I slutet av 1901 och de första månaderna av 1902, började det spira ett uppror i nordöstra Siam, södra Laos och den del av Vietnam som kallas det centrala höglandet (thi sung ton klang) ที่สูงตอนกลาง. I Thailands historia är upproret känt som den helige mannens uppror (kabot phumibun) กบฏผู้มีบุญ och med visst folkligt stöd spred sig upproret i Ubonregionen. Upproret hade faktiskt sitt ursprung i Laos i mars 1901 och skulle fortsätta där ända till 1936 eller 1937 beroende på källan.

Under mars månad 1901 hade en man vid namn Remy เรมิ, som var fransk kommissionär i Salavan (Salawan) สาละวัน, börjat oroa sig för den ökande populariteten för en självutnämnd magiker, som påstod sig ha övernaturliga krafter, vilket han mestadels uttryckte i buddhistiska termer.

Denne man, som var känd både som Ong Keo (Ong Kaeo) องค์แก้ว och Bac My (Bak Mi) บักมี, kom från Salavanregionen och tillhörde bergsfolket alak อาลัก. Ibland kallas Ong Keo också för Thao Thammikarat ท้าวธรรมิกราช. Alakfolket talar ett språk som tillhör mon-khmerspråken och deras tidigare historia är litet oklar. Förmodligen härstammade de från det centrala höglandet i nuvarande Vietnam.

Ong Keos ritualer vid berget Phou Kat söder om Salavan, i den nuvarande laotiska provinsen Savannakhet, hade börjat samla en allt större publik och han hade fått ett stort antal anhängare bland bergsfolken i området. De betraktade Ong Keo som en ”phu mi bun,” vilket jag tidigare översatt till en helig man. Anhängarna kom framför allt från bergsstammarna alak, sedang เซดัง, laven ลาเวน och nyaheun (ya huan) ยาหวน. Sedang skrivs ofta även som xo dang eller xe dang. Laven kallas även för bolaven โบลาเวน.

Remy samlade i slutet av mars ihop en mindre militär styrka för att undersöka Ong Keos allt populärare möten och de begav sig därefter mot berget Phou Kat på Bolavenplatån (Thi Rap Sung Bolawen) ที่ราบสูงโบลาเวน. Den 12 april 1901 blev Remy och hans 15 milismän omringade av 1 500 man från bergsfolken, som var beväpnade med flintlåsgevär. Remy lyckades prata sig ur situationen och kunde återvända helskinnad till Salavan, men oron hade nu eskalerat i området.

Champasaks regent rapporterade till den siamesiske kommissionären för monthon Isan มณฑลอีสาน om Ong Keo och hans anhängares aktiviteter. Kommissionären var den siamesiske prinsen Sanphasitthi Prasong (Kromma Luang Sanphasitthi Prasong) กรมหลวงสรรพสิทธิประสงค์ (29 december 1857-3 april 1922). Sanphasitthi Prasong var en son till kung Mongkut och är också känd som prins Jumbala Sombhoj (Phra Ong Chao Chumphon Somphot) พระองค์เจ้าชุมพลสมโภช.

Rapporten innehöll också ett rykte om att upprorsmakarna tänkte korsa Mekongfloden och attackera Ubon. Prinsen som hade hade hört liknande historier om mystik och trollkarlar tidigare tog det inte riktigt på allvar.

Situationen i Laos blev allvarligare längre fram i april 1901 då en fransman vid namn Menard blev dödad av bergsfolk, då han reste från Salavan till Champasak. Därefter blev en fransk utpost, nordväst om Kon Tum กอนตูม i mellersta nuvarande Vietnam, attackerad av män från bergsfolket sedang den 29 maj. Den franske kommendanten, vid namn Robert, blev också dödad. Han påstås ha stuckits ihjäl med tjugo spjutstick. Robert hade haft som uppgift att stoppa handeln med vietnamesiska slavar från Annam, som såldes utmed Mekongfloden av bergsfolken sedang och laven.

Som en löpeld spred sig följande profetia i nordöstra Siam i mitten av 1901;

"…En väldig katastrof kommer att inträffa. Grus kommer att bli till guld och silver, och guld och silver kommer att bli till grus. Kalebasser och pumpor blir till elefanter och hästar, albinobufflar och grisar kommer att bli människoätande yaksha (yak) ยักษ์. Thao Thammikarat [phu mi bun] kommer att anlända för att styra världen."

