, Dengtan (Tengtan) เต็งตัน, Shilang (Silang) ซีล่าง och Yuexi (Yusi) ยู่ซี. Om vi sedan lägger till furstendömena Shihe och Shiqiao så talar kinesiska källor om ”de åtta kungarna” (ba zhao).

Den sydligaste stammen var Mengshe vars regenter också kallades för "de sydliga kungarna," eller Nanzhao. Då Mengshe senare skulle ta över regentskapet över alla stammarna i regionen blev denna beteckning också namnet på kungariket.

Även om Mengshe-hövdingen Xi-nu-luo (Sinulo) สีนุโล (r. 649-674), som var född 617, inte anses som Nanzhaos grundare så har han fått äran att 649 ha bildat ett kungarike som blev föregångaren till kungariket Nanzhao. Titlar, namn och regeringstider för Xi-nu-luo varierar beroende på källorna. Själv har jag valt att följa de regeringstider som finns i Wikipedia.

Under andra halvan av 600-talet fick kineserna försvara sig mot ett expanderande aggressivt Tibet (Thibet) ทิเบต, som hotade Kinas sydvästra gränser vid Yunnan och Sichuan (Sechuan) เสฉวน. Kineserna ingick därför i början av 700-talet allianser med lokala furstendömen för att skydda sina gränser. Xi-nu-luo erkände också Tangdynastins (Ratchawong Thang) ราชวงศ์ถัง (618-907) överhöghet och betalade tribut till kineserna.


(Provinsen Sichuan i Kina)

Xi-nu-luo efterträddes av Lo Sheng-yen-ko (Lo Cheng Yen) โลเชงเยน (r. 674-712) som kan ha varit född 634. Därefter kom kung Yen Ko (r. 712) som regerade mindre än ett år. Observera att han inte finns med i vissa källor. Därefter följer Sheng-lo-pi (Cheng Lo Phi) เชงโลพี (r. 712-728) som kan ha varit född 673.

Med kinesernas stöd förenade fursten Pi-lo-ko (Philoko) พีล่อโก๊ะ (r. 728-748) sitt eget furstendöme Mengshe med de fem ovan nämnda furstendömena på 730-talet. En del källor är så exakta att de anger året till 737, även om andra källor talar om 729 eller 733. Pi-lo-ko var född 697. 738 erkändes han av Tangdynastin som den södra prinsen (chao thang tai) เจ้าทางใต้ av Yunnan. Det är nu som riket börjar kallas Nanzhao. Nan betyder söder på kinesiska.

Pi-lo-ko grundade den nya huvudstaden Taihe (Thaihoe) ไท่เหอ 738 (eller 740 beroende på källan) och det som återstår av staden ligger i dag i byn med samma namn, cirka sju kilometer söder om staden Dali (Tali) ต้าหลี่. Taihe låg i hjärtat av Erhaidalen, som hade bördiga jordar och var lätt att försvara. I många källor kallas Nanzhaos huvudstad Dali och uppenbart blev Taihe synonymt med denna stad.

Relationerna mellan Kina och Nanzhao försämrades emellertid snabbt på 750-talet då Pi-lo-kos son Ko-lo-feng (Kolofong) โก๊ะล่อฝง (r. 748-779) var regent. Ko-lo-fengs födelseår anges till 712. Kineserna hade börjat oroa sig över Nanzhaos växande styrka och försökte därför minska rikets självstyre. Ko-lo-feng startade därför ett uppror mot kineserna 750 och han dödade en kinesisk guvernör och avsade sig därefter kinesisk överhöghet och erbjöd sig i stället att alliera sig med Tibet.

Kineserna skickade en armé mot Nanzhao 751, men den blev grundligt besegrad vid en plats vid namn Xiaguan (Siakuan) เซี่ยกวน. Enligt historikern David K. Wyatt เดวิด วัยอาจ (21 september 1937-14/15 november 2006) genomförde kineserna därefter ytterligare fyra attacker under 752-754 utan större framgångar.


