Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Shanupproret 1902

Mera allvarligt blev det i mitten av 1902. Då uppstod ett uppror som blivit känt som shanupproret (kabot ngiao) กบฎเงี้ยว. Namnet har upproret fått eftersom det involverade en del av de många tusen shaner som kommit från Burma till Phraeregionen. De flesta för att arbeta med skogsavverkning och en del för att leta ädelstenar i gruvorna vid Müang Long เมืองลอง.

Upproret berodde till stor del på ilska över att siameserna behandlade dem dåligt. De tvingades betala orimliga skatter på tobak, sina transportdjur, båtar och till och med på sina egna grisar! Men det som fick bägaren att rinna över var den tidigare nämnda skatten som skulle befria dem från hoveriarbete, men som inte gjorde det.

Alla shaner kom ursprungligen från Burma och betraktades därför som brittiska medborgare. Detta innebar att de bara kunde dömas i brittiska extraterritoriella domstolar. Det var därför det fanns brittiska konsulat i Chiang Rai, Nan, Lampang och Chiang Mai. Då upproret väl bröt ut blev därför britterna djupt involverade och det finns faktiskt källor som säger att britterna uppmuntrade upproret, med baktanken om att få en anledning till att gå in militärt i Siam.

Upproret fick sin början då ett gäng shanbanditer rånade en byledare på 1 000 baht, som han just samlat in bland shaner som gömt sig i det bergiga området öster om Lampang. Shanbanditerna hade själva gömt sig vid områdets rubingruvor.

Den siamesiska kommissionären skickade därefter ut en kombinerad styrka av gendarmer och soldater för att leta upp de skyldiga. Under natten den 23 juli, då förföljarna slagit läger, genomförde shanerna ett överraskande anfall och dödade många av dem. Uppbådet flydde i panik utan att få med sig sina elefanter, mulor, vapen och ammunition, som följaktligen hamnade i shanernas händer.

Shanerna, som förmodligen anade konsekvenserna av sitt handlande, tyckte kanske att de inte hade något att förlora och beslöt sig därför för att attackera den dåligt försvarade staden Phrae.

Den 25 juli genomförde de sin attack på gendarmlägret i Phrae och de flesta av gendarmerna dödades. Den lokale kommendanten för gendarmerna degraderades inför sina soldater genom att hans gradbeteckningar slets av, hans sabel bröts itu och hans uniform brändes. Den siamesiske kommissionären, de siamesiska ämbetsmännen och ett antal kinesiska affärsmän hade dock hunnit fly från staden.

Efter att ha intagit staden stormade shanerna stadens fängelse där de släppte ut fångarna och delade ett större penningbyte mellan sig. Summan var 40 000 rupi, men jag har tyvärr ingen uppfattning om dagens penningvärde av denna summa. En del av dessa pengar användes sedan som belöning för varje siamesiskt avhugget huvud som den lokala befolkningen kunde presentera för dem! Belöningen var 300 rupi per huvud.

Den flyende siamesiske kommissionären fångades in några dagar senare av några lokala invånare och man fick också fatt i drygt 20 siamesiska ämbetsmän. Kommissionären lämnades över till shanerna och han och de siamesiska ämbetsmännen blev mördade. Shanerna skonade dock den lokala regerande eliten och den inhemska befolkningen.

Shanerna tvingade sedan den gamle prinsen och regenten i Phrae, Chao Phiriyathepwong เจ้าพิริยเทพวงษ์ i Phrae (r. 1889-1902), att skriva under en deklaration som stödde rebellerna. Jublande i övermod över sina framgångar planerade shanerna nu att driva bort siameserna från norr och återskapa ett nytt självständigt Lan Na och underkasta sig brittiskt beskydd. Rebellerna som kanske inte var fler än 200-300 man fortsatte därefter mot Lampang.

Andra källor säger att Chao Phiriyathepwong helt enkelt välkomnade upprorsmännen, för att senare ta sin tillflykt till fransmännen på andra sidan Mekongfloden.

