Bangkok, Rama I - Rama VII - De sista enväldiga kungarna
Vajiravudhs politik

När man ser tillbaka på kuppförsöken 1912 och 1917 kan de se bagatellartade ut, men det var de inte för sin tid. Det handlade nu inte längre om rivalitet mellan prinsar om tronföljden utan om försök till militärkupper av män med enkel bakgrund, som inte tillhörde eliten. Detta var något helt nytt i Siams historia och markerade en ny era i siamesisk politik.

Vad som inträffat 1912 och 1917 blev inte omedelbart offentliggjort, men rykten om kuppförsöken och arresteringarna spred sig snabbt i Bangkok och följdes av en omfattande kritik mot kungen och regeringen.

Kuppförsöken och det som låg bakom försöken blev en stor utmaning för den nye kungen och tvingade honom snabbt att bli mera aktiv och pådrivande i sin roll som maktutövare.

Under 1912 gjorde därför Vajiravudh en del administrativa och personalmässiga ändringar som indirekt eller direkt gick i linje med vad kuppmakarna önskat.

Kungen tog tillbaka sin yngre halvbror, prins Rabi, in i regeringen som jordbruksminister och ändrade det gamla Ministry of Public Works till ett kommunikationsministerium som blev ansvarigt för järnvägarna, vägarna, posten och telegrafen.

Ansvarig för detta ministerium blev Chaophraya Wongsanupraphan เจ้าพระยาวงษานุประพัทธ์. Hans ursprungliga namn var Mom Ratchawong Sathan Sanidwongse (Mom Ratchawong Sathan Sanitwong) หม่อมราชวงศ์สท้าน สนิทวงศ์ (24 juni 1866-20 oktober 1940). Det kan vara intressant att veta att han blev far till en dotter, som i sin tur blev mor till nuvarande drottning Sirikit.


(Chaophraya Wongsanupraphan)

Kungen gjorde sin tidigare omtalade farbror, prins Naresra Varariddhi, ansvarig för det återuppväckta Ministry of Privy Seal (krasuang murathathon) กระทรวงมุรธาธร och kallade tillbaka sin nära vän och kusin prins Bovoradej (Phra Ong Chao Boworadet) พระองค์เจ้าบวรเดช (2 april 1877-16 november 1953) från hans diplomatiska verksamhet för att ta itu med de personer i armén som varit mest aktiva i kuppförsöket.

Bovoradej var för övrigt en son till prins Naresra Varariddhi. Han var född som Mom Chao Bovoradej Kridakorn (Mom Chao Boworadet Kritdakon) หม่อมเจ้าบวรเดช กฤดากร, men upphöjdes 1929 till Phra Ong Chao.

En annan gammal personlig vän, Chaophraya Aphairacha เจ้าพระยาอภัยราชา (Mom Ratchawong Lop Suthat หม่อมราชวงศ์ลบ สุทัศน์) (1857-1938) utnämndes till justitieminister.


(Chaophraya Aphairacha)

Dessa utnämnanden sågs som en åtgärd från kungens sida för att kunna gripa in mera direkt i regeringsärenden och det sågs också som början på en minskning av antalet prinsar på de höga ministerposterna.

Efter hand som Rama VI:s regeringstid fortskred styrdes allt flera ministerier av andra än prinsar, bortsett från prins Devawongse i utrikesministeriet, prins Naresra (Naret) i Privy Seal, prins Chanthaburi i finansministeriet och prins Rabi i jordbruksministeriet.

Många av de övriga ministerierna styrdes av sonsonsöner till kungar med titlarna Mom Ratchawong och deras familjers välstånd och status hade tillåtit dem att tidigt skaffa sig en europeisk utbildning.

För att kväva rykten om kungens stora utgifter på utsvävningar och för att hitta ett bättre sätt att finansiera nödvändig utveckling utsåg kungen i mars 1912 en kommitté som skulle övervaka statens inkomster och utgifter.

Den bestod av två siamesiska ämbetsmän och tre utländska rådgivare. Sammansättningen var säkert medveten för att lugna den internationella finansvärlden som säkert oroats av att budgeten för 1911-1912 hade ett underskott på mer än 2 miljoner baht.

Som ett resultat av kommitténs arbete fick finansministeriets ökat mandat att planera och genomföra en årlig budget. 1913 hade dock det ekonomiska läget förbättrats och det visade sig att statens inkomster nu var större än utgifterna. Men Vajiravudhs mest kraftfulla svar på kuppmakarnas utmaning 1912 var PR-verksamhet och propaganda, vilket han fortsatte med under större delen av sin regeringstid.

Vajiravudh hade länge varit känd för sin litterära begåvning och sin förkärlek för teater. Även Chulalongkorn hade haft liknande talanger, men dessa hade bara visats upp privat för hans egen och hans familjs höga nöjes skull.

Som kronprins hade Vajiravudh organiserat sitt hovfolk och sina följeslagare i en grupp som han kallade Klubben för främjande av lärande. De gav ut en tidning och skrev teaterstycken som hyllade moderna värderingar och etik. Då han blev kung fortsatte han detta arbete, men nu med större resurser och prestige bakom sig.

