Bangkok, Rama I - Rama VII - De sista enväldiga kungarna
Depressionen drabbar Siam

Under 1920-talet hade det vuxit fram ett missnöje bland den nya arbetarklassen och 1922-1923 strejkade spårvagnsförarna i Bangkok för högre löner. Sådana protester hade man inte upplevt tidigare med den skulle bli värre då New York-börsen kraschade 1929 och den följande internationella krisen nådde Siam.

Ungefär samtidigt som börskraschen i New York slog risskördarna fel i Siam och i kombination med en minskad efterfrågan på världsmarknaden minskade statens inkomster rejält.

Då den stora depressionen nådde Siam tidigt på 1930-talet blev siameserna chockade. På två år, mellan 1930 till tidigt 1932, sjönk rispriset med 2/3 och markpriserna föll ända ner till en sjättedel mot vad de hade varit tidigare. Eftersom risexporten var så viktig var detta en katastrof för landets ekonomi.

Då böndernas inkomster minskade kunde de inte betala sina skatter eller sina långivare och de kunde heller inte köpa några varor. Regeringen såg sig nödsakad att minska statens utgifter med en tredjedel och som ett led i detta sänkte man lönerna för alla ämbetsmän i landet.

Försvarsbudgeten halverades och skapade många missnöjda militärer som sett fram mot en militär karriär. Det uppstod en konflikt mellan försvarsminister Bovoradej och regimen då han inte ville finna sig dessa nedskärningar och han valde att avgå.

Kung Prajadhipok befann sig då i New York för en ögonoperation och han valde motvilligt att acceptera hans avgång, väl medveten om faran med att stöta sig med militären.

För att göra det hela ännu värre inträffade också en finansiell kris där den brittiske finansielle rådgivaren E.L. Hall-Patch var inblandad.

I september 1931 devalverades det engelska pundet med 30 procent och Storbritannien övergav sin guldmyntfot. Siams ekonomi, som var nära knuten till Storbritanniens, valde dock i mars 1932 att hålla fast vid guldmyntfoten och bröt sina band till pundet på Hall-Patchs inrådan. Resultatet blev att förtroendet för den siamesiska valutan sjönk och bankerna tömdes på baht.

Hall-Patch försökte också få ämbetsmännen att gå med på högre skatter för de rika och ytterligare nedskärningar i budgeten. Detta ville naturligtvis inte de högsta ämbetsmännen gå med på då det skulle drabba dem själva! Istället blev det de lägre ämbetsmännen som fick betala högre skatt!

Istället talade man om en devalvering av bahten och då Prajadhipok återvänt hem i oktober 1931 försökte han utan större framgång medla i konflikten.

Det gick riktigt illa då regeringen förberedde budgeten för 1932 där det finansiella året började den 1 april. Kampen som rasade inom regeringen om hur den ekonomiska politiken skulle skötas kom nu ut i pressen. Här kunde man läsa om nedskärningar, minskade löner, nya skatter, om guldmyntfoten, devalvering av bahten och om förväntade inkomster och utgifter för året 1932-1933.

Allmänheten kan ha uppfattat regeringen som velig och att ministrarna (för det mesta prinsar) var mera oroliga för sina egna ekonomiska intressen än för landets bästa. Många hade den uppfattningen att många, inklusive kungen, inte visste vad de sysslade med. Inför en församling av militära officerare i februari 1932 höll Prajadhipok ett tal där han sade;

”Det finansiella kriget är verkligen svårt. Till och med experter säger emot varandra tills de blir hesa. Var och en av dem har sin egen lösning. Jag själv vet inget som helst om finanser och allt jag kan göra är att lyssna på de olika åsikterna och välja den bästa. Jag har aldrig varit med om någonting så svårt och därför har jag gjort misstag som jag dock förtjänar att bli ursäktad för av ämbetsmännen och av Siams folk."

Detta erkännande var ödmjukt och ärligt, men en mera självsäker bluff hade kanske varit mera förtroendeingivande för de som börjat förlora tron på regeringens förmåga att ta itu med de väldiga problem som hotade landet med katastrof.

Kanske var de åtgärder som regeringen genomförde inte nödvändigtvis de mest politiskt smidiga. Förutom mängder av avskedanden av statstjänstemän och att förväntade avancemang inte blev av införde regeringen både lönesänkningar och skatt på löner. Detta drabbade nästan enbart statstjänstemän som var löntagare, men inkomsträntor och affärsvinster lämnades i fred.

Med andra ord så drabbades den siamesiska medelklassen hårt, medan många kineser, överklassen och de kungliga klarade sig undan med låg beskattning. Visserligen sänktes markskatterna för bönderna med 20 procent under ett år, men samtidigt minskade deras inkomster med 2/3 och de drabbades hårdast av alla.

Varför blev det då inte ett bondeuppror? De siamesiska bönderna levde ju inte mycket över existensminimum. Med några få lysande undantag i området vid Rangsit nordöst om Bangkok ägde nästan alla bondefamiljer sin egen mark och kunde försörja sig hjälpligt. Vad de nu förlorade var sitt lilla överskott och en del av det ris som de skulle ha ätit tvingades de att sälja, om de kunde, för att betala sina skatter.

Trots att bönderna var så många hade de inga ledare. Den lokala adeln som de tidigare kunnat be om hjälp var försvunnen. De kunde nu bara vända sig direkt till kungen om hjälp och tusentals bönder bad honom om undantag från skatterna eller om krediter.

Medelklassen var också splittrad genom hundratals moderna nätverk mellan herre och undersåte. Med få kanaler genom vilka de kunde dela och uttrycka sitt missnöje kunde de bara skriva och klaga i dagstidningarna. Detta skedde vanligtvis under pseudonym, eftersom man var rädd att byråkratin skulle straffa dem om det blev känt vilka de var.

Denna artikel senast uppdaterad: 2016-11-19, 21.06
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.