Bangkok, Rama I - Rama VII - De sista enväldiga kungarna
Siam under och efter första världskriget

Då första världskriget bröt ut sommaren 1914 förklarade sig Siam neutralt. Trots att kung Vajiravudhs sympatier låg på Storbritanniens och de allierades sida var stämningen bland arméns officerare för Tyskland. Det berodde på att många av dem, inklusive flera kungliga prinsar, hade fått sin militärutbildning i Tyskland.

Dessutom var den siamesiska överklassen hatiskt inställd till britterna och fransmännen på grund av det som hänt på 1890-talet. Tyskland hade ju heller aldrig besvärat Siam och de var lätta att idka handel med och hade hjälpt Siam med den interna utvecklingen, speciellt med järnvägsbyggen.

Kungen beslöt sig snart för att stärka Siams militära kapacitet genom att utrusta flottan med ett modernt krigsfartyg. Det drogs igång en kampanj för att samla in pengar till detta köp. Intresset för militären och militära värden ökade efter hand som kriget pågick och ställningstaganden för de allierade syntes i pressen och i regeringens handlingar.

De allierade, Storbritannien och Frankrike, ökade sina ansträngningar att få med neutrala länder på sin sida. Anledningen till att man ville ha med just Siam var förmodligen för att landet kunde leverera stora mängder matvaror och att de båda allierade då kunde ta hem trupper från Sydostasien till Europa.

Den siamesiska regeringen började oroa sig för att de allierade skulle betrakta det neutrala Siam som en svikare om man inte anslöt sig till de allierade. Om de gick med på de allierades sida kunde de kanske också få fart på förhandlingarna om de gamla orättvisa traktaten.

År 1917 stod det klart att de allierade klarade sig bäst, speciellt efter att USA förklarat Tyskland och Österrike (Prathet Ostria) ประเทศออสเตรีย krig.

Den 22 juli 1917 förklarade därför Siam krig mot centralmakterna på grund av tyskarnas ohämmade ubåtskrigsförsel. Alla tyska och österrikiska medborgare i Siam greps och skickades till Indien där de internerades.

Den 19 juni 1918 skickade Siam en frivilligstyrka på 1 233 modernt utrustade och vältränade soldater till Frankrike. Styrkan bestod av en ambulanssektion, en flygskvadron och en grupp chaufförer och mekaniker. Den enda asiatiska nation förutom Siam som deltog i kriget var Vietnam, som bidrog med 200 000 man till Frankrike.

Då den siamesiska krigsförklaringen lämnades över till Tyskland låg det ett femtiotal tyska fartyg på Chaophrayafloden och dessa konfiskerades som fientlig egendom. Den siamesiska styrkan, som skickades till Europa, anlände några få månader före vapenvilan.

(Någon källa talar om 40 fartyg.)

Styrkan kommenderades av generalmajor Phraya Pijaijarnrit (Phraya Phichaichanrit) พระยาพิไชยชาญฤทธิ์ (6 februari 1877-7 juli 1951), som senare utnämndes till generallöjtnant Phraya Devahastin (Phat Thephatsadin na Ayutthaya) (Phraya Thepphahatsadin (Phat Thephatsadin na Ayutthaya)) พระยาเทพหัสดิน (ผาด เทพหัสดิน ณ อยุธยา).


(Phat Thephatsadin na Ayutthaya)

Den 19 juli 1918 marscherade de siamesiska soldaterna genom Triumfbågen (Pratu Chai Farangset) ประตูชัยฝรั่งเศส i Paris för att fira segern i kriget. De siamesiska soldaterna lämnade Europa ombord på ett fartyg vid namn Mitow มินเตา och den 10 april 1919 var de hemma i Siam igen. I en parad mottogs de som hjältar och de fick alla en medalj av kungen.


(Siamesiska trupper vid Triumfbågen)

Efter kriget uppnådde Siam att bli representerat under fredsförhandlingarna i Versailles Paris 1919, på lika fot med de allierade. 1919 togs också beslutet att bilda Nationernas förbund (Sannibat Chat) สันนิบาตชาติ och 1920 var förbundet bildat på den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons วู้ดโร วิลสัน (1856-1924) initiativ.


