Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Chulalongkorn stärker sin position som regent

Tidigt på 1880-talet hade det börjat ljusna något för Chulalongkorn. Han hade nu själv fått möjlighet att utse sina ämbetsmän, efter hand som ministrarna och ämbetsmännen från förmyndarregentens tid dog eller drog sig tillbaka. Av speciellt stor betydelse var naturligtvis den gamle förmyndarregenten Si Suriyawongses död 1883 och Vichaichans 1885. Detta innebar att många ämbetsmän från Mongkuts och Si Suriyawongses generation började förlora sitt inflytande.

Genom att utse sina välutbildade och lojala bröder till nyckelposter i dessa gamla ministerier kunde Chulalongkorn långsamt börja överföra makten till sig själv. Men man skall ha klart för sig att Chulalongkorn, ända fram till mitten av 1800-talet, inte hade någon starkare politisk uppbackning.

Den 14 januari 1886, ett år efter Vichaichans död, utsåg Chulalongkorn sin unge son Vajirunhis เจ้าฟ้ามหาวชิรุณหิศ (Chao Fa Maha Wachirunnahit) (27 juni 1878-4 januari 1895) till kronprins. Vajirunhis mamma hette Savang Vadhana (Sawang Watthana) สว่างวัฒนา (1862-1955). Hon är även känd som Sri Savarindira (Si Sawarinthira) ศรีสวรินทิรา.


(Kronprins Vajirunhis)


(Drottning Savang Vadhana, kronprins Vajirunhis mor)


(Vajirunhis palats - Även kallat "Windsor Palace")

Den elit som funnits under Mongkuts tid förlorade till sist sin totala dominans över byråkratin och samhällslivet. De hade visserligen kvar ett stort antal officiella ämbeten, men verkade nu snarare som individer än som medlemmar av en familj eller grupp. Några av de äldsta och mäktigaste familjerna hade under 1800-talets sista år förlorat mycket av sin tidigare dominanta maktställning.

Men tidigare, då Bangkoks byråkratiska elits ställning ännu var relativt stark, var de långsamma med att skicka sina söner till den moderna utbildning som kungen erbjöd. De menade att utbildning var onödigt eftersom det ännu fanns jobb som väntade på dem i deras släktingars departement eller ministerier.

Kungens tillgång på lämpliga personer för den framtida moderniseringen begränsades tyvärr genom detta svala intresse för utbildning. Motviljan att skicka sina söner till utbildning resulterade till sist i ett kungligt dekret från 1878, som faktiskt tvingade adeln att skicka sina barn till skolan!

De enda som från början visade entusiasm för den skola som Chulalongkorn startat på palatsområdet 1871 var de unga i den kungliga familjen och hans egna bröder och dessa blev snart den bäst utbildade gruppen i det siamesiska samhället.

Med tanke på kungens beslutsamhet att genomföra reformer och hans behov av välutbildade män med moderna idéer, som samtidigt var obrottsligt lojala mot monarkin, var det därför inte så konstigt att Chulalongkorn utnämnde sina bröder till ministerposterna i Bangkok och längre fram i provinsadministrationen.

Brödernas utbildningsmässiga och sociala fördelar över sina jämnåriga, som inte fått tillgång till samma utbildning, gav dem kvalifikationer som deras jämnåriga från andra grupper ännu inte kunde tävla mot. De unga kungliga bröderna var väl förberedda för sina uppgifter och många av dem hade förutom utbildningen i palatsskolan också fått en traditionell siamesisk utbildning. Dessutom hade några av dem fått utbildning av en engelsk lärare åren 1873-1874.

Chulalongkorn skickade med tiden de flesta av sina många söner, och många av sina brorssöner, till studier i Europa under kortare eller längre tid. De fick vänner för livet i de europeiska kungahusen, vilket blev till stor nytta för de fortsatta relationerna mellan Siam och västmakterna. En källa talar om cirka 300 siamesiska studenter i Europa.


