Med tanke på alla Phibuns antiutländska och främlingsfientliga åtgärder är det paradoxalt att vissa åtgärder, som gjordes under denna period och de kommande åren, för att skapa en egen thaiidentitet var lika mycket västerländska som thai. Förutom den tidigare nämnda uppförande koden tog man 1940 till sig den västerländska kalendern med nyårsdag den 1 januari, i stället för som tidigare den 1 april.

Från 1939 och framåt byggde Phibun med hjälp av Luang Wichit upp en kult kring sig själv. Hans fotografi fanns överallt och hans slogans sågs i tidningar och på plakat och nämndes i radion. Den gemenskap och nationella enhet som man försökte skapa var en förberedelse inför det hotande krig som allt fler var säkra på skulle komma. Phibun förberedde också folket på andra sätt genom att påskynda militär värnplikt och träning, genom den tidigare omtalade organisationen Yuwachon, genom de ungas Röda Korset och pojkscouterna.

Phibunsongkhram är en av de få personer som satt en tydlig prägel på Thailands historia. Under de kommande årtiondena då thailändare talade om Phibuns första tid vid makten och använde pronomenet vi visade de att de kände ett sammanhang med sin nations liv som stod i skarp kontrast till hur det varit årtiondena tidigare.

Redan 1934 hade Phibun sagt att Siam behövde ett starkt ledarskap under en tid då nationen behövde byggas upp ekonomiskt. Han skrev flitigt om detta och uppmuntrade publiceringen av böcker och artiklar som beundrade auktoritära ledare som Benito Mussolini (29 juli 1883-28 april 1945) och Hitler och verk av Luang Wichit, som var ytterst produktiv och en ivrig förespråkare av den konstitutionella regimen. Phibun själv hade faktiskt ett signerat porträtt av Mussolini ovanför sitt skrivbord.

(Benito Mussolini)

Phibun hade 1936 skrivit att Siam behövde en diktator och skapade den tidigare nämnda fascistiska filosofin om ett gemensamt rike för alla taifolk. Som förebild hade Phibun och hans anhängare Japan, Tyskland och Italien. Dessa nationer hade blivit militära stormakter som kunde utmana britternas och fransmännens maktposition i Asien.

Phibuns grundläggande filosofi var tydligt antidemokratisk. Han trodde på ett auktoritärt styre, baserat på militär styrka, som modell för ett underutvecklat land som Siam och för att Siam skulle kunna bli framgångsrikt, liksom Japan, menade han att Siam var tvunget att bli självförsörjande.

Mer än någon annan i sin generation förstod Phibun massmedias betydelse och makt. Han manipulerade effektivt populärpressen genom att kontrollera dess tillgång till nyheter och införde sträng presscensur. Han var dessutom den förste som i stor utsträckning använde regeringens monopol på radiosändningar för att skapa stöd för sin egen regim och politik.

Redan 1938 hade Phibun förutsett en eventuell japansk attack mot Hongkong och Brittiska Malaya och att vägen mot Malaya kunde gå via Siam. Vissa regeringsledamöter började nu tala öppet om starkare band till Japan och om större militär styrka för att motstå trycket från Storbritannien och Frankrike.

Folket skulle läras patriotism och att tro på militären som nationens beskyddare. Premiärministern, försvarsministern och Division of culture (kong watthanatham) กองวัฒนธรรม, underställt Fine Arts Department, var måna om att skapa en kulturell och politisk nationalism. Talrika parader, turneringar och böcker förhärligade de väpnade styrkorna och som tidigare omtalat fick militären allt större anslag och allt flera officerare besatte politiska poster.

Under Phibun försvann de sista resterna av ett civilt styre och Siam blev en militärdiktatur med tydlig fascistisk hållning. Armén blev nationens symbol och den officer som kunde försäkra regeringen sitt och sitt manskaps stöd blev nästan automatiskt general. Förutom posten som premiärminister, försvarsminister och inrikesminister tog Phibun slutligen också över posten som utrikesminister. Direk Jayanama (Direk Chaiyanam) ดิเรก ชัยนาม (18 januari 1905-1 maj 1967) utsågs till vice eller biträdande utrikesminister.

(Direk Jayanama)

Phibun hade fullständig kontroll över regeringen 1940 och det existerade rent faktiskt ingen opposition i landet. Phibuns rival, Pridi, fick posten som finansminister. En annan deltagare från kuppen 1932, major Khuang Aphaiwong ควง อภัยวงศ์ (17 maj 1902-15 mars 1968), blev kommunikationsminister 1941 medan konteramiral Thawan Thamrongnawasawat ถวัลย์ ธำรงนาวาสวัสดิ์ (21 november 1901-3 december 1988) blev utnämnd till justitieminister.

(Khuang Aphaiwong)

(Luang Thamrong Navaswadhi)

Khuang hade liksom Thawan titeln Luang. Khuang var även känd som Luang Kowit Aphaiwong หลวงโกวิทอภัยวงศ์ och Thawan som Luang Thamrongnawasawat หลวง ธำรงนาวาสวัสดิ์. Då feudaltitlarna avskaffades 1942 började Thawan återigen använda sitt tidigare namn Thawan Thamrongnawasawat. Hans namn förkortas ofta till Thamrong ธำรงค์.

Khuang var född i Battambang och son till Chaophraya Aphaiphubet (Chhum Aphaiwong) och hans thailändska hustru Rot รอด. Pappan var den siste siamesiske guvernören här fram till 1907. Se även ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Kung Chulalongkorn,” artikeln ”De fortsatta förhandlingarna med Frankrike och Storbritannien.”

Khuang hade också studerat i Frankrike där han träffat både Pridi, Phibun och Prayoon, men han var inte med och bildade Folkets parti. En orsak till detta var att en syster till honom var gift med prins Charoonsak Kridakorn, som var ambassadör i Paris. Khuang hade kommit till Frankrike som privat student 1917 och hade återvänt till Siam 1928. Han hade sedan rekryterats av Folkets parti tre månader före kuppen 1932.

I september 1940 påbörjade Phibun byggandet av ett nytt tempel vid namn Wat Phra Sri Mahathat (Wat Phra Si Maha That) วัดพระศรีรัตนมหาธาตุ i Bangkok. Traditionellt var det så att tempel byggdes eller användes för att högtidlighålla kungar, munkar eller berömda andliga varelser. Wat Phra Sri Mahathat högtidlighöll i stället revolutionen 1932. Wat Phra Sri Mahathat blev starkt förknippat med militären och templet låg i den militärdominerade förstaden Bang Khen. Den tidigare premiärministern och armégeneralen Phraya Phahon blev den förste som ordinerades som munk här.

Phibun ville att templet skulle bli ett gemensamt högkvarter för de två buddhistiska sekterna thammayut och mahanikai. Han utnämnde den gamle thammayutmunken Somdet Phra Maha Wirawong (Uan Tisuso) สมเด็จพระมหาวีรวงศ์ (อ้วน ติสฺโส) (1867-1956) till sanghanayok och utsåg honom till abbot i det nya templet. Somdet Phra Maha Wirawong presenterade en tioårsplan som skulle förena de båda riktningarna på demokratiskt vis, men som skulle försvaga thammayut.

(Somdet Phra Maha Wirawong)