(Woodrow Wilson)

Siam och ytterligare 41 nationer med och grundade förbundet. Förutom Siam ingick bara de två asiatiska nationerna Japan och Kina.

Siams internationella status förbättrades nu enormt och Siam knöt band till amerikanska militärer i Frankrike, vilket skulle få stor betydelse i framtiden. Siam kunde nu börja förhandla med de europeiska makterna om de orättfärdiga traktat som ingåtts på 1850- och 1860-talet.

Den siamesiska delegationen jobbade energiskt för att Siam skulle återfå sin fulla självbestämmanderätt över landets avgifter och skatter och att få bort västmakternas rätt till exterritorialitet och traktatens begränsningar av det siamesiska rättsväsendet. Detta första försök misslyckades eftersom de allierade delegaterna hade frågor som var högre prioriterade vid denna tid.

USA visade dock vägen som första västerländska nation att ge Siam ett nytt traktat i slutet på 1920. Traktatet gav i realiteten Siam rätt att bestämma över alla sina inre angelägenheter, utan att USA fordrade något till gengäld. Härigenom uppnådde USA stor aktning bland siameserna och blev början på ett gott förhållande mellan de båda nationerna.

Traktatet med USA var en lovande början, men förhandlingarna med de övriga nationerna bromsades upp då varje traktatsmakt avvaktade för att se vad de andra skulle få ut av sina förhandlingar.

En liten grupp siamesiska diplomater under ledning av prins Charoonsak Kridakorn (Phra Ong Chao Charunsak Kritdakon) พระองค์เจ้าจรูญศักดิ์กฤดากร (2 juli 1875-5 oktober 1928), som då var siamesisk minister eller ambassadör i Paris, arbetade fram en förhandlingsstrategi och en rad arbetsmetoder för att påbörja en välorganiserad attack på de stora makternas traktat.


(Charoonsak Kridakorn)

Charoonsak var även han en son till prins Naresra Varariddhi. Han var född som Mom Chao Charoonsak Kridakorn (Mom Chao Charunsak Kritdakon) หม่อมเจ้าจรูญศักดิ์ กฤดากร och hade liksom sin bror Bovoradej upphöjts till Phra Ong Chao. Detta hade han blivit 1912.

Förhandlingarna med västmakterna blev långa och besvärliga och varade mellan 1920 och 1926. De leddes av utrikesministern prins Devawongse fram till hans död 1923 och därefter av hans son, prins Devawongs Varodaya (Kromma Mün Thewawong Warothai) กรมหมื่นเทววงศ์วโรทัย (11 augusti 1883-5 februari 1943), som efterträdde honom.


(Devawongs Varodaya)

Devawongs Varodaya är också känd som prins Traidos Prabandh (Mom Chao Traithot Praphan Thewakun) หม่อมเจ้าไตรทศประพันธ์ เทวกุล.

Under förhandlingarna fick man starkt stöd av två amerikaner, som fungerade som rådgivare till utrikesministeriet. De två var Eldon R. James ดร. เอลดอน อาร์ เจมส์ (21 november 1875-2 juni 1949) och Francis B. Sayre ดร. ฟรานซิส บี แซร์ (30 april 1885-29 mars 1972) som kom med omkring 1924. Sayre var faktiskt president Woodrow Wilsons svärson, vilket säkert inte var någon nackdel.


(Eldon R. James)


(Francis B. Sayre)

Francis B. Sayre tog till sist kommandot och ledde en delegation som reste runt i Europa och förhandlade direkt med stat efter stat. Frankrike gick till sist med på en förhandlingslösning i februari 1925 och britterna följde efter och året därpå hade alla övriga traktatsländer gjort det samma.

De nya traktaten innebar två stora och viktiga förändringar. Rätten till exterritorialitet var borta och utlänningar lydde nu under siamesisk lag. De utländska juridiska konsulterna stannade dock kvar under en period på fem år, medan Siam moderniserade sina lagar enligt västliga principer.