(David K. Wyatt)

Kina drabbades därefter av ett inre uppror 755-763 och trycket på Nanzhao minskade. Efter detta började Nanzhao expandera och från mitten av 700-talet till slutet av 800-talet blev Nanzhao en stormakt i Sydostasien och nuvarande södra Kina. Kina skall ha erkänt Nanzhao som en självständig stat 774. Vid den här tiden skall Tibet ha utnyttjat kinesernas interna problem och de invaderade Kinas västra provinser. Under en av sina räder skall de ha nått ända fram till huvudstaden Chang’an (blivande Xi’an (Si-an) ซีอาน) som de intog och plundrade.

779 dog Ko-lo-feng och hans efterträdare blev I-mou-hsuen (I-mu-sun) อีมูซุน (r. 779-808) som var född 754. Under denne kung nådde Nanzhao sin största utsträckning, men var fortfarande en vasallstat till Tibet. Ibland hjälpte Tibet Nanzhao mot Kina, men Tibet krävde liksom tidigare tribut och soldater från Nanzhao till sitt eget krig mot den turkiska folkgruppen uigurerna อุยกูร์.

787 hade läget stabiliserats i Kina och detta innebar en ny attack mot Nanzhao. Nanzhao var nu försvagat på grund av att man tvingats skicka soldater till Tibet och en frustrerad I-mou-hsuen bestämde sig 794 för att bryta sina band med Tibet och återgå till att bli en vasallstat till Kina. 798 ingick den kinesiske kejsaren en allians med en muslimsk hövding i väster samt med Nanzhao mot Tibet. I-mou-hsuen erbjöd sig att delta i en militär kampanj mot Tibet och belönades med titeln kung av Nanzhao. Därefter kunde tibetanerna besegras och 821 tvingades de ingå ett fredsavtal med Kina.

Detta hindrade inte I-mou-hsuens efterträdare att invadera den betydelsefulla staden Chengdu (Choengtu) เฉิงตู 829. Här lade man beslag på byte, kvinnor och handelsmän. Detta innebar att Nanzhao senare kunde göra anspråk på hela Sichuanprovinsen med dess rika jordbruksmarker. Tangregimen var vid den här tiden så försvagad att man inte kunde försvara sig mot Nanzhaos attacker.

832 begav sig styrkor från Nanzhao in i Burma och därefter in i övriga Yunnan. 862 gick Nanzhaos styrkor in i norra nuvarande Laos och Thailand, Sichuan och in i norra nuvarande Vietnam. Till sist hade man tagit kontrollen över Sichuanprovinsen och även de västra delarna av provinsen Guizhou.

Nanzhaos styrka började sedan minska, vilket berodde på att Kina genomgick en återhämtningsperiod och att vietnamesernas styrka börjat öka. 873 hade kineserna drivit ut Nanzhaos styrkor från Sichuan och Nanzhao tycks ha koncentrerat sina militära och politiska ansträngningar på sitt eget territorium i sydväst i slutet av 800-talet.

En samtida källa, Man Shu หม่านชู, skrevs av den kinesiske ämbetsmannen Fan Chuo ฝานฉัว (?-slutet av 800-talet) år 863. Han beskrev han Nanzhao som en välorganiserad stat med många olika etniska grupper. Kungen av Nanzhao hade ett hov och en administration som liknade Kinas.

Administrationen grundades på en hierarki av ämbetsmän, ministrar och tolv "stora generaler." Det finns indikationer som tyder på att dessa tolv generaler hade större makt och status än ministrarna. Hierarkin sträckte sig från ämbetsmän som ansvarade för hundra hushåll till guvernörer ansvariga för tio tusen hushåll. Var och en garanterades jordbesittningar svarande till sin ställning. Manliga invånare betalade en årlig skatt på två skäppor ris (18 liter) samt var disponibla för militärtjänst.

Armén hade stor dragningskraft på unga män från landsbygden och de genomförde militär träning så fort det var avbrott i jordbruket. Sent på hösten varje år kallade krigsministeriet samman männen för mönstring, där militära prov och övningar genomfördes. De män som klarade vissa skicklighets- och uthållighetsprov för kavalleriet och infanteriet kunde stiga i graderna och bli frikostigt belönade. Det fanns också skickliga hantverkare i Nanzhao som lärde ut hur man vävde bomull (fai) ฝ้าย och siden (mai) ไหม. Det utvanns också salt (kluea) เกลือ och guld (thong) ทอง i olika delar av riket.

