Den tidigare nämnde Gustav Schah กุสตาฟ เชา var ännu en intressant dansk som gjorde karriär i Siam.

Då Danmark förlorade det dansk-tyska kriget 1864 innebar det stora förändringar för danskarna. Armén miste sin dragningskraft som karriärmöjlighet och många emigrerade från Nordslesvig, som nu blev tyskt. En del kaptener, fartygsägare och sjömän från Danmark hamnade i Bangkok och blev registrerade hos den danske konsuln. Från 1868 handlade det om den tidigare omtalade danske konsuln Frederik Köbke.

Gustavs egen far och pappans fem bröder, som alla var officerare, hade stupat under krigen mot tyskarna. Bröderna hade dött många år innan pappan, som stupade i april 1864 endast 38 år gammal. Gustavs mamma levde sedan som änka ända fram till sin egen död 1899. Gustav själv förblev ungkarl hela sitt liv och det finns inget som tyder på att han blev far till några barn.

Gustav var född 1859 och skickades till internatskolan Sorö akademi 1869. Enligt arkiven var hans studieresultat inte lysande, vilket kanske var förståeligt med tanke på hans bakgrund. Men hans två år äldre bror Valdemar blev senare advokat och domare vid Högsta domstolen i Köpenhamn. Gustav lämnade skolan i april 1876 och blev infanterist i armén. Han fick graden fänrik 1881 och med den graden lämnade han armén sent 1884 och seglade direkt till Siam.

Andreas du Plessis de Richelieu hade som tidigare berättats kommit till Siam 1875 med ett rekommendationsbrev från den danske kungen Kristian IX. De goda kontakterna mellan det danska kungahuset och det siamesiska resulterade med tiden i att många kungliga siameser fick militär träning i Danmark. Gustav däremot hade uppenbart inga rekommendationer med sig utan kom bara till Bangkok som privatperson för att söka arbete.

Det finns en populär version, eller myt, om hur Gustav fick sitt första jobb. Prins Damrong, som vid den här tiden var kommendant vid det kungliga livgardet, säger att han efter en militärparad tidigt 1885 fick syn på en lång blond yngling i civila kläder som presenterade sig och berättade om sin militära bakgrund. Därefter bad han helt enkelt om ett jobb i den siamesiska armén.

Enligt egen utsago blev prins Damrong mycket imponerad över den unge mannen och anställde honom på stående fot. Gustav fick i uppdrag att verka som instruktör och träna exercis med livgardet. Arkiven visar emellertid att Gustav först anställdes av Andreas Richelieu, som löjtnant i marininfanteriet. Efter en kort tid här hamnade han dock vid det ovan nämnda livgardet.

Gustav fick en nära och vänskaplig relation med prins Damrong och Gustav befordrades först till kapten. Därefter fortsatte hans militära avancemang och han utsågs till major (18 november 1892), överstelöjtnant (27 september 1899), överste (13 juni 1903) och generalmajor (4 februari 1908). Förutom detta fick han också de siamesiska titlarna Luang Sanwithan Nithet หลวงศัลวิธานนิเทศ (27 november 1889) och Phraya Vasuthep (Phraya Wasuthep) พระยาวาสุเทพ (21 november 1899).

Gustav ombads 1897 att bilda en polisstyrka i Bangkok och en polisstyrka ute i provinsen. Han accepterade att bilda och bli chef för ett gendarmeri ute i provinsen, men inte för en polisstyrka. Det kungliga siamesiska gendarmeriet som bildades blev därför en paramilitär polisstyrka. Gustav började med 250 man och en station.

Mannen bakom det hela var prins Damrong som nu blivit inrikesminister. Gustavs tanke var att bilda en elitorganisation ledd av danska officerare med garnisoner spridda över hela landet. Naturligtvis var organisationen som sådan politiskt känslig, då utlänningar med tiden kunde få kontroll över tusentals beväpnade män.

Laglösheten vid den här tiden var omfattande ute i provinsen, då det inte fanns någon polis som verkade här. De vanligaste brotten var boskaps- och timmerstölder, men även mord och rån var allmänt förekommande. Det handlade om gäng av stråtrövare som ibland kontrollerade hela städer och provinser, vilket gjorde resande och handel mellan provinserna nästan omöjligt. Dessutom förekom en stor illegal handel med opium, trots att regeringen hade monopol på denna. Ett människoliv var inte mycket värt vid den här tiden.