För det andra fick nu Siam bestämma över sina avgifter och skatter, med några få begränsade undantag. Några mindre tillägg i traktaten skulle slutligen försvinna 1939. I traktatet med Storbritannien begränsades importtarifferna på bomull, stål och maskiner till 5 procent under en tidsperiod på 10 år.

Den långa kampen mot de orättvisa traktaten var nu vunnen och Siam hade fått tillbaka sitt eget självbestämmande fullt ut. Under tiden uppstod i Bangkok nu frågan vem som skulle sköta dessa nyvunna rättigheter och hur.

Francis B. Sayres tjänster hade uppskattats så mycket att kung Vajiravudh gav honom den kungliga titeln Phraya Kanlayan Maitri พระยากัลยาณไมตรี.

Många anser att Vajiravudh inte gjorde några egentliga politiska förändringar. Men genom att minska sina bröders och morbröders makt och placera många "vanliga" människor på höga poster gav han ändå intrycket av att han delade sin makt.

Trots att många opponerade sig mot kungens val av ämbetsmän fick kritikerna till sist hålla med om att regeringen inte längre bara såg till att bevara prinsarnas makt, vilket varit fallet ett eller två årtionden tidigare.

Men det finns kritiker som säger att Vajiravudh hade samma ideologi som sin far, som motarbetat alla tankar på en konstitutionell monarki 1885. Vajiravudh avslog också alla krav på politiska reformer med motiveringen att de kunde skada Siam.

Periodvis försökte faktiskt hans egna höga ämbetsmän övertala honom om att åtminstone göra några små ändringar i den existerande regimen. Prins Chakrabongse Bhuvanath, som vid den här tiden var finansminister, bad honom att återuppväcka Chulalongkorns lagstiftande råd (Legislative Council), som skulle ha mandat att stifta lagar utan kungens underskrift och dessutom rätten att kunna ifrågasätta ministrar.

Vajiravudh motsatte sig detta med motiveringen att han då mer eller mindre skulle bli ersatt av en gummistämpel!

År 1921 vågade den gamle Chaophraya Surasakmontri, som var den mest berömde militaristen under Vajiravudhs regeringstid, ännu en gång föreslå att kung Chulalongkorns riksråd skulle återuppväckas.

Detta avslog kungen med kommentaren att Chaophraya Surasakmontri var senil! Det närmaste kungen kom en förändring var i slutet av sin regeringstid då hans ministrar diskuterade med Vajiravudh om möjligheten att utnämna en premiärminister. Men det slutade med att han motsatte sig även detta.

Två saker upptog de sista åren av Vajiravudhs regeringstid; statsfinanserna och tronföljden. Tiden omedelbart efter första världskriget försämrades Siams ekonomi. Siams huvudinkomstkälla, risexporten, ökade visserligen väldigt starkt under perioden 1919-1921, men kriser i valutahandeln orsakade ett stigande silverpris och en väldig missväxt under året 1919-1920 skapade ekonomiskt kaos.

Handelsbalansen under perioden 1919-1921 visade ett enormt underskott och valutareserven flöt ut ur landet. Statens inkomster fortsatte att visa underskott under resten av Vajiravudhs regeringstid och Siam tvingades ta stora utländska lån. Hovets egna utgifter utgjorde mer än tio procent av statsbudgeten och var därmed en bidragande orsak till den dåliga ekonomin.

Trots tonvikten på att utbildning var en nödvändighet för ekonomisk och politisk utveckling utgjorde utbildningskostnaderna bara drygt 3 procent av budgeten 1924-1925. 23 procent gick till militären.

De Vilda tigrarna kostade 1.6 miljoner baht enbart under 1924-1925 av en total kunglig budget på 9 miljoner baht. Men de verkliga utgifterna översteg nog 12 miljoner baht. Den samlade statsbudgeten var på 96.4 miljoner baht.

Det gjordes flera försök att minska det ekonomiska kaoset. Finansiella kommissioner tillsattes, som den 1912, för att se över ekonomin men de hade inga framgångar. Kontrollen över statsutgifterna föreföll i det närmaste obefintlig. Dagen då man skulle tvingas att stå till svars för detta sköts på framtiden, men det skulle förr eller senare komma en tid för räkenskap.