(Kung Chulalongkorn 1881)

I slutet av århundradet började ministerierna också rekrytera ”vanliga” människor och det var inte längre bara kungliga som skickades utomlands för utbildning. De skickades till den brittiska skogsskolan i Indien, till Borough Road Teachers Training College i England eller till tyska och brittiska militärakademier.

Andra studerade vid speciella träningsskolor som startats av respektive siamesiskt ministerium, eller vid den stora effektiva militärakademin. Rekryteringsunderlaget för alla poster i riket baserades formellt på kvalifikationer av västerländskt snitt och detta var utmärkande för eliten tidigt på 1900-talet.

Under de sista åren av seklet stod de små byråkratiska familjerna, samt de sino-siamesiska familjerna, förmodligen för en oproportionellt stor del av rekryterna till den nya byråkratin. Sedan flera år tillbaka hade Chulalongkorn försökt gynna grupper och familjer från den gamla eliten och då speciellt personer som sedan lång tid var rivaler till Bunnagfamiljen. Men olyckligtvis hade de viktigaste av dessa personerna skämt ut sig genom offentliga skandaler i slutet av 1870-talet och tidiga 1880-talet.

Den första ministerposten som blev vakant var i huvudstadsministeriet, som var ansvarigt för rättsskipandet och den allmänna ordningen i Bangkok-Thonburiområdet. 1876 gav Chulalongkorn sin halvbror prins Bhudhares Dhamrongsakdi (Kromma Mün Phuttharet Thamrongsak) กรมหมื่นภูธเรศธำรงศักดิ์ (15 mars 1855-8 december 1897) denna post. Han hade tidigare utmärkt sig vid den speciella extra domstol som byggts upp för att minska antalet ärenden som hopat sig i den tidigare enda domstolen.


(Prins Bhudhares Dhamrongsakdi)

1882 utsågs en annan av Chulalongkorns halvbröder, prins Prachaksha Silapakom (Kromma Luang Prachak Sinlapakhom) กรมหลวงประจักษ์ศิลปาคม (5 april 1856-25 januari 1914), till palatsminister. Prins Prachaksha var från början känd under namnet Thong Kong Kon Yai (Phra Ong Chao Thong Kon Yai) พระองค์เจ้าทองกองก้อนใหญ่.


(Prins Prachaksha Silapakom)

Under några år hade han varit versam i palatsadministrationen och hade just återvänt hem efter en expedition mot hobanditerna i Laos. Se även "Bangkok, Rama I-VII, "Kung Mongkut," artikeln "Ho-banditerna." Senare skulle han komma att arbeta som kommissionär i Nong Khai, ansvarig för en stor del av rikets nordöstra delar. En källa anger året till 1891.

1885 gjorde kungen två viktiga utnämningar som starkt ändrade maktbalansen i administrationen till hans fördel. Då Chaophraya Bhanuwongse (Thuam Bunnag) pensionerade sig delades det gamla Phrakhlang upp i två nya ministerier, ett finansministerium och ett utrikesministerium. Här säger Wikipedia att det moderna finansministeriet (krasuang kan khlang) กระทรวงการคลัง hade grundats år 1873.

Kung Chulalongkorn valde sin halvbror, prins Devawongse Varopakarn (Krom Phraya Thewawong Waropakan) กรมพระยาเทวะวงศ์วโรปการ (27 november 1858-28 juni 1923), att leda utrikesministeriet. Devawongse var en enastående man som skulle komma att sköta Siams utrikeskontakter i 38 år med stor skicklighet och finess, under två kungars regeringstid, till kungarnas stora belåtenhet.


(Prins Devawongse Varopakarn)

Samma år utsågs en helbror til Chulalongkorn, prins Chakrabardibongse (Krom Phra Chakkraphatphong) กรมพระจักรพรรดิพงศ์ (13 januari 1856-11 april 1900), till finansminister. Han var från början känd som prins Chaturonrasmi (Chao Fa Chaturon Ratsami) เจ้าฟ้าจาตุรนต์รัศมี. Under samma period fanns även andra kungliga bröder eller halvbröder i diverse olika statsorgan.