Kungaföljden efter I-mou-hsuen hade sett ut så här; Hsuen Ko Chuan (r. 808-809), Chuan Lung Shen (r. 809-816), Chuan Li Shen (r. 816-823), Feng Yu (r. 823-859), Chiu Lung (Chi Long) ชิหลง (r. 859-877), Fa ฟ้า, alternativt Lung Chun ลุงชุน, (r. 877-897) och Shun Hua (Chun Wa Cheng) ชุนวาเชง (r. 897-902). Fa skall ha varit den som införde buddhismen (satasana phut) ศาสนาพุทธ som statsreligion.

902 störtades Nanzhaodynastin (Ratchawong Nan Chao) ราชวงศ์น่านเจ้า och den tidigare regerande familjen blev utsatt för massmord. Detta innebar att den dynasti som existerat ända sedan kung Pi-lo-ko började regera 728 upphörde. Riket blev nu känt som Da Changhe (Ta Changhoe) ต้าฉางเหอ under perioden 902/903-927. Under Da Changhedynastin regerade tre kungar.

De tre kungarna var Zheng Maisi (Choeng Maisi) เจิ้ง ไมซี่ (r. 903-909), Zheng Renmin (Choeng Rinmin) เจิ้งเหรินหมิน (r. 909-926) och Zheng Longtan (Choeng Longtan) เจิ้งหลงตาน (r. 926-927). 928-929 regerade den nya Datianxingdynastin, med endast en kung vid namn Zhao Shanzheng (r. 928-929), och rikets namn var Da Tianxing. 930-937 regerade en ny dynasti, som också bestod av en enda regent vid namn Yang Ganzhen (r. 930-937), och rikets namn var Da Yining.

Efter dessa tre kortvariga dynastier tog en man vid namn Duan Siping (Tuan Suephing) ตวน ซือผิง (r. 937-944) över makten 937. Han grundade ett nytt konungadöme vid namn Dali (Anachak Tali) อาณาจักรต้าหลี่. Detta rike fortsatte sedan att existera ända fram till 1253. Det kan vara intressant att veta att Duan Siping uppgav sin etnicitet som hankines.

Efter Duan Siping regerade ytterligare 13 kungar från hans dynasti i Dali med ett avbrott 1080 då chefsministern Yang Yizhen dödade den dåvarande kungen Duan Lianyi [thai?] och själv tog över tronen. Men denne minister blev i sin tur störtad av en man vid namn Gao Zhilian och hans son Gao Shengtai (Kao Choengthai) เกาเซิ่งไถ. Duandynastin återinsattes på tronen med kung Duan Shouhui. Men den verkliga makten hade nu hamnat hos familjen Gao som tog över de viktigaste ministerposterna i riket.

Familjen Gaos makt visade sig 1081 då man helt enkelt tvingade kung Duan Shouhui att abdikera och han ersattes av sin bror Duan Zhengming (Tuan Choengming) ตวนเจิ้งหมิง (r. 1081-1094) Gao Shengtai nöjde sig först med detta, men snart hade hans maktambitioner väckts och man tvingade till sist också Duan Zhengming att abdikera och bli munk. Gao Shengtai lät 1094 kröna sig själv till kung och han ändrade namnet på sitt rike till Dazhong (Tachong) ต้าจง. Men hans dynasti och regeringstid blev kort då han blev sjuk och dog redan 1096. Innan han dog hade han bett sin son Gao Taiming att återlämna tronen till Duanfamiljen, vilket han också gjorde.

Duandynastin fick nu tillbaka tronen igen då Duan Zhengmings yngre bror Duan Zhengchun (r. 1096-1108) blev kung och han återinförde namnet Dali för sitt rike. Även om Duandynastin hade återfått tronen i Dali så var det Gaofamiljen och dess allierade som fortsatte att ha den egentliga makten. Så skulle det också förbli ända fram till kungarikets slut.