Problemet med tronföljden blev uppenbart i slutet av Vajiravudhs regeringstid. Då Chulalongkorn hade valt Vajiravudh att efterträda honom hade han visat sin önskan om att tronen skulle gå till sönerna som han fått med drottning Saovabha.

Prins Chakrabongse kan då ha varit den som stod på tur till tronen. Han hade emellertid gift sig med en ryska 1906 då han gick på militärskola i Sankt Petersburg, vilket försvårade ett eventuellt trontillträde.

Hur hennes namn stavas varierar en del beroende på källan. Men ofta ser man Ekaterina Ivanovna Desnitskaya เยกาเทรินา อิวานอฟนา เดสนิตสกายา (9 maj 1886-3 januari 1960). Hon blev senare känd som Mom Catherine na Phitsanulok หม่อมคัทริน ณ พิษณุโลก eller Catherine Chakrabongse Na Ayutthaya (Mom Kathrin Chakraphong na Ayutthaya) หม่อมคัทริน จักรพงษ์ ณ อยุธยา.


(Mom Cathrine na Phitsanulok)

Men de problem som detta äktenskap orsakade löstes av sig själv då Chakrabongse Bhuvanath dog redan 37 år gammal 1920. Chakrabongse Bhuvanath och Mom Catherine na Phitsanulok fick bara ett barn. Hans namn var Chula Chakrabongse och han är nämnd flera gånger tidigare i min text.


(Drottning Saovabha med fem av sina barn. Från vänster; Asdang Dejavudh, Vajiravudh, Chakrabongse Bhuvanath, Prajadhipok och Chudadhuj Dharadilok)

År 1924 stiftade Vajiravudh en tronföljarlag (kot monthianban wa duai kan süp rat santatiwong pho so 2467) กฏมณเฑียรบาลว่าด้วยการสืบราชสันตติวงศ์ พ.ศ. 2467, som formellt erkände drottning Saovabhas söner som tronföljare om han själv skulle dö utan någon son. Under sina sista år skaffade Vajiravudh sig faktiskt fyra hustrur, vilket kanske var ett försök att skaffa sig en son.

De fyra fruarna var;

  1. Sucharit Suda (Phra Sucharit Suda) พระสุจริตสุดา eller Pruang Sucharitakul (Prüang Sutcharitkun) เปรื่อง สุจริตกุล (13 november 1895-9 mars 1982).


  2. (Vajiravudh och Sucharit Suda)

  3. Indrasakdi Sachi (Phra Nang Chao Intharasakdi Sachi) พระนางเจ้าอินทรศักดิศจี (10 juni 1902-30 november 1975). Hennes ursprungliga namn var Prabai Sucharitkul (Praphai Sucharitkun) ประไพ สุจริตกุล.

    Hon var dotter till Chaophraya Sudharm Montri (Plüm Sucharitkun) (Chaophraya Suthamma Montri (Plüm Sucharitkun)) เจ้าพระยาสุธรรมมนตรี (ปลื้ม สุจริตกุล) (1867-1934) och Thanphuying Suthammamontri (Kimlai Sucharitkun) ท่านผู้หญิงสุธรรมมนตรี (กิมไล้ สุจริตกุล) (1874-1969).

    Titeln Thanphuying är för övrigt den högsta icke kungliga titel som en kvinna kan ha.

    Prabai Sucharitkul blev utnämnd till drottning med tileln Somdet Phra Nang Chao Indrasakdi Sachi Phra Vora Roja Java (Somdet Phra Nang Intharasak Sachi Phra Worachaya สมเด็จพระนางเจ้าอินทรศักดิ์ศจีพระวรชายา då hon blev gravid.

    Kungen gladdes säkert åt en möjlig tronarvinge, men tyvärr drabbades hon vid tre tillfällen av missfall och degraderades senare till Chao Chom.