(Prins Chakrabardibongse)

Chulalongkorn hade tvingats till denna strategi, under perioden 1875-1885, av det gamla politiska och administrativa gardet. Så länge ministrarna inte var valda av honom kunde han bara föreslå vilken politik de skulle föra. Förslag som inkräktade på ”gamlingarnas” personliga makt följdes ofta av passivt motstånd. Som ett exempel på detta så motsatte sig exregenten Suriyawongse energiskt att det skulle byggas en telegraflinje till Burma genom ”hans” västra provinser, där guvernörerna var hans släktingar. Det fanns liknande problem i praktiskt taget varje ministerium.

Så länge ministrarna kunde räkna med stöd stöd från Si Suriyawongse, eller så länge de fruktade eller respekterade hans makt, kunde de motstå kungens politik. Dagen efter Si Suriyawongses död gav kung Chulalongkorn order om att den ovan omtalade telegraflinjen skulle byggas.

På grund av de ovan nämnda problemen blev överföringen av makten till Chulalongkorn en långsam process. Många av de små departementen, som sysslade med tekniska frågor, skapades först inom palatsadministrationen och flyttades sedan därifrån då man hade fått ett ”säkert” ministerium varifrån man kunde fortsätta sitt arbete. Ministerierna hade nu börjat arbeta på västerländskt sätt med egna kontor, istället för som tidigare att ha varit förlagda till ministerns eget hem.

Det var inte förrän i mitten av 1880-talet som kungen och hans bröder började känna att de hade fått ett fastare grepp om makten och nästan omedelbart fick de problem med hur den skulle utövas och en mindre fraktion av hovet återvände till den radikala politik som förts under senare delen av Si Suriyawongses regeringstid.

Chulalongkorn delegerade inte mycket av sin egen beslutsmakt. Till stor del berodde detta på hans egen hängivenhet till arbete och hans smått otroliga arbetskapacitet. Han arbetade extremt hårt och kunde skriva flera hundra brev om dagen och tog ställning i en mängd olika frågor. Ibland gjorde han det på egen hand och ibland rådförde han sig med sina ministrar. Ärendena kunde vara allt från utseendet på en textad skylt till den oerhört komplicerade frågan om vilken politik man skulle föra mot Frankrike.

Chulalongkorns kungarike saknade ännu nästan helt modern utbildning och den huvudsakliga bondebefolkningen hade inga politiska kunskaper. Det totala antalet män i Siam som hade fått någon form av modernare utbildning kan inte ha varit mer än några få hundra och inga av dem, förutom den kommersiella kinesiska minoriteten, hade någon större förmögenhet eller framträdande position utanför den civila byråkratin.

Den utländska pressen på kungariket skulle inom några få år nå sin kulmen och ännu hade inte moderniseringen av landet påbörjats, som landets ledare ändå ansåg att Siams öde vilade på. Chulalongkorns motvilja att påbörja politiska experiment under dessa villkor är förståeligt och kommande händelser under nästa årtionde skulle visa att han gjorde rätt.

1887 bad Chulalongkorn prins Devawongse, som då befann sig i England under firandet av drottning Viktorias 50-årsjubileum på tronen, att studera och skriva rapporter om hur de europeiska regeringarna var organiserade. Kanske var han påverkad av den kritiska skrivelse som jag berättar om i den kommande artikeln ”Konflikten med prins Prisdang Chumsai,” men han var säkert medveten om nödvändigheten av reformer.

Då Devawongse återvände hem förespråkade han bildandet av ett kabinett med tolv likvärdiga ministrar. I kabinettet skulle de sju gamla ministerposterna ingå och därutöver skulle man skapa fem nya. De tolv ministrarna var alla bröder till Chulalongkorn eller lojala aristokrater och avsikten var att centralisera rikets styrning till Bangkok. Detta möttes av motstånd och Chulalongkorn tvingades tillåta guvernörerna i provinserna att få behålla sina poster. Men kungen placerade skickligt folk, lojala mot honom, i positioner varifrån de senare successivt kunde ta över allt viktigare poster.