Perioden efter 1096 kallas i en källa för ”senare Dali,” (Hou Dali eller Houli guo). Duandynastin byter nu uppenbart namn till Houlidynastin, eller Dalidynastin, som hade 8 regenter och som avslutades 1253 då mongolerna intog riket. En av mina källor säger att riket en tid bytte namn till Houli (Howli) โฮ่วหลี่. Eller är detta det samma som ”senare Dali,” som jag nämnt här ovan?

Kungarna i Dali hade förklarat sin lydnad till Songdynastin (Ratachawong Song) ราชวงศ์ซ่ง (960-1279) och 1117 blev en kung officiellt utnämnd till militärkommissionär i Songimperiet och fick titeln kung av Dali. Från 1132 hade officiella marknadsplatser öppnats på gränsen mellan Dali och Songimperiet.


(Songimperiet 1111)

Riket verkar ha blivit politiskt instabilt med det stora antalet kungar på tronen, som inte tycks ha intresserat sig för regionen i söder. I och med instabiliteten i huvudstaden började rikets södra gränser försvagas.

1252 utsåg Möngke (Mong khan) มงค์ ข่าน sin bror Khubilai khan och general Uriyangqadai, som var en son till den berömde generalen Subutai, till ansvarig för en invasion av Dali och 1253 inleddes anfallet med en armé på 100 000 man. Mongolerna delade upp armén i tre delar och en del red österut in i Sichuan, en andra del under ledning av Uriyangqadai valde en besvärlig väg över bergen i västra Sichuan. Khubilai själv red söderut och han korsade floden Jinsha med en liten flotta läderkanoter och in i Yunnan där han strålade samman med den första delen av armén.

Medan Uriyangqadai närmade sig Dali från norr fick Khubilai en överraskning nära huvudstaden Dali. I stället för att möta en massiv armé möttes Khubilai av att kung Duan Xingzhi (r. 1251-1254) givit upp. Khubilai skonade befolkningen i Dali trots att hans tidigare ambassadörer hade mördats och Duan Xingzhi använde sedan sina egna trupper för att hjälpa mongolerna att erövra resten av Yunnan.

Duan Xingzhi utnämndes till vasall och Khubilai lämnade kvar en kommissionär i Dali. Då Khubilai hade lämnat bröt det ut oroligheter bland nakhi (nasi) น่าซี i Yunnan. Men mongolerna kuvade dem och 1256 var kungadömet Dali fullständigt kuvat av Uriyangqadai. Officiellt slutar nu kungariket Dali och Yunnan blev en mongolisk provins.

Mongolerna hade kuvat Tibet redan 1253 och efter att Dali var fullständigt kuvat 1256 skickade Khubilai en armé under ledning av Uriyangqadai för att invadera Dai Viet. Yifolket i Yunnan bidrog med soldater till Khubilais styrkor. Mongolerna härjade Thang Long (Hanoi) 1257, men Dai Viet lyckades slå tillbaka denna första invasion. Du kan läsa mera om mongolernas vidare attacker på Dai Viet i ”Sukhothai och Lan Na,” avsnittet ”Konungariket Sukhothai,” och artikeln ”Mongolernas krig mot Champa och Dai Viet (Vietnam).”

Songimperiet hade krigat mot mongolerna redan under 1230-talet och striderna hade blivit mera intensiva 1253 i samband med mongolernas erövring av Dali. 1274 genomförde Khubilai Khan en storskalig attack på Songimperiet och imperiets trupper tvingades retirera söderut. Songdynastins epok slutade 1279 efter sjöslaget vid Yamen nära dagens Xinhui i Guangdong, där den siste Songkejsaren drunknade, då premiärministern valde att ta livet av sig genom att hoppa i vattnet med den unge kejsaren. Slaget har beskrivits som ett av de största sjöslagen i världshistorien.

Hur vet vi då att Nanzhaos och Dalis regenter inte var tai? Wyatt ger följande förklaring;

Regenterna i Nanzhao följde ett speciellt system då de valde sina namn. Den första stavelsen i en ny härskares namn var samma som den sista stavelsen i faderns namn. Därför fick namnen följande utseende; Pi-lo-ko, Ko-lo-feng, Feng-chia-i (Feng-ka-i) เฟงกาอี (r. 779), I-mou-hsuen och så vidare. Detta är ett vanligt system bland lolo och andra tibetoburmanska folk, men okänt bland taifolken. Lägg dock märke till att Feng-chia-i faktiskt inte är nämnd i min kungalängd!