För att kunna organisera sitt gendarmeri på bästa sätt anställde Gustav 20 danska officerare. Målet var att varje provins skulle ha en dansk officer som instruktör. I avtal som slöts mellan Siam och Frankrike fanns det en klausul om att det bara var danska officerare eller siameser som fick tjänstgöra i de provinser som gränsade till franska Indokina. När Gustav var klar med sitt bygge av organisationen hade hans styrka växt till omkring 9 500 man, som var utstationerade på 400 stationer eller vaktposter runt om i landet. Det finns dock källor som i stället talar om 10 000 man och 450 stationer.

Officerarna var tvungna att kunna mer än det rent militära och polismässiga arbetet. De var nämligen tvungna att själva bygga sina stationer och andra byggnader, att inspektera fängelser och rapportera om hur det var ställt med befolkningens ve och väl där de befann sig. Gustav blev högt respekterad för sin organisationsförmåga, rättvisa och sin rastlösa energi. Hans danska officerare hyste stor respekt för sin chef och många av de siamesiska underofficerarna hade porträtt av honom i sina privata bostäder.

Gustav sparade inte på sina egna krafter och var ofta ute på inspektionsresor till fots, till häst eller med gendarmeriets egen flodångare. Stationerna var nämligen ofta placerade utmed floder och det fanns ett talesätt bland hans personal: ”Håll alltid god ordning, för plötsligt kommer Phraya Vasuthep runt kröken."

Det bröt ut regelrätta kinesiska gängkrig i Bangkok 1889. De olika hemliga sällskapens kamp om territorium och makt fortsatte under flera dagar och blev för mycket för regimen och den övriga befolkningen i Bangkok. Gustav beordrades nu att ingripa, vilket han gjorde med full kraft. Med hjälp av Andreas Richelieu, som bistod med en marin styrka på 400 man, och sina egna 300 gendarmer begav de sig till oroligheternas centrum i Sampheng. Den danske officeren Walter Christmas har bidragit med följande beskrivning om vad som hände;

“Siameserna attackerade folksamlingarna som lejon…..Alla kineser som gjorde motstånd blev skjutna. Många hoppade ner i kanalerna och blev skjutna i vattnet. Hundratals personer arresterades och en del blev halshuggna, en del blev piskade och sedan frigivna. De som arresterats buntades ihop i grupper om två till fem personer, genom att deras långa hårflätor tvinnades ihop, och sedan förda till Richelieus vapenförråd.”

Då Gustav befordrades till generalmajor 1909 hade han kommit en bra bit på vägen mot att skapa ordning och bättre säkerhet ute i provinserna.

När kung Chulalongkorn dog 1910 ökade pressen på utlänningarna i Siam. Många av kungens söner hade fått en militär eller civil utbildning i Europa och var nu ytterst angelägna att ta över deras jobb. Prins Damrong lyckades dock övertala Gustav att stanna kvar ytterligare några år.

De personliga spänningarna mellan de danska officerarna och de siamesiska ämbetsmännen växte emellertid. Guvernörerna var ofta av kunglig börd och gillade inte utlänningar. De siamesiska officerarna och guvernörerna var fruktade bland siameserna och ansågs arroganta och inkompetenta av danskarna. De danska officerarna anklagades i sin tur för att vara alltför tillmötesgående eller ”demokratiska” mot vanligt folk.

Prins Damrong, som inte hade samma goda relation med kung Vajiravudh som han haft med kung Chulalongkorn, lämnade sin post vid inrikesministeriet 1915. Som orsak angavs hälsoproblem, för att undgå att förolämpa den nye kungen. Gustav valde då klokt nog att säga upp sig och återvända till sitt hemland. Han skall resignerat ha sagt följande i samband med detta; “När jag är borta kommer gendarmeriet att förändras radikalt. Allt jag byggt upp under de här 18 åren kommer att rivas ned. Mitt arbete har varit förgäves.”

De övriga danska officerarna valde dock att stanna kvar under den nya ledningen och de förändrade villkoren fram till 1926, då de plötsligt avskedades utan föregående varsel.

Gustav återvände hem till Köpenhamn efter mer än 30 år i Siam. Med sig hem fick han en icke föraktlig pension från den siamesiska regeringen. Han blev sedan invald i styrelsen för Östasiatiska kompaniet, en post som han hade kvar ända fram till sin död 1919.