Ett år senare skapade han två nya rådgivande organ. Det var unga män som dominerade i dessa två organ och de var sammansatta av prinsar och höga ämbetsmän, som skulle ge kungen råd i politiska frågor. Kungen beordrade dem att tala "fritt och ärligt, utan tvekan eller fruktan," men naturligtvis gjorde de inte det då de fann det omöjligt att kasta bort de århundradegamla traditionerna.

I de rådgivande organen fanns det vänner och unga bröder till kungen, men även några rivaler till Bunnagfamiljen. Detta visade att kungen tänkte sig en försiktig utmaning av den gamla ordningen.

Under förberedelserna för ändringarna till ovan nämnda system, tidigt år 1888, höll kungen ett långt akademiskt tal där han berättade om den historiska utvecklingen av det traditionella regeringssystemet och analyserade dess svagheter. Han stakade sedan ut den väg efter vilket det nya systemet gradvis skulle införas.

Ministerkandidaterna som utsågs var som tidigare omtalat nästan alla kungens egna bröder och de började omedelbart hålla kabinettsmöten, trots att kabinettet ännu inte hade någon utövande makt. Men detta var en bra förberedelse för deras maktövertagande som skulle bli verklighet 1892.

Det gjordes två stora undantag i systemskiftet 1888. Det delade militära ansvaret mellan kalahom och arméministeriet och den fortsatta delningen av ansvaret för den provinsiella administrationen mellan mahatthai och kalahom behölls. Detta var nödvändigt i båda fallen, efter motstånd från de gamla ministrar som ännu var aktiva.

Innan ministrarna dog eller drog sig tillbaka menade kungen att det var oklokt att utmana dem allt för mycket. Men just på grund av deras ålder förväntades de inte vara kvar alltför länge. Ministrarna träffades regelbundet, vilket de sällan gjort tidigare, och den nationella politiken började få sammanhang. Centraliseringen av skatte- och avgiftsindrivningen till finansministeriet resulterade i att det skapades ett slags gemensamt beroende mellan ministerier som tidigare varit ekonomiskt självständiga.

1888 besökte Chulalongkorn Kelantan, Terengganu och Pattani som då var tributstater till Siam. 1890 besökte han Langkawi เกาะลังกาวี, Penang och Kedah. Kedah var då fortfarande under siamesiskt herradöme. Det handlade om Chulalongkorns oro för rikets södra gränser med tanke på den brittiska politiken i området.

I mars 1891 besökte den ryske kronprinsen och blivande tsar Nikolaj II (Sa Nikholat thi song) ซาร์นิโคลัสที่สอง (18 maj 1868-17 juli 1918) Siam under en jordenruntresa. Detta besök blev inledningen på en betydelsefull vänskap mellan de båda regenterna.


(Nikolaj som ung)

Nikolaj fick ett mycket bra mottagande och i en bok bestående av två volymer om sina resor i världen (skrivna på kungligt uppdrag av fursten Esper Uchtomskij (14 augusti 1861-26 november 1921) var det bara beröm över den gästfrihet han mötts av. ”Det siamesiska hovets legendariska gästfrihet har länge varit känd av oss genom böcker, men det vi sett och upplevt är bortom all beskrivning.”


(Esper Uchtomskij)

Åren omedelbart före 1892 kunde centralregeringen till sist stärka sin kontroll över de avlägsna provinserna och då speciellt de tidigare vasall- eller tributstaterna. Det var i slutet av 1880-talet som de kungliga kommissionärerna i Chiang Mai och Phuket började få en effektiv kontroll över sina provinser, med möjligheter att utfärda lagar och organisera skatteindrivningen.

De första kommissionärerna utnämndes i nordöst och hade sina baser i Luang Prabang och Ubon Ratchathani. Till dessa poster valdes i allmänhet kungliga prinsar. Som medlemmar av kungahuset kunde de köra över både det gamla gardet och de lokala auktoriteterna, bestående av guvernörer som för det mesta efterträtt sina fäder och farfäder i sina ämbeten.

