Jag har i den föregående artikeln berättat att det var en dansk som blev ansvarig för den siamesiske generalguvernören Chhum Aphaiwongs flytt från Kambodja till Siam. Här nedan berättar jag först om händelser i förbindelse med evakueringen av Chhum och sedan litet om denne dansks bakgrund. Hans namn var Erik Seidenfaden อีริค ไซเดนฟาเดน (25 mars 1881-22 september 1958) och han är bara en av många intressanta danskar som verkat i Siam och flera av hans landsmän har också fått egna artiklar efter denna.

Kapten Erik Seidenfaden hade beordrats att organisera flytten av Chhum Aphaiwongs familj, som bestod av 44 hustrur och 50 barn! Chhum hade liksom sin stamfader också den gamla titeln Chaophraya Aphaiphubet. Evakueringen som påbörjades i slutet av april 1907 fördelades på hela nio landkonvojer och skulle ta tre månader att slutföra. Fransmännen hade erbjudit generalguvernören att få använda deras båtar och ta sig hem via Kambodjas vattenvägar och över havet till Siam. Detta erbjudande hade han tackat nej till trots att det var regntid.

Tillhörigheterna och de resande fraktades med sammanlagt 1 700 oxkärror och 37 elefanter och 26 av elefanterna transporterade generalguvernörens döttrar och danserskor! 1 350 av oxkärrorna hade rekvirerats från lokala bönder i Prachinburi, som var slutmålet för resan. Under sin 300 kilometer långa väg västerut var man bland annat utsatta för ständiga regnväder och det påstås att konvojerna förföljdes av ett gäng stråtrövare. Förutom hjordar av hästar, kor, oxar, får och tre axishjortar(!) fanns det också ett antal australiensiska kapplöpningshästar.

Konvoj nummer två bestod av 215 oxkärror som transporterade värdeföremål såsom elfenben och 1 800 000 silverpiastrar motsvarade 1.1 miljarder baht i 2012 års penningvärde! Generalguvernörens egen livvakt bestod av 40 man, beväpnade med gevär och svärd, och Erik hade 100 gendarmer med sig. Många av dessa, kanske flertalet, var danskar.

Resan var extremt påfrestande i mycket svår terräng, med mängder av vattendrag och branta sluttningar och få broar. Eskorten tillbringade 15-17 timmar om dagen genomblöta och leriga i sina sadlar plågade av insektsbett och otillräckligt med mat. Resesällskapet drabbades också av sjukdomar såsom malaria, dysenteri och kolera och många led av vitaminbristsjukdomen beriberi (rok nep cha) โรคเหน็บชา.

På nätterna samlade man för sin säkerhets skull sina kärror i en ring, men man lyckades aldrig bli torra. Vattnet trängde in överallt hela tiden. Under den sista delen av resan var man tvungna att bygga broar över de mest strida vattendragen. Då den välbevakade konvoj två till sist nådde fram till Prachinburi blev Erik lättad, med tanke på ryktet om rånare som förföljde konvojen. Nu använde man sig av gendarmeriets egna ångfartyg för att föra den enorma penningsumman till Bangkok.

Till sist nådde den sista konvojen fram till Kabinburi กบินทร์บุรี i provinsen Prachinburi. Härifrån var det omöjligt att transportera sig över land på grund av alla bifloder till Prachinburifloden (Maenam Prachinburi) แม่น้ำปราจีนบุรี, som översvämmat området. Fem ångfartyg tillhörande gendarmeriet och 40 stora pråmar fick ta över och transportera både gods och djur den sista biten av sträckan.

I den sista konvojen fanns en mager och febersjuk Erik Seidenfaden med. Han låg utslagen i en kärra utan att någon tog hand om honom. Han blev räddad av en sergeant och en dansk kapten vid namn Johansen, som hört talas om hans utsatta situation. Han blev placerad på kaptenens bekväma husbåt och under resan över Thailandviken återhämtade han sig i havsluften.

En kambodjansk källa talar om mindre smickrande ögonvittnesberättelser angående Chhums flytt. Enligt dessa innehöll 100 av Chhums kärror guld och andra värdeföremål, som han tvingat bönderna i Battambang att betala i skatt. Samma kambodjanska källa säger att familjen Aphaiwongs långa regerande i Battambang var både hatat och uppskattat beroende på vem man frågade. De som gynnats av familjens styre älskade dem och grät då de flyttade, men de som däremot hade undertryckts var naturligtvis överlyckliga att bli av med familjen.