Det finns en lista bevarad med ord, i den ovan omtalade kinesiska källan Man Shu, som användes i riket och dessa har också identifierats som tillhörande lolospråket och kan inte spåras som tai. Intressant är att lolohövdingar, i centrala Yunnan på 1800-talet, uppgav att de var ättlingar till Nanzhaos gamla kungahus.

Nanzhaos krigståg in i nuvarande Burma, och kanske också in i nordöstra Indien, öppnade vägar för kommunikation och handel mellan Indien och Kina. Förmodligen uppmuntrade Nanzhao den lokala handeln i norra Sydostasien, vilket naturligt nog medförde ett kulturellt utbyte.

Nanzhao blev, liksom Tangdynastin i Kina och det kinesiska protektoratet Annam อันนัม i nuvarande norra Vietnam, en buddhistisk stat och måste ha bidragit till buddhismens spridning i regionen. Sannolikt handlade det om en form av mahayanabuddhism (mahayan) มหายาน. Men samtidigt blockerade Nanzhao effektivt de norra delarna av inre Sydostasien från direkt kinesiskt inflytande. Du kan läsa mera om buddhismen längre fram i avsnittet "Buddhismen och den tidiga buddhismens historia."

Det intressanta med Nanzhao och taifolkens historia är hur Nanzhao kan ha påverkat livet för de taifolk som levde i de södra och östra delarna av riket, eller i rikets närhet. Det finns dock väldigt få ledtrådar om taifolkens historia i Yunnans egen historia. Nanzhao blev emellertid den första stora staten som påverkade livet i norra inre Sydostasien. Det vill säga i nuvarande norra Burma, norra Thailand, norra Laos och nordvästra Vietnam.

Lokala ledare hade säkert tagit vara på sina politiska möjligheter vid den här tiden. Genom att underkasta sig eller alliera sig med Nanzhao kunde de få en stark bundsförvant eller beskyddare och använda sig av denna fördel mot sina grannar. De försökte kanske också imitera Nanzhaos administration och militära system, som var modernt för sin tid.

Bevarade källor från Nanzhao, eller Dali, nämner inga taistater i övre Sydostasien på 800- och 900-talet. Däremot kan vi identifiera de stater som skulle bli taifolkens södra grannar och rivaler under de kommande århundradena. Det handlade om en vietnamesisk stat vid Röda flodens dalgång och delta, kungadömet Champa vid nuvarande centrala Vietnams kust, khmerernas Angkorrike, monkungarikena i centrala och norra Thailand och monfolkets och pyufolkets (payu) ปยู kungariken i Burma.

I början av 800-talet växte dessa rikens makt och territorier och taifolken kom alltmer i kontakt med dessa folk, deras liv och politik. Du kan läsa mer om alla dessa riken i avsnittet "Thailand och omkringliggade länder före och under taifolkens ankomst."


Stavningsvarianter;

Bai; Chao pai ชาวไป๋.

Erhai; Er Hai, Thalesap Oe-hai ทะเลสาปเอ้อร์ไห่, Thalesap Oe-hai ทะเลสาบเอ๋อรไห่.

Nong Sae; Nongsae หนองแสร์.

Mengshe; Meng, Meng-she, Mengsae เหม่งแซ, Mengsae เม่งเเซ, Moengsi เหมิงชี่, Mong She, Mong-she.

Mensui; Moengsui เหมิงสุ่ย, Mongsui ม่งซุย, Mong Sui.

Langqiong; Langsuang หลางซวง.

Dengtan; Toengtan เติ้งตาน.

Shilang; Chilang ชี่หลาง.

Yuexi; Ia-se เอี้ยเซ่, Yesi เย่ว์ซี.

Shiqiao; Shibang.