"Den som vill slippa dessa hemska händelser skall kopiera eller återberätta denna historia och göra den allmänt känd. Om man har rent samvete och inte har begått några illvilliga eller handlingar som ger dålig karma (eller om man önskar att bli rik) skall man samla grus så att Thao Thammikarat kan förvandla det till guld och silver."

"Om man är skyldig till att ha utfört olika onda handlingar skall man genomföra ritualen tat kam wang wen, där man inviterar munkar för att stänka heligt vatten, för att bli renad."

"Om man är rädd för att dö skall man döda en albinobuffel och grisar innan mitten av den sjätte månaden [maj] för att förhindra dem att förvandlas till yakshas."

"Om man fortfarande är jungfru eller en gift kvinna som inte fullbordat sitt äktenskap skall man snabbt skaffa sig en man. Annars kommer yakshas fånga dig och äta upp dig."

Flera profeter hävdade att dessa katastrofala händelser skulle inträffa i maj 1901 och att en ”phu mi bun” skulle bli regent över hela världen. Ong Keo förväntades förvandla sten till guld och guld till sten, vilket fick hans anhängare att samla stenar och genomföra ceremoniella slaktningar av djur och munkar anlitades för att genomföra de nödvändiga ritualerna som förberedelse för det som skulle ske.

Trots att den ovan nämnda profetian inte slog in svor en rad laotiska hövdingar ändå trohet till Ong Keo i juni 1901. Samtidigt satte de eld på byggnader utmed floden Xe Don (Maenam Sedon) แม่น้ำเซโดน och startade sitt uppror. De fick nu också stöd från delar av eliten.

I mars 1902 utbröt det våldsamheter i nordöstra Siam. En man vid namn Ong Man องค์มั่น, som var en av Ong Keos män, hade korsat Mekongfloden och han lyckades rekrytera och beväpna mer än 1 000 följeslagare. Detta efter att ha påstått att han var den nämnde ”phu mi bun” i profetian.

Han kom sedan fram till Khemarat i provinsen Ubon som han anföll, plundrade och brände ner den 28 mars 1902. Han lät också avrätta två ämbetsmän och tog guvernören Phra Khemmarat Detpracharak พระเขมรัฐเดชประชารักษ์ till fånga. Rebellerna deklarerade att de tänkte upprätta ett nytt kungarike, som inte skulle lyda under varken “siamesisk eller fransk överhöghet.”

Då kommissionären prins Sanphasitthi Prasong fick höra talas om händelsen i Khemarat telegraferade han till armékommendanten i Nakhon Ratchasima och uppmanade honom att omedelbart skicka förstärkningar.

Sammanlagt 400 soldater skickades därefter fördelat på 200 till Surin, 100 till Sisaket och 100 till Ubon. Från Suwannaphum skickades ytterligare 100 soldater till Roi Et och 100 till Yasothon. Vid den här tiden hade Ong Man omkring 1 000 följeslagare och de hade slagit läger vid Ban Saphue บ้านสะพือ. Ban Saphue ligger i det nuvarande distriktet Trakan Phuet Phon ตระการพืชผล i provinsen Ubon Ratchathani.

(Distriktet Trakan Phuet Phon i provinsen Ubon Ratchathani)

Efter några mindre incidenter beordrade kommissionären prins Sanphasitthi Prasong kommendanten för Ubons armé att undersöka lägret. Han skickade då ett dussin soldater mot Ban Saphue. Efter tre dagar kom en av soldaterna tillbaka och rapporterade att de hamnat i ett bakhåll och att alla hans övriga kamrater hade blivit dödade. Andra källor talar om nio döda. Denna seger för upprorsmakarna ökade deras prestige och Ong Man lyckades locka till sig ytterligare 1 500 man. Rebellerna beslutade sig därefter för att anfalla staden Ubon.

Den här gången tog prins Sanphasitthi Prasong det hela på stort allvar. En siamesisk styrka med 100 soldater och två kanoner, i samarbete med en lokal milisgrupp, skickades i väg för att hitta Ong Man och de nådde fram till Ban Saphue den 3 april. Här lade de sig i bakhåll för rebellerna som nästa morgon var på väg för att anfalla Ubon. Bakhållet blev en stor framgång för siameserna och mer än 300 rebeller dödades och 400 togs till fånga. Många flydde och Ong Man själv, förklädd som bonde, lyckades fly tillbaka till Laos tillsammans med tio av sina följeslagare.