Många av de som valt att följa med familjen till Siam blev dock övergivna av sin tidigare regent och kände sig naturligt nog svikna. De flesta valde till sist att återvända hem till Battambang.

Då är det dags att berätta litet om Erik Seidenfadens bakgrund och hans livsgärning;

Erik var född den 25 mars 1881 i Köpenhamn, där han också växte upp. Han började sedan studera vid Köpenhamns universitet (Mahawitthayalai Khopenhegen) มหาวิทยาลัยโคเปนเฮเกน där han tog en examen 1898. Han valde sedan i stället att studera till lantbrukare 1901-1902, innan han ändrade sig ännu en gång och blev yrkesmilitär. Erik hade 1903 graden sekondlöjtnant i infanteriet, innan han började läsa till officer 1903-1904. Det var i samband med detta som han fick ett erbjudande om att flytta till Siam för att bli militärinstruktör, vilket han tackade ja till.

Han anlände till Siam 1906 som löjtnant och blev anställd i siamesisk militär tjänst i det kungliga siamesiska gendarmeriet och avancerade till kapten 1907. Den 5 oktober 1908 gifte han sig med en 16-årig siamesisk kvinna vid namn Malé Maria Praivichitr Emdeng (Male Maria Phraiwichit Emdang) มาเล มาเรีย ไพรวิจิตร เอมดัง (15 september 1892-15 maj 1973), som han fick sex barn med. Erik befordrades till major 1914 och blev chef över det kungliga siamesiska gendarmeriets officersskola 1914-1915, med uppdraget att modernisera den siamesiska militären.

Under perioden 1911-1919 hann Erik genomföra viktiga arkeologiska undersökningar i nordöstra Siam. Han talade flera olika dialekter och förutom sitt arbete som arkeolog forskade han som etnolog och antropolog och skrev en mängd artiklar och flera böcker om taifolkens historia, kultur och språk.

Erik tilldelades den Siamesiska kronorden (Khrueang Ratcha-Itsariyaphon An Mi Kiattiyot Ying Mongkut Sayam) เครื่องราชอิสริยาภรณ์อันมีเกียรติยศยิ่งมงกุฎสยาม 1912. Denna orden fick senare namnet Thailändska kronorden (Khrueang Ratcha-Itsariyaphon An Mi Kiattiyot Ying Mongkut Thai) เครื่องราชอิสริยาภรณ์อันมีเกียรติยศยิ่งมงกุฎไทย och den fick han också 1926.

1932 fick han den danska riddarorden Dannebrogorden (Khrueang Ratcha-Itsariyaphon Daennoebro) เครื่องราชอิสริยาภรณ์แดนเนอโบร och den siamesiska riddarorden Vita elefantens orden (Khrueang Ratcha-Itsariyaphon An Pen Thi Choetchu Ying Chang Phüak) เครื่องราชอิสริยาภรณ์อันเป็นที่เชิดชูยิ่งช้างเผือก.

Erik lämnade sin militära karriär bakom sig 1920 och blev chef för ekonomiavdelningen i ett siamesiskt elbolag, där han stannade kvar till 1941. Min källa kallar elbolaget för Thai Electric Corporation Ltd., vilket verkar litet tokigt. Det bör rimligtvis i stället vara Siam Electricity Company. Därefter gick han i pension, men stannade kvar i Siam (Thailand) ytterligare några år.

Han var medlem i Siam Society under många år och under perioden 1937-1941 var han president i Siam Society. Han blev hedersmedlem 1947 och många av hans artiklar publicerades i Journal of the Siam Society. Någon källa säger att han var president 1938-1941.

Erik Seidenfaden valde att återvända hem till Danmark med sin familj 1947 och slog sig ned i Lyngby norr om Köpenhamn. Någon källa säger att han återvände 1946. Tyvärr vet jag för närvarande inte mycket om paret Seidenfadens barn, men hoppas att återkomma angående detta.

(Erik Seidenfaden som äldre)

Den 22 september 1958 dog Erik 77 år gammal. Hans fru dog också i Danmark 80 år gammal 1973. Eriks omfattande bibliotek med thailändska böcker donerades 2004 till Köpenhamns universitet av hans dotter Grethe Seidenfaden (11 juli 1929-26 juni 2012).