I kungens olika skriftliga alster under en period på 15 år, som skrevs under en förvirrande samling pseudonymer, gav Vajiravudh uttryck för sina många idéer. Men han negligerade dock inte den traditionella konsten och skrev en sektion från Ramayana, vilket hans företrädare också hade gjort, på god siamesisk vers.

(Pseudonymer som kungen använde; Asvabahu (Atsawaphahu) อัศวพาหุ), Ramachitti รามจิตติ, Phan Laem พันแหลม, Sukhrip สุครีพ, Si Ayutthaya ศรีอยุธยา, Toby, Tom.)

Vajiravudh översatte också sanskritdramer från deras engelska versioner och skrev lärda studier om traditionell litteratur. Han gav också den siamesiska litteraturen en helt ny genre; den västerländska teatern med tal och upphöjde essän, och då speciellt den politiska essän, till en konstform.

Ett genomgående tema i kungens litterära alster är en fixering vid det moderna och han uppmanade faktiskt folket att tillägna sig ett västerländskt sätt att leva.

Som ett exempel på detta införde han efternamn och namngav själv hundratals familjer. Efternamn eller familjenamn hade faktiskt inte använts tidigare, men 1913 proklamerade Vajiravudh det som kallas Surname Act (phra ratcha banyat khanan nam sakun) พระราชบัญญัติขนานนามสกุล som innbar att alla familjer var tvungna att ha ett efternamn.

Han namngav själv de lägre kungliga och ämbetsmännen och folk ute i på landsbygden var tvungna att välja ett namn från en lista som utarbetats av kungen.

Få familjer i dagens Thailand kan spåra sina förfäder mer än två eller tre generationer bakåt i tiden, med mindre de har en mor- eller farförälder i livet, då det tidigare inte fanns någon folkbokföring.

Vajiravudh ändrade också den gamla siamesiska flaggan med den vita elefanten på röd bakgrund. Den ersattes den 28 september 1917 av den nuvarande trikoloren med färgerna rött, vitt och blått (thong trai rong ธงไตรรงค์).


(Siams gamla flagga)

Kungen införde också den första nationella helgdagen till minne av sin far kung Chulalongkorn (han dog den 23 oktober 1910) och Chakridynastin (6 april).

Han uppmuntrade lagsporter och i synnerhet fotboll. Han arbetade för att förbättra kvinnornas status genom att uppmana dem att umgås med män och argumenterade för ett monogamt levnadssätt, istället för den vida utbredda polygamin. Han var också en ivrig förespråkare för modern utbildning.

Han var ansvarig för organisationen av Chulalongkornuniversitetet, till minne av sin far, och 1916 och 1921 införde hans regering, enligt en ny lag, obligatorisk skolplikt. Alla pojkar och flickor skulle gå i skola mellan sju och fjorton års ålder, men lagen gällde i början endast i omkring 45 procent av landet.

Det var även kung Vajiravudh som startade Röda Korset (ka chat) กาชาด i Siam och han införde obligatoriska vaccinationer.

Bakom allt detta fanns en röd tråd som löper igenom hela Vajiravudhs regeringstid, nämligen idén om en thaination. Vajiravudhs thaination (han var den förste att popularisera detta uttryck) grundades på det tidigare omnämnda ”nationen, religionen och monarkin,” en mystisk treenighet där alla tre delarna var oskiljaktigt förbundna med varandra.

Trohet mot en av delarna innebar krav om trohet till de andra delarna. Bristande lojalitet, olydnad eller bristande respekt mot en del av treenigheten innebar att man inte visade trohet mot de andra två delarna. Några spetsfundigheter blandades in för att försäkra sig om trohet från landets betydande muslimska och kristna minoritet.

Säkert var nationen den viktigaste frågan för Vajiravudh och det visade sig som det så ofta gör i militära handlingar. Det var framför allt eliten som var inblandad i början. Det var de som köpte moderna militära uniformer och utrustning och deltog i manövrar med de Vilda tigrarna och det var också deras barn som var med i den tidigare omtalade scoutrörelsen Tigerungarna.

De påmindes hela tiden om att Siam var hotat av det rovgiriga väst, som Siam hade förlorat landområden till så sent som 1909 och de var oroliga för att fransmännen och engelsmännen fortfarande inte var nöjda. De uppmanades att vara beredda att offra sina liv för nationen.


Stavningsvarianter;

Chaophraya Wongsanupraphan; Mom Ratchawong Klang หม่อมราชวงศ์กลาง, เจ้าพระยาวงศานุประพัทธ์.

Mom Ratchawong Sathan Sanitwong; Sathan Snidvongs, Sathan Snidvongse, Sanitwongs.

Bovoradej; Boworadej, Bovondej.

Kridakorn; Kridakara, Kritakara.

Surname Act; Nam sakun phra ratchathan นามสกุลพระราชทาน.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-08-12, 14.25
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.