I Lampang bodde den tidigare omtalade Louis Leonowens och han betraktades som den mest framträdande utlänningen i staden. Louis var en personlig vän till den regerande prinsen i Lampang och var vid den här tiden verksam i teakbranschen.


(Louis Leonowens)

Då Louis fru Caroline dog 1893 hade Louis börjat dricka hårt och förargade andra européer genom att stoltsera med sitt harem, som det påstås att han fått ärva från doktor Marion Alonzo Cheek då han dog 41 år gammal 1895. Louis anklagades också för skumraskaffärer och beskrevs av sina samtida som omöjlig att göra affärer med. Men förvånansvärt nog verkade han ändå ha varit omtyckt.

Jag har tidigare berättat om Caroline Knox och doktor Cheek i avsnittet "Kung Mongkut," artikeln "Anna Leonowens."

1899 hade Louis gift om sig med en ung kvinna vid namn Rita McLaughlin รีตา แมคลอกซ์เลน เมย์ (1880-1936) och bosatt sig i Lampang. Någon källa säger att de gifte sig 1900 och att Rita då var 20 år gammal. Äktenskapet resulterade dock inte i några barn.

Under shanupproret 1902 blev Louis Leonowens faktiskt inblandad i Lampangs försvar. Louis evakuerade kvinnor och barn, mobiliserade soldater och byggde barrikader vid stadens viktigaste infarter. Det verkar som om Louis därefter begav sig till Chiang Mai för att skaffa mer vapen och ammunition.

En dansk gendarmkapten vid namn Hans Markvard Jensen ฮันส์ มาร์ควอร์ด เจนเซน (3 april 1878-14 oktober 1902) hade anlänt till Lampang den 29 juli med ett antal meniga soldater från Chiang Mai. Han är så pass intressant att han fått en egen artikel efter denna.


(Hans Markvard Jensen)

Markvard Jensen hamnade sedan i strid med shanerna, men lyckades försvara Lampang.

Sir Thomas Harold Lyle ที เอช ไลล์ (1878-1927), som utnämnts till brittisk vicekonsul i Nan 1896-1907, anlände nu till Lampang. Denne modige man, som endast var 157 centimeter lång och med mycket dålig hälsa, gav sig därefter iväg för att personligen förhandla med de olika shangrupperna. Han vädjade till dem att lägga ner sina vapen och återvända till Burma.

Sir Thomas hyste sympati för shanerna och deras tidigare lidande, men förstod också att de siamesiska trupperna under ledning av fältmarskalk Chaophraya Surasakmontri, som var på väg norrut, tänkte utkräva en blodig hämnd. Han lyckades faktiskt bromsa siamesernas hämndattacker och förmå många av shanerna att lägga ner sina vapen och återvända hem till shanstaterna i Burma.

Sir Thomas blev sedan konsul i Chiang Mai åren 1907-1913. Det var då han lämnade denna tjänst och återvänt hem som han blev adlad 1913. I slutet av första världskriget återvände han till Siam som generalkonsul och fungerade fortfarande som sådan då han dog 1927. Som kuriosa kan nämnas att han fått en fladdermus (Hipposideros lylei) och en flygande hund (Pteropus lylei) döpta efter sig.

W.R.D. Beckett ดับบลิว อาร์ ดี เบ็คเก็ต (1864-1917), som var brittisk konsul i Chiang Mai under perioden 1896-1903, lyckades inte klara sin ära fullt så bra. Han hade stannat i Chiang Mai där han förstärkt försvaret och samlat på sig förråd och andra förnödenheter.

Enligt Louis borde han istället själv ha attackerat rebellerna istället för att skicka underordnade för att göra detta. Till Becketts försvar får ändå sägas att han den 20 december 1902 begav sig till Chiang Saen för att samla ihop shaner i förskingring för att skydda dem mot siamesiska hämndaktioner.

