Bangkok, Rama I - Rama VII - De sista enväldiga kungarna
Kung Rama VII (Prajadhipok) (r. 1925-1935)

Kung Vajiravudh dog 44 år gammal den 26 november 1925. Vid sin död lämnade han ett brev efter sig där Prajadhipok nämndes som tronföljare och sjunde kung i Chakridynastin. Så blev det också, men den 32-årige Prajadhipok blev uppenbart chockad över beslutet.

Så sent som nio månader före Vajiravudhs död hade den förväntade tronföljaren varit hans bror prins Asdang Dejavudh (Chao Fa Atsadang Dechawut) เจ้าฟ้าอัษฎางค์เดชาวุธ (12 maj 1889-9 februari 1925), eller prinsen av Nakon Rajasima (Kromma Luang Nakhon Ratchasima) กรมหลวงนครราชสีมา, men han hade dött tidigare under året 35 år gammal.


(Prins Asdang och hans hustru Mom Paew)

Dessutom väntade Vajiravudhs fru Suvadhana barn och om det blivit en son skulle han ha utsetts till tronarvinge. Barnet föddes endast två dagar innan Vajiravudhs död, men det visade sig vara en dotter och det var först då som Prajadhipok föreslogs som ny kung. Dottern var den tidigare omtalade prinsessan Bejaratana Rajasuda Sirisobhabannavadi.

Kung Prajadhipok (r. 26 november 1925-2 mars 1935), eller Rama VII, skulle bli den kung i Chakridynastin som fick den kortaste, och förmodligen också den mest kontroversiella, regeringstiden. Den både började och slutade med kritik och oroligheter, med ständiga ekonomiska problem i riket. Prajadhipok blev formellt krönt den 25 februari 1926.


(Kung Prajadhipok)

Hans formella titel blev Phrabat Somdet Phra Pok Klao Chao Yu Hua พระบาทสมเด็จพระปกเกล้าเจ้าอยู่หัว.

Prajadhipok fick ärva en rad problem från Vajiravudhs regeringstid. Det mest betungande var statens kaotiska finanser. Budgetunderskottet var stort och den kungliga bokföringen var en revisors mardröm, med skulder och tvivelaktiga transaktioner.

Om man skulle lyckas lösa problemen berodde på bahtens stabilitet och hur Siams internationella affärer skulle utveckla sig. De ekonomiska frågorna hade i sin tur skapat problem på olika nivåer inom regimen. Ministrarnas smågräl över nödvändigheten av att minska utgifterna gav ett intryck av en byråkrati utan kontroll och effektivt ledarskap.

Denna ineffektivitet och delvisa förlamning inom regimen gjorde att en stor del av eliten i byråkratin började förlora tron på regimen och till och med ifrågasätta det grundläggande sociala och politiska systemet i den absoluta monarkin. Detta var första gången i Siams historia som man kan påstå att det fanns något som liknade en offentlig opinion.

Detta var populärpressens tid med massor av dagstidningar och veckomagasin. 1925 fanns hela sju siamesiska, tre engelska och tre kinesiska dagstidningar i Bangkok och antalet växte under de kommande åren.

Då det inte fanns något annat sätt att mäta stämningarna i samhället verkar det som om regimen och den utbildade eliten betraktade tidningarna som folkets röst. I mitten av 1920-talet var det tydligt att kritiken mot regimen ökade och att elitens åsikter både visade sig och formades i populärpressen.

Prajadhipok var som tidigare nämnt inte förberedd för sin roll som regent. Han hade liksom sin bror utbildats i England och kände sig kanske mera hemma där än i Siam.

År 1906 hade han skickats till Eton College อีตัน คอลเลจ och 1913 tog han en examen vid Woolwichs militärakademi โรงเรียนนายร้อย เมืองวูลิช. Därefter blev han anställd i den brittiska armén som hedersfänrik. Det handlade om en placering vid det Kungliga artillerikavalleriet, som var förlagt i Aldershot อัลเดอร์ชอต, 60 kilometer sydväst om London.


(Woolwichs militärakademi)

Då första världskriget bröt ut 1914 beordrade kung Vajiravudh att hans yngre bror skulle säga upp sig från sin tjänst i den brittiska armén och omedelbart återvända till Siam. Detta var inte alls vad Prajadhipok hade förväntat sig då han personligen ville delta i kriget.

1917 blev Prajadhipok munk under tre månader under överseende av överstepatriarken prins Vajirananavarorasa, som påstås ha bett honom om att stanna kvar som munk för att senare överta hans position som patriark.

Men Prajadhipok avslog erbjudandet om en karriär inom buddhismen och den 26 augusti 1918 gifte han sig istället med sin kusin och barndomsvän prinsessan Rambhai Barni Svastivatana (Mom Chao Ramphai Phanni Sawatdiwat) หม่อมเจ้ารำไพพรรณี สวัสดิวัตน์ (20 december 1904-22 maj 1984). Hon hade då ännu inte fyllt 14 år!