Efter denna seger förlöjligade de siamesiska ämbetsmännen och deras soldater det hela som en ignorant bondes övertro, men det var allvarligare än så. En kort tid hade upproret faktiskt fått stöd från de gamla regentfamiljerna i regionen och på andra sidan Mekongfloden var upproret långt ifrån över. Upproret verkar delvis ha varit ett uttryck för en känsla man hade att den gamla sociala ordningen, politiken och ekonomin höll på att kollapsa och att den höll på att ersättas med en ny "främmande" och otydlig ordning.

Både Ong Man och Ong Keo fortsatte också sin kamp i Laos och den 21 april 1902 omringades det franska kommissariatet i Savannakhet. Upprorsmännen var övertygade om att fransmännens ammunition skulle förvandlas till tempelblommor (frangipani) och att de därför var utom fara! De skulle snart bli varse att så inte blev fallet och 150 av dem dödades och minst lika många sårades av fransmännen.

Ong Keo och Ong Man lyckades fly och man tog sin tillflykt till Phou Luong-bergen (Khao Phu Luang) เขาภูหลวง i utkanten av vid Bolavenplatåns nordöstra del. Här höll man sig sedan relativt lugna ända till slutet av 1905. Den 30 november 1905 massakrerade rebellerna 41 personer från bergsfolket laven i Ban Nong Bok Kao. Förnyade franska ansträngningar satte sedan stark press på Ong Keo för att få honom att ge upp. Det var inte förrän den 13 oktober 1907 som de lyckades och förutom Ong Keo gav de flesta rebelledarna upp.

Då Ong Keo gav upp var hans trupper svårt plågade av militära nederlag, epidemier och svält och Ong Keos blivande efterträdare, Ong Kommadam (Ong Kommadam) องค์กมมะดำ från lavenfolket, lyckades fly. Ong Keo, som först förklarat sin lojalitet till fransmännen, var emellertid inte villig att anpassa sig till fransmännens krav och flydde snart till Siam. Efter att ha skaffat nya vapen och följeslagare här återvände han till Laos där han höll stånd mot fransmännen på Bolavenplatån.

Prins Ratsadanay, som var guvernör över Champasak, fick 1910 arrangerat fredsförhandlingar mellan Ong Keo och fransmännen. Den franske regeringsrepresentanten som hette Fendler ฟองด์แลร์ visste att man enligt laotisk sed inte skulle röra hans huvud då han blev visiterad och smugglade därför med sig en pistol dold under sin hatt. Under förhandlingarna som genomfördes i november 1910 tog Fendler fram sin pistol och dödade Ong Keo. Den lokala legenden säger dock att Ong Keo överlevde och att han levde ända fram till början på 1970-talet.

Andra källor säger att det var en man vid namn Jean-Jacques Dauplay (1878-1943) som mördade Ong Keo! Hur det än var med den saken så var han i alla fall i högsta grad inblandad i mordet. Jean-Jacques Dauplay var fransk kommissionär i Salavan 1905-1921. Någon källa säger att han började sin gärning här i januari 1906.

En tredje källa säger att Jean-Jacques Dauplay såg till att Ong Keo försågs med kedjor och att det därefter var en laotier som dödade den kedjeförsedda Ong Keo med en bajonett. Officiellt skulle Ong Keo ha dött under ett flyktförsök!

Efter Ong Keos död i december 1910 fortsattes upproret av Ong Kommadam. Enligt mina källor utsattes Kommadam för ett mordförsök av Jean-Jacques Dauplay senare i december samma år. Han träffades av två skott avfyrade på bara ett par meters avstånd, men överlevde mirakulöst. Till sist blev han ändå ihjälskjuten av fransmännen i januari 1936. Därefter betraktas upproret ha avslutats, men någon källa säger att striderna fortsatte åtminstone fram till 1937 och att Ong Kommadam också blev skjuten detta år!

I de externa länkarna finns det mera detaljerade upplysningar om ovanstående händelser. Se "Den heliga mannens uppror," bland de externa länkarna.