Chulalongkorn valde sina nya kommissionärer med stor omsorg och som grupp var de mycket effektiva. Inom några få år skapade hans halvbror prins Bidyalabh ett system för rätten till skogsavverkning, som dramatiskt minskade den godtyckliga auktoriteten hos regenten i Chiang Mai. Prins Prachaksha i Nong Khai började i sin tur att organisera en armé för att göra slut på kaoset i centrala Laos och försvara området mot det växande franska hotet i regionen.

Dessa åtgärder kunde kanske ha gjorts tidigare om det inte hade varit för bristen på lämpliga ledare och bristen på pengar. Åtgärderna kom inte en sekund för tidigt eftersom situationen i området snabbt höll på att bli ytterst allvarlig för kungariket Siam. Se även längre fram i artikeln ”Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma.”

Medan den siamesiska regeringen bidrog till landets utveckling genom att införa västerländska metoder i rättsväsendet och förvaltningen fick man överlåta den ekonomiska utvecklingen till europeiska och kinesiska kapitalister och företagare. Européerna satsade pengar på sjöfart, tenn, teak, utrikeshandel, transporter och banker. Kinesiska immigranter tog hand om den lätta industrin och nästan all grossist- och detaljhandel. Du kan läsa mera om den kinesiska immigrationen längre fram i artikeln ”Den kinesiska invandringen”. 

1896 besökte Chulalongkorn Singapore och Java tillsammans med bland andra sin huvuddrottning Saovabha Bhongsri (Phra Ong Chao Saowapha Phongsi) พระองค์เจ้าเสาวภาผ่องศรี (1 januari 1864 - 20 oktober 1919).


(Drottning Saovabha Bhongsri)


Stavningsvarianter;

Vajirunhis; Maha Vajirunhis, Vajirunahis, Vajirunnahis, Vajirunahit.

Savang Vadhana; Sawang Vadhana.

Bhudhares Dhamrongsakdi; Krom Phu กรมภู, Krom Phutharet กรมภูธเรศ, Phra Ong Chao Thawi Thawan Yalap พระองค์เจ้าทวีถวัลยลาภ.

Prachaksha Silapakom; Prachaksinlapakhom.

Devawongse Varopakarn; Devavongse Varoprakarn, Devawongse Varoprakar, Thevavong, Devrawongse, Somdech Krom Phraya Thevavong Varopakan, Somdet Phra Chao Borommawong Thoe สมเด็จพระเจ้าบรมวงศ์เธอ, Phra Ong Chao Thewanuthaiyawong พระองค์เจ้าเทวัญอุไทยวงศ์, Krom Phraya Thewawong Waropakan กรมพระยาเทวะวงศ์วโรปการ, Devan Udayawongse (Thewan Uthaiwong) พระองค์เจ้าเทวัญอุไทยวงศ์.

Chaturonrasmi; Chaturanta Rasmi, Chaturantarasmi, Chaturon Ratsami.

Langkawi; Langawi (felstavat?).

Nikolaj II; Chakraphat Nikholat thi 2 haeng Ratsia จักรพรรดินิโคลัสที่ 2 แห่งรัสเซีย, Nicholas II (engelska), Nikolaus, Phra Chao Sa พระเจ้าซาร์.

Esper Uchtomskij; Esper Ukhtomsky.

Tsar; Phra Chao Sa พระเจ้าซาร์.

Saovabha Bhongsri; Phongsri, Prasripatcharindara, Saovabha Phongsi, Saowabha Pongsri, Si Phatcharin ศรีพัชรินทร์, Somdet Phra Phan Pi Luang สมเด็จพระพันปีหลวง, Somdet Phra Si Phatcharin Phra Borommarachininat สมเด็จพระศรีพัชรินทร์พระบรมราชินีนาถ, Sowapha Phongsi, Sri Bajarindra, Sri Patcharindra, Sripatcharinthara, ศรีพัชรินทร.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-05-07, 19.42
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.