(Prajadhipok och drottning Rambhai Barni)

Paret bosatte sig i Sukhothaipalatset วังศุโขทัย på Samsen Road (Thanon Sam Sen) ถนนสามเสน efter bröllopet och i palatsets trädgård kunde Rambhai Barni dyrka sitt intresse för blommor och trädgården ansågs vara den vackraste i Bangkok.


(Sukhothaipalatset)

En stor del sin fritid använde kungen till historieberättande, vilket var mycket uppskattat av de barn som han fanns i hans närhet. En av hans favorithistorier var Edgar Rice Burroughs เอ็ดการ์ ไรซ์ เบอร์โรส์ (1 september 1875-19 mars 1950) bok Tarzan ทาร์ซาน. Det var inte ovanligt att kungen kryddade sina berättelser med egna moralvärderingar och att han ändrade litet på handlingen för att undervisa och roa sina unga lyssnare.

Rambhai Barnis fullständiga titel som drottning blev Somdet Phra Nang Chao Ramphai Phanni Phra Borommarachini สมเด็จพระนางเจ้ารำไพพรรณี พระบรมราชินี. Denna titel fick hon samma dag som Prajadhipok formellt blev krönt.

Rambhai Barni var dotter till den tidigare omtalade prins Svasti Sobhon och prinsessan Apaphanni (Phra Ong Chao Aphaphanni) พระองค์เจ้าอาภาพรรณี (28 mars 1874-6 augusti 1938). Svasti Sobhons helsyster Saovabha Bhongsri (Sri Bajarindra) var som tidigare omtalat mor till kung Prajadhipok.

Rambhai Barni fick smeknamnet Thanying Na ท่านหญิงนา och vid två års ålder hade hon, enligt traditionen, tagits om hand av hovet. Hon togs om hand av sin faster drottning Saovabha.

Efter kung Chulalongkorns död 1910 flyttade hon till Grand Palace och hon studerade vid Rajiniskolan (Rongrian Rachini) โรงเรียนราชินี, som startats av drottning Saovabha den 1 april 1904. Det var under den här tiden som hon lärde känna prins Prajadhipok.


(Rajiniskolan)

Då Prajadhipok blev kung bosatte sig kungaparet i Ambhara Mansion (Amphara) อัมภารา i Dusitpalatset.

På sin fritid spelade kungen golf, tennis, squash och traditionella musikinstrument. Han var känd för sitt stora musikintresse och komponerade själv ett antal musikstycken. Men hans favorithobby var att filma.

Han gjorde filmer både för underhållning och dokumentärfilmer. Bland filmerna fanns en hyllad som kallades Ambhara, efter hans hem i Dusitpalatset. Kungen visade sina egna och utländska filmer för sitt hovfolk varje onsdags- och lördagskväll.

Efter införandet av den konstitutionella monarkin 1932 flyttade kungen tillbaka till Sukhothaipalatset och återvände aldrig till Ambhara Mansion.

Liksom tidigare och kommande regenter tyckte Prajadhipok och drottningen om att åka till havet och efter sin kröning köpte han mark för att bygga ett sommarpalats i Hua Hin.

Planeringen av bygget av palatset Klai Kangwon (Wang Klai Kangwon) วังไกลกังวล började redan 1926. 1927 påbörjades bygget och huvudbyggnaden blev klar 1929. Klai Kangwon betyder "fjärran från alla bekymmer."


(Klai Kangwon)

Palatset hade ritats av prins Itthithepsan Kridakorn (Mom Chao Itthithepsan Kritdakon) หม่อมเจ้าอิทธิเทพสรรค์ กฤดากร (16 januari 1890-19 februari 1935), som var en siamesisk arkitekt och konstnär. Även han var en son till prins Naresra Varariddhi.


(Itthithepsan Kridakorn)

Prajadhipok hade liten erfarenhet av regerande och kan ha känt någon slags fruktan för sina äldre halvbröder och farbröder, som arbetat inom den statliga byråkratin under lång tid och hans ungdom och oerfarenhet var emot honom. Hans enda tillgångar var intelligens, en viss diplomatisk förmåga, ödmjukhet och stor vilja att lära sig nya saker.

Redan tre dagar efter sin brors död skapade kung Prajadhipok ett Supreme Council of State of Siam (aphiratthamontrisapha) อภิรัฐมนตรีสภา, som motsvarade det tidigare Council of State. Denna institution skulle verka för att återskapa förtroendet för monarkin och regeringen. Denna rådgivande församling bestod av fem äldre medlemmar från den kungliga familjen som alla hade stor erfarenhet av regerande.

De fem var prinsarna Bhanurangsi Savangwongse, Narisara Nuwattiwong och Damrong Rajanubhab som alla var söner till kung Mongkut och prinsarna Paribatra Sukumbhand och Kitiyakara Voralaksana (Phra Ong Chao Kitiyakon Woralak) พระองค์เจ้ากิติยากรวรลักษณ์ (8 juni 1874-27 april 1931) som var Chulalongkorns äldsta söner.