  4. (Vajiravudh och Indrasakdi Sachi)

  5. Lakshamilavan (Phra Ong Chao Laksami Lawan) พระองค์เจ้าลักษมีลาวัณ. Tidigare känd som prinsessan Varnbimol Voravarn (Mom Chao Ying Wanphimon Worawan) หม่อมเจ้าหญิง วรรณพิมล วรวรรณ (3 juli 1899 - 29 augusti 1961).

    Hennes pappa var prins Voravarnakara (Phra Ong Chao Worawannakon) พระองค์เจ้าวรวรรณากร som senare blev känd som Krom Phra Naradhip Prabandhabongse (Krom Phra Narathip Praphanphong) กรมพระนราธิปประพันธ์พงศ์ (20 november 1861-1 oktober 1931).

    Prins Voravarnakara var en son till Rama IV. Som kuriosa kan nämnas att Lakshamilavan drabbades av ett tragiskt slut, då hon blev ihjälslagen med en kofot av sin egen trädgårdsmästare den 29 augusti 1961.


  6. (Vajiravudh och Lakshamilavan)

  7. Suvadhana (Phra Nang Chao Suwatthana) พระนางเจ้าสุวัทนา (15 april 1905-10 oktober 1985).

    Med henne fick Vajiravudh sitt enda barn. Denna dotter blev känd som prinsessan Bejaratana Rajasuda Sirisobhabannavadi (Chao Fa Phetcharattana Ratchasuda Sirisophaphannawadi) เจ้าฟ้าเพชรรัตนราชสุดา สิริโสภาพัณณวดี (24 november 1925-27 juli 2011).

    Suvadhana var av khmerhärstammning och tillhörde den tidigare omtalade adliga familjen Abhaiwongse från Battambang. Hon var också kusin till prinsen och den blivande kungen Norodom Sihanouk นโรดม สีหนุ (31 oktober 1922-15 oktober 2012).

    Suvadhana hette från början Kreuakaew Abhayavongsa (Khrüakaeo Aphaiwong) เครือแก้ว อภัยวงศ์ (Tiw Aphaiwong ติ๋ว อภัยวงศ์).


(Suvadhana med sin dotter)

Under tiden dog två av Vajiravudhs tre återstående helbröder och kvar fanns bara prins Prajadhipok.


Stavningsvarianter;

Phraya Pijaijarnrit; Phya Pijaijarnrit.

Phraya Devahastin; พลเอกพระยา.

Nationernas förbund; Folkförbundet.

Charoonsak Kridakorn; Charoon.

Devawongs Varodaya; Thewawong เทววงษ์.

Eldon R. James; Eldon Revare James.

Francis B. Sayre; Francis Bowes Sayre.

Ekaterina Ivanovna Desnitskaya; Catherine Ivanova Desnitsky, Catherine Desnitsky คัทริน เดสนิตสกี, Desnitskaya, Ekaterina Deshitskaya, Ekaterina Ivonovna Desnitsky, Jekatierina Diesnicka, Jekatierina Iwanowna Diesnicka, Katya (Kaetya) แคทยา, Mom Ekaterina Ivonova Desnitsky, Mom Cathrine na Phitsanulok.

Tronföljarlagen; Palace Law of Succession.

Indrasakdi Sachi; Indharasaksaji.

Prabai Sucharitkul; Prapai Sucharitkul.

Thanphuying; Tan Puying, Thanpuying, Than Phuying, Than Phu Ying.

Lakshamilavan; Lakshami Lavan, Laksmi Lavan.

Varnbimol Voravarn; Vanbimol Voravan, Varavan, วรรณวิมล วรวรรณ (felstavat?).

Naradhip Prabandhabongse; Naradhip Bhongseprabhun. Naradhip Prapanpong, Naradhip Prabhunbhongs.

Suvadhana; Pra Nang Chao Suvadhana, Phra Nang Chao Suvadhana Phra Vora Raja Devi. Bejaratana Rajasuda Sirisobhabannavadi; Bejraratana, Phetcharattana Ratchasuda, Bejraratana Rajasuda Sirisobha Phannavadi.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-15, 21.33
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.