Xi-nu-luo; Chao Suea Luk Lao เจ้าเสือลูกหลาว, Du Luo, Hsi now Lo, Hsi-nu-lo, Hsi Nu Lo, Khun Luang Sinulo ขุนหลวงสินุโล, Meng Xinuluo Duluo, Meng Xi-nu-luo, Phra Chao Sinulo พระเจ้าสีนุโล, Si Nu Lo, Thu Lo, Xinulu, Xinuluo, Xì Nú Luó.
Alternativ regeringstid för Xi-nu-luo; 651-674, 653-674.

Tibet; Tubo.

Sichuan; Monthon Sechuan มณฑลเสฉวน, Se-chuan, Setchuen, Szechuan, Szechwan, Tche-Chwan.

Lo Sheng-Yen-ko; Chao Lao Saeng เจ้าหลาวแสง, Laosheng, Luo Cheng, Luó Shèng, Meng Luosheng, Meng Luo-sheng, Phra Chao Cheng Yen พระเจ้าเชงเยน, Phra Chao Lo Cheng Yen พระเจ้าโลเชงเยน.

Luo-sheng-yen; Chao Lao Saeng เจ้าหลาวแสง, Laosheng, Lo Sheng-yen-ko, Luang Chiang Yen หลวงเชียงเย็น, Luo Cheng, Luó Shèng, Meng Luosheng, Meng Luo-sheng, Moeng Lua Choeng เมิ่งลั่วเฉิง, Phra Chao Cheng Yen พระเจ้าเชงเยน, Phra Chao Lo Cheng Yen พระเจ้าโลเชงเยน.

Sheng-Lo-Pi; Chao Saeng Lao Wi เจ้าแสงหลาวหวี, Cheng Gepei, Chiang Luang Phi เชียงหลวงพี่, Meng Shengluopi, Meng Sheng-luo-pi, Moeng Soeng Lu Pi เมิ่งเซิ่งหลูปี้, Phra Chao Cheng Lo Phi พระเจ้าเชงโลพี, Sheng-lo-P'i, Sheng Lo P'i, Shèng Luó Pí, Shengluopi.

Yen Ko; Yán Gé, Yangé.
Alternativ regeringstid för Yen Ko; ?-712.

Pi-lo-ko; Chao Pi Lao Khun เจ้าปีหลาวขุน, Khun Borom ขุนบรม, Meng Guiyi, Meng Piluoge, Meng Pi-luo-ge, Pheiloko เผ่ยหล่อเก้าะ, Philako, Philoko พีล่อโกะ, Philokoe พีเล่อเก๋อ, Pho Luang Ko พ่อหลวงโก, Phra Chak Philokk, Phra Chao Philoko พระเจ้าพีล่อโก๊ะ, Pilaoko, Pilawko, Pileguo, Pi Logo, Piloko ปิล่อโกะ, P'i Lo Ko, P'i-lo-ko, Pí Luō Gé, Piluoge.
Alternativ regeringstid för Pi-lo-ko; 738-748.

Taihe; Yangjumie.

Dali; Daiho, Dali ดาลี, Da-li, Dtah Lee Fu, Dta Lee, Taili ไต้หลี่, Tali ต้าลี่, Ta Li, Ta-li, Talifu ตาลีฟู, Tali-fu, Taho.

Ko-lo-feng; Chao Khun Lu Phong เจ้าขุนหลู่พง, Gé Luō Fèng, Geluofeng, Go Lofeng, Khun Luang Fa, Kolofeng, Ko Lo Feng, Meng Geluofeng, Meng Ge-luo-feng, เมิ่งเจลลัวเฟิง, Phra Chao Kolofong พระเจ้าโก๊ะล่อฝง, Phra Chao Kuan Kung Cheng พระเจ้ากวนกุงเชง.
Alternativ regeringstid för Ko-lo-feng; 748-778.

David K. Wyatt; David Kent Wyatt.

Chang’an; Ch’ang-an.

Xi’an; Sian, Xian.

I-mou-hsuen; Imaosun อีเหมาซุน, Imohsun, Imoshun, I-mou-hsun, I Mou Hsun, Meng Yimouxun, Meng Yi-mou-xun, เมิ่งอี้โหมวซุน, Phra Chao Imusun พระเจ้าอีมูซุน, Yimouxun, Yì Móu Xún.
Alternativ regeringstid för I-mou-hsuen; 778-808, 780-808.