(Kitiyakara Voralaksana)

Prins Kitiyakara Voralaksana är även känd som prinsen av Chanthaburi (Krom Phra Chanthaburi Narünat) กรมพระจันทบุรีนฤนาถ.

Men kung Prajadhipok bildade också ytterligare; Council of Secretaries (senabodisapha) เสนาบดีสภา, som motsvarade det tidigare Council of Ministers och Privy Council of States ombildades. Privy Council of States roll blev att ta hand om mindre lagstiftningsärenden, medan Supreme Council of State of Siam blev Prajadhipoks huvudsakliga rådgivande organ.

Prins Damrong hade varit inrikesminister under perioden 1892-1915 och Kitiyakara Voralaksana hade arbetat som finansminister mellan 1908-1923.

Med deras råd och stöd kunde kungen börja med snabba åtgärder för att lösa den omedelbara finansiella krisen. Han föregick själv med gott exempel genom att skära ner de kungliga utgifterna från 10.8 miljoner till 6.8 miljoner baht för året 1926-1927.

Inom åtta månader hade han ombildat sitt kabinett. Bara tre av Vajiravudhs tolv gamla ministrar blev kvar på sina poster och de flesta som lämnade ersattes av medlemmar från den kungliga familjen. Sett kortsiktigt kan dessa utnämnanden ha varit till kungens fördel eftersom dessa män betraktades som mycket ärliga och kompetenta.

Sett på längre sikt gav detta dock ett intryck av att man höll på att återgå till den kungliga oligarkin med ”regeringen till prinsarna” och om det inte gick bra för landet skulle det vara lätt att skylla detta på monarkin.

Då den akuta krisen i ekonomin var över i mitten på 1926 började Prajadhipok ägna sig åt den besvärande frågan om politisk utveckling. I juli vände han sig till den tidigare omtalade Francis B. Sayre, som kommit till Bangkok på Prajadhipoks inbjudan, med en lång promemoria som han döpt till Siams problem.

Kungen ville rådföra sig i de frågor som han ansåg vara viktigast under denna tid. Han hade nio specifika frågor såsom; ”Måste det här landet en dag ha ett parlamentariskt system och är verkligen den anglosaxiska typen av parlamentariskt styre ett lämpligt system för ett österländskt folk?," ”Är landet berett på att få någon slags representativ regering?” och ”skall vi ha en premiärminister?”... ”Skall vi ha ett lagstiftande råd?”... Han avslutade med ”Kan något göras så att kineserna åter blir siameser, som i gamla dagar?”

Kungen verkade pessimistisk i detta dokument, med tanke på huruvida kungariket var redo för representativ demokrati. Men han visade faktiskt en uppriktig men försiktig önskan om förändringar i den siamesiska politiken. Prajadhipok fick dock mycket liten uppmuntran av Sayre eller av prins Damrong i detta ärende så dessa tidiga tankar om politisk förändring ledde inte till något.

Men kungen gav sig inte. Efter hand under hans regeringstid blev hans tankar om politisk förändring allt mindre försiktiga. 1927 utsåg kungen en kommitté och följden av deras överläggningar blev att kungen skrev en ny promemoria om ”Demokrati i Siam” där han sade;

"Om vi en dag tvingas införa någon form av demokrati i Siam måste vi förbereda oss för detta gradvis. Vi måste lära oss [systemet] och vi måste utbilda oss. Vi måste lära och experimentera så att vi kan få en uppfattning om hur en parlamentarisk regering skulle fungera i Siam."

"Vi måste försöka utbilda folket så att de blir politiskt medvetna så att de kan förverkliga sina intressen och inte blir vilseledda av agitatorer eller utopiska drömmare. Om vi skall ha ett parlament måste vi lära folket hur man röstar och hur man väljer representanter som verkligen tillvaratar deras intressen."


Stavningsvarianter;

Prajadhipok; Phrabat Somdet Phrapokklao Chao Yu Hua พระบาทสมเด็จพระปกเกล้าเจ้าอยู่หัว, Phrabatsomdet Phrabokklawjaoyohua, Phra Poramintharamaha Prajadhipok Phra Pokklao Chaoyuhua, Phrapokklao.

Woolwichs militärakademi; Woolwich Royal Military Academy.

Kungliga artillerikavalleriet; Royal Horse Artillery.

Rambhai Barni Svastivatana; Rambai Barni, Rambhai Bharni, Rampai Panee, Ramphaipannee Sawadiwas, Ramphai Phanni, Ramphaiphanni Sawatdiwat, Somdej Phra Nangchao Ramphaiphanni Phra Boromarajininat, Somdetch Phra Nang Chao Rambai Barni Phra Boromma Rajini.

Rajiniskolan; Rajini School.

Ambhara Mansion; Ambhara Villa.

Klai Kangwon; Klai Kanwon, Klai Klangwong, Klai Klang Wol, Klai Kang Wol.

Itthithepsan Kridakorn; Iddhidebsarn Kritakara, Idiebsan, Itthithepsan Kritakara, Ittiepsan Kridakorn.

Kitiyakara Voralaksana; Kittiyakara Voralaksana.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-04-23, 16.56
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.