Kungen hade olika motiv för att genomföra sina reformer, som alla slog mot det gamla systemet. Alla reformerna stärkte, indirekt eller direkt, kungens politiska makt och besluten förklarades officiellt vara i överensstämmelse med buddhistisk moral, vilket få kunde argumentera emot. Det gamla gardet, eller hua boran หัวโบราณ (stenåldershuvudena), som kungen något föraktfullt kallade dem, kunde annars tänkas attackera reformerna som västerländska påfund. Det varade dock bara några månader innan reformerna från 1873-1874 hade provocerat fram motstånd och trots.

Sent 1874 började några av de mera radikala anhängarna till Chulalongkorn attackera prins Wichaichan. De menade att kungens tidigare rätt att bestämma vem som skulle bli tronföljare skulle återinföras. Wichaichan kände sig hotad och började därför träna sina trupper på Främre palatsets område nattetid. Då Chulalongkorn fick höra talas om detta stärkte han sin egen palatsvakt. Det hela skulle snart utveckla sig till Främre palatset-krisen (Wikritkan Wang Na) วิกฤตการณ์วังหน้า, som varade mellan den 28 december 1874 och den 24 februari 1875.

(Prins Wichaichan)

(Främre palatset fotograferat omkring 1890)

I slutet av december 1874 utbröt det en brand nära krutförrådet och gasverket på Chulalongkorns palatsområde. Wichaichans trupper anlände i full stridsmundering och ville komma in på området och släcka elden. Men de vägrades tillträde, elden släcktes och båda parter stod spänt och väntade på den andres nästa drag.

Wichaichan drog sig till sist tillbaka, medveten om att denna händelse skulle komma att användas mot honom för att minska hans inkomster. Si Suriyawongse blev upprörd över det inträffade och menade att Chulalongkorns palatsvakt inte skulle ha kallats ut för att stoppa Wichaichan, eftersom han bara velat hjälpa till med att släcka branden. Ryktena sade att Si Suriyawongse faktiskt hade önskat en drabbning mellan kungen och hans uparat och att detta var Si Suriyawongses sätt att visa att han trots sin ålder fortfarande var att räkna med och kunde ta över om så var nödvändigt.

Den 2 januari 1875 skickade Chulalongkorn trupper till Wichaichans residens, men innan dessa nådde fram hoppade Wichaichan ut genom ett fönster på baksidan av sitt palats. Han tog sin tillflykt till det brittiska konsulatet dit han anlände med ett svårt skadat ben. Det restes några tält i konsulatets trädgård, eftersom Wichaichan hade en mängd följeslagare med sig, och han blev liggande i ett av dessa. Det såg nu ut som om landet stod inför ett inbördeskrig då Wichaichan, som hade starkt stöd hos Bangkoks elit, kände sig förolämpad av kungens radikala vänner.

Wichaichan föreslog efter en tid att han skulle få återvända till sitt palats om Chulalongkorn ingick ett avtal med den franske och brittiske konsuln. En sådan förnedring mot kungens suveränitet kunde dock inte hovet acceptera. Chulalongkorn bearbetade intensivt Paris och London med appeller om europeisk neutralitet i konflikten och arbetade hårt på att återfå sina ministrars och de gamla konservativa ämbetsmännens stöd.

Det brittiska utrikesministeriet beslöt sig till sist för att betrakta affären som en intern konflikt, vilket Singapores guvernör personligen meddelade Chulalongkorn. Då Wichaichan insåg att han inte kunde förvänta sig utländskt stöd valde han ändå att återvända till sitt palats, väl medveten om sin minskade status.

Denna kris 1874-1875 visade på de faror som fanns runt Chulalongkorn. Han förstod att hans unga radikala vänner kunde orsaka stora problem, samtidigt som de inte var kapabla att ge honom något egentligt stöd vid en eventuell kris. Han hade också förstått att statens hörnpelare, ministrarna och ämbetsmännen från hans fars regim, fortfarande hade stor auktoritet och makt, vilket han inte klarade sig utan. Detta oavsett om det gällde externa eller interna hot. Krisen hade nästan kostat honom tronen och kunde till och med ha äventyrat Siams självständighet.

Chulalongkorn kungjorde bildandet av Siams första kronråd (khana ongkha-montri Thai) คณะองคมนตรีไทย den 8 maj 1874 som skapats för att arbeta med lagstiftning. På engelska kallas rådet för Privy Council. Någon källa säger att kronrådet bildades först den 15 augusti 1874.

Från början hade Chulalongkorn skapat två råd; Privy Council of Siam (thi prueksa nai phra ong) ที่ปฤกษาในพระองค์ med 49 medlemmar och Council of State (sapha thi prueksa ratchakan phaendin) สภาที่ปรึกษาราชการแผ่นดิน med 12 medlemmar. Council of State ändrade senare namn till Council of Ministers (ratthamontri sapha) รัฐมนตรีสภา. Council of Ministers blev en tidig version av ett regeringskabinett.

Priset som Chulalongkorn fick betala för krisen var att råden som han bildat upphörde att hålla möten, många av de finansiella reformerna som han infört de tidigare 18 månaderna glömdes eller tillämpades inte och det juridiska livet återgick i princip till det skick som det befunnit sig i 1868. Kungens unga vänner fick också besked om att visa mera respekt mot de äldre och Young Siam Society (Samakhom Sayam Num) สมาคมสยามหนุ่ม och deras tidning som hyllat reformerna lades ner.

Det gamla gardet hade nu trumf på hand. Om Chulalongkorn fortsatte att insistera på omfattande reformer skulle han förlora mer än bara tid! Under denna kritiska tid insåg Chulalongkorn att nationell enighet var en absolut förutsättning för statens överlevnad och bara då kunde hoppet om reformer leva vidare. Kungen blev därför tvungen att bida sin tid och arbeta mera långsiktigt för att bygga upp ett stöd och den makt som med tiden skulle kunna möjliggöra reformer.