Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Chulalongkorns död

I oktober 1910 blev Chulalongkorns tillstånd ytterligt allvarligt. Den 16 oktober föll han i koma ur vilken han aldrig skulle vakna igen. Han dog i palatsbyggnaden Amphorn Sathan kort tid efter midnatt den 23 oktober 1910. Drottning Saovabha var otröstlig och sägs ha förblivit så resten av sitt liv. Hela riket var chockat som aldrig förr. Chulalongkorn hade regerat i 42 år och det var inte många som kunde komma ihåg någon annan kung.

Ämbetsmän vid hovet ägnade långa bekymmersamma nätter till att försöka hitta kungliga sorg- och begravningsritualer som glömts bort eller nedtecknats bristfälligt. Många grät öppet och överallt såg man människor som visade sin sorg genom sin klädsel och rakade huvuden. Nyheten om kungens död spred sig snabbt genom riket ända ut till de allra mest avlägsna delarna. Folket visade hur stolta de varit över kungen och det han skapat, men samtidigt bredde en osäkerhet ut sig om vad framtiden bar i sitt sköte.

Ännnu idag samlas folk varje år den 23 oktober vid foten av Chulalongkorns staty, för att visa sin aktning för den populäre kungen. Detta datum har sedan 1912 officiellt proklamerat som Chulalongkorns dag eller Wan Piyamaharaj (Wan Piyamaharat) วันปิยมหาราช.

Chulalongkorn fick, enligt prins Chula Chakrabongses bok The Lords of Life เจ้าชีวิต, 76 barn med 92 hustrur. Av dessa var 32 söner och 44 döttrar. Men enligt Jeffrey Finestones เจฟฟรี่ ไฟน์สโตน bok A Royal Album: The Children and Grandchildren of King Mongkut (Rama IV) of Siam สมุดพระรูป พระราชโอรส พระราชธิดาและพระราชนัดดาในพระบาทสมเด็จพระจอมเกล้าเจ้าอยู่หัว (รัชกาลที่ ๔) hade Chulalongkorn hela 153 hustrur. Finestone säger att 36 av dessa blev mödrar till 77 barn. Vill du veta mera om Rama V:s fruar och barn kan du titta i toppmenyn under "Kungligheter, övriga personer & kuriosa."


(Chula Chakrabongse)

Chulalongkorns regeringstid kännetecknas av uppbyggandet av institutioner, stärkandet av monarkin, skapandet av en modern armé och en ny statlig byråkrati. Visserligen hade det funnits både monarki och byråkrati sedan flera generationen tillbaka, men tidigt på 1900-talet hade dessa institutioner fått en makt och auktoritet som de inte haft tidigare. Detta var vad landet behövde för att klara sig från att bli koloniserat.

Men monarkin var kanske mera absolut än den någonsin varit i slutet på Chulalongkorns regeringstid. Inte minst för att kungen nu kunde utöva sin makt långt effektivare än tidigare. Ironiskt nog inträffade detta i en tid då flera västliga stater blivit mindre auktoritära.

Många i den kungliga familjen hade blivit modernare än andra grupper i det siamesiska samhället genom att de påbörjat en modern utbildning före andra grupper. Dessutom hade de haft privilegiet att kunna studera utomlands. Bakom dem fanns den nya byråkratiska eliten, som hade fått tillgång till modern utbildning omkring ett årtionde senare än kungafamiljen.

Ledande medlemmar från denna grupp avancerade sedan stadigt på den sociala stegen i slutet av Chulalongkorns regeringstid. Alla övriga grupper i samhället befann sig långt lägre ner i alla avseenden. Man kan våga sig på en gissning att avståndet som skapats mellan eliten i städerna och bondebefolkningen på landet aldrig hade varit större än det var i slutet på Chulalongkorns regeringstid.

Även om Siam 1910 inte var en modern nation, så var det i alla fall en nation som var på väg att moderniseras. All denna modernisering hade genomförts under en tid av utländskt hot och inte minst inhemsk opposition.

1910 hade Siam fått sitt nuvarande utseende på kartan med väldefinierade gränser mot de brittiska kolonierna i Burma och Malaya i väster och i söder, samt mot de franska kolonierna i Indokina i öster. Borta var de fem lagren av avtagande auktoritet från huvudstaden som vi såg tidigt under Bangkokperioden. Dessa hade nu ersatts av en enda centraliserad kontroll som utgick från Bangkoks hov och byråkrati. Se även "Bangkok, Rama I-Rama VII," "Bangkok blir huvudstad," artikeln ”Rama I:s rike och regeringstid”.

Under perioden 1903-1910 hade kronprins Vajiravudh passat på att odla sina intressen, njutit av sin stora förkärlek för litteratur och experimenterat med att regera sitt eget hushåll. Han översatte också William Shakespeare วิลเลียม เชกสเปียร์ och Molière โมลิแยร์ till thai och skrev själv teaterstycken och essäer. Under pseudonymen Asuwapahu (Atsawaphahu) อัศวพาหุ skrev han också i pressen och bildade ett teatersällskap där han själv medverkade på scenen, vilket faktiskt väckte anstöt bland befolkningen.

Vajiravudh var även intresserad av arkeologi och deltog i utgrävningar i Sukhothai och andra platser i norr 1907. Efter denna resa skrev han boken Thiao Müang Phra Ruang เที่ยวเมืองพระร่วง för att uppmuntra intresset för historia och arkeologi. Samtidigt ville han bidra med förändra västs syn på landet. En källa säger också att han var intresserad av jakt. Vajiravudh skall en smula sarkastiskt ha kommenterat vad utländsk press skrev om landet; ”För de flesta är Siam bara ett land fullt av vita elefanter och inte så mycket mer än så.”

I slutet av sin regeringstid såg både Chulalongkorn och Vajiravudhs mor Saovabha med ogillande på det liv som sonen levde och hans mer eller mindre totala avsaknad av intresse för det motsatta könet. Men detta var bara början på en tilltagande kritik av kronprinsens och den blivande kungens livsstil.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-27, 20.40
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.