I slutet av Chulalongkorns regeringstid var majoriteten av ministrarna bröder och söner till kung Chulalongkorn, men det fanns också även sonsöner och sonsonsöner till kungen i framstående ämbeten. Prinsarna var framförallt mäktiga i armén och i flottan och detta var kanske inte någon tillfällighet eftersom Chulalongkorn såg en ökad roll för militären i statens liv.

Under Mongkuts regeringstid och en bra bit in på Chulalongkorns hade den siamesiska monarkin inte varit i stånd att modernisera eller skapa några större förändringar i staten. Detta berodde som tidigare omtalat på de stora mäktiga familjernas inflytande och makt och deras motstånd mot förändringar. Då Chulalongkorn efter hand lyckades placera sina egna handplockade män på nyckelposter hade det till sist blivit möjligt att få kontroll över byråkratin, vilket möjliggjorde omfattande reformer.

En del prinsar hade Chulalongkorn kunnat utnämna till en bestämd post i trygg förvissning att dessa skulle tjäna honom och nationen på ett bra sätt. Bland dessa fanns de tidigare omtalade prinsarna Devawongse och Damrong. Andra ministerier fick finna sig i täta ministerbyten. Kungen hade tillräckligt många bröder som han kunde utnämna eller avskeda som det passade honom och de fick tävla med varandra om avancemang och fördelar.

Ministrarna av den gamla ordningen hade ofta haft sitt ämbete på livstid, men denna rätt upphörde under Chulalongkorns regeringstid. Det var inte alldeles ovanligt att högt rankade prinsar tvingades pensionera sig efter en rad dåliga prestationer i allt lägre ämbeten.

Chulalongkorn hade gjort klart för medlemmarna i sin familj att han helst utnämnde en prins eller någon av ”god familj” till höga ämbeten, men posterna skulle alltid gå till den person som var bäst kvalificerad oavsett dennes bakgrund. Detta synsätt anammades nu av de som kom till makten och oavsett hur många försök som än gjordes för att tänja på denna princip blev detta kriterium nu permanent etablerat.

De flesta yrken bland siameserna, som inte var av jordbrukskaraktär, var just i byråkratin. De kungliga prinsarna hade en gång för alla kommit ut i offentligheten från palatsets skyddade värld och deras handlingar och idéer fyllde dagspressen.

Kungens vilja och angelägenhet att tala direkt till sina undersåtar i tryck och i offentliga tal och ceremonier gjorde att mystiken runt hovet, som hans företrädare skyddat från offentlig granskning, minskade. Då monarkin kom att förknippas med staten, samhället och framgången med den officiella politiken fick arbetet med moderniseringen en kraftig knuff framåt. Detta gjorde också monarkin mera sårbar för kritik och offentligt missnöje om vägen framåt skulle visa sig felaktig.