Då Chaophraya Surasakmontri kom fram till norra Siam inleddes en flera månader lång skoningslös kampanj mot rebellerna och många oskyldiga shan och lao (som den nordliga befolkningen kallades vid den här tiden) drabbades hårt. Shanupprörarna besegrades och gav upp eller flydde tillbaka över gränsen till Burma. Efter sex veckor hade upproret upphört. Men officiellt förklarades upproret inte över förrän i september 1903.

En undersökning, som tillsattes för att utreda orsakerna till upproret visade att rebellerna haft stöd från både den lokala eliten, som motsatte sig det siamesiska övertagandet av deras gamla sidoinkomstmöjligheter, och från den lokala befolkningen som motsatte sig officiellt maktmissbruk.

Den lokale regenten avsattes och centralregimen skickade nya ämbetsmän som helt tog över den lokala administrationen. Efter detta ifrågasatte inte längre ledarna i de norra provinserna Bangkoks auktoritet.

Förändringarna hade kommit mycket snabbt och det är inte så konstigt att detta mötte motstånd. I alla tre landsdelarna var motståndet lika starkt när den gamla sociala, ekonomiska och politiska ordningen undergrävdes. De gamla regerande familjerna försvann då de regenterna pensionerades eller deras inkomstmöjligheter togs ifrån dem eller minskade genom införandet av ett nytt bokföringssystem.

Deras söner skickades iväg till skolor för att utbildas till distriktsämbetsmän för att senare placeras i någon avlägsen provins och det gamla systemet med herre-undersåte som hade bundit ihop den lokala eliten försvann.

Lokala härskare kunde inte längre hålla sin skyddande hand över sina släktingar och följeslagare i brottmål och då hoveriarbetet avskaffades 1905 miste de också den tidigare relationen med lantbefolkningen. De gamla lokala regentfamiljerna hade nu berövats sitt gamla sätt att leva.

Att resa till Chiang Mai fortsatte att var ett stort problem ända fram till att järnvägen hit öppnades 1921. En man vid namn Leigh Williams anlände från Oxford 1912 och började arbeta för Bombay Burmah Trading Corporation (Borisat Bombe Boema) บริษัทบอมเบย์เบอร์มา. Han stationerades i Lampang 1913.

Här följer en kort översättning av hans beskrivning av flodresan norrut från Bangkok;

”Till sist förstod jag hur resten av resan skulle bli. Stakandes uppför en flod! Det var fantastiskt! Det var säkert en dröm, eller en mardröm! Vissa dagar kan vi inte ha förflyttat oss mer än en dryg kilometer. Det var outhärdligt tråkigt. Båten blev ett fängelse eller kanske mer en tillflyktsort. Resan som börjat som ett glatt äventyr hade nu urartat så att jag nästan grät av leda.”

Men sedan kom forsarna som muntrade upp honom igen. Att det kunde vara besvärligt att ta sig till Chiang Mai även då järnvägen var klar visar följande lilla berättelse;

1921 hade Reginald le May เรจินาลค์ เลอเมย์ (1885-22 januari 1972) utsetts till posten som Chiang Mais brittiske vicekonsul. Han var klok nog att ta tåget så långt som till Den Chai เด่นชัย, vilket var slutstationen vid den här tiden. Härifrån tog han en buss, men efter några kilometer fastnade den i ett träsk. Därefter promenerade han hela vägen till Lampang medan hans ägodelar transporterades av mulor, bärare och en elefant.


(Reginald le May)

Elva dagar efter att han lämnat Bangkok kom han ridande in i Lampang på en ponny. Härifrån blev han körd i bil över en stenig väg, utan vidare missöden, till Chiang Mai.


Stavningsvarianter;

Müang Long; Long.

Chao Phiriyathepwong; Chao Luang Phiriyathepwong เจ้าหลวงพิริยเทพวงศ์.

Rita McLaughlin; Reta May Maclaughlan, เรด้า เมย์ แมคลอกซ์เลน, รีตา เมย์ แมคลอกซ์เลน.

Hans Markvard Jensen; Hans Marqvard Jensen, Hans Markward Jensen.

Thomas Harold Lyle