Chengdu; Chengtu.

Man Shu; Man-chu, Manchu, Manshu.

Fan Chuo; Chou Fan, Fan Ch’e, Fan Ch’o (Hao), Fan Chou, Fan-Cho, Fan Zhou.

Hsuen Ko Chuan; Hsun Ko Chuan, Meng Xungequan, Meng Xun-ge-quan, Moeng Xungequan เมิ่ง, Xún Gé Quàn.
Alternativ regeringstid för Hsuen Ko Chuan; 808-829.

Chuan Lung Shen; Chuan-lung-sheng, Chuan Lung Sheng, Meng Quanlongcheng, Meng Quan-long-cheng, Quàn Lóng Chéng.
Alternativ regeringstid för Chuan Lung Shen; 810-816.

Chuan Li Shen; Chuan-li, Meng Quanli (Sheng), Meng Moeng Quanli (Sheng) เมิ่ง, Quan-li-(sheng), Quàn Lì Chéng, Quanlisheng.

Feng Yu; (Quang) Fengyu, Meng Quanfengyou, Meng Quan-feng-you, Moeng Quanfengyou เมิ่ง, Quàn Fēng Yòu.
Alternativ regeringstid för Feng Yu; 824-859.

Chiu Lung; Chiu-lung, Meng Shilong, Moeng Chi Long เมิ่งชิหลง, Shì Lóng.
Alternativ regeringstid för Chiu Lung; 859-877/878.

Lung Chun; เม้ง "Dafengmin" Longshun.
Alternativ regeringstid för Lung Chun; 878-897.

Fa; Da-feng-min, Lóng Shùn, Lung-Shan, Meng ”Dafengmin" Longshun, Meng Longshun, Phra Chao Fa พระเจ้าฟ้า, Phra Chao Lung Chun พระเจ้าลุงชุน.
Alternativ regeringstid för Fa; 877/878-897, 878-897.

Shun Hua; Meng Shunhuazhen, Meng Shunhuazheng, Meng Shun-hua-zhen, Moeng Chun Hawa Soen เมิ่งชุนฮวาเซิน, Phra Chao Chun Wa Cheng พระเจ้าชุนวาเชง, Shun-hua, Shùn Huà Zhēn.
Alternativ regeringstid för Shun Hua; 897/898-902/903.

Da Changhe; Dachanghe, Da Zhanghe, Dazhanghe, Ta Chang Hoe ต้าชางเหอ.
Alternativ årsangivelse för dynastin; 902-927.

Alternativ regeringstid för Zheng Maisi; 902-909, 902-910.

Zheng Renmin; Zheng Renming.
Alternativ regeringstid för Zheng Renmin; 910-926.

Zeng Longtan; Zheng Longdan, Zheng Longdang.
Alternativ regeringstid för Zheng Longtan; 926-928, 927-928.

Da Tianxing; Datianxing.

Da Yaning; Dayaning.

Alternativ regeringstid för Yang Ganzhen; 929-937.

Duan Siping; Duan Xiping, Tuansiphing ต้วนซีผิง, Tuan Su-p’ing.
Alternativ regeringstid för Duan Siping; 937/938-944.

Dali, kungadömet; Anachak Tali อาณาจักรต้าหลี้.

Dazhong; Da Zhong Guo.

Houli; Hou Li.

Möngke; Möngke khan.

Nakhi; Nashi, Naxi.

Feng-chia-i; Feng Chia I, Fèng Jiā Yì, Fengjiayi, Feuangkai, Fong Chia I ฝง-เจี่ย-อี้, Phra Chao Feng Ka-i พระเจ้าเฟงกาอี.

Annam; Anam, An-nam, An Nam, An-nan (kinesiska), Annan, ”pacificerade södern,” Guan-nan, Trung Ky (vietnamesiska).

Buddhismen; Phra phutthasatsana พระพุทธศาสนา.

Mahayana; Yan yai ยานใหญ่.

Angkor; Anchor.

Pyufolket; Chao payu ชาวปยู, chao phayu ชาวพยู, payu ปยุ, p’iao.

Denna artikel senast uppdaterad: 2022-05-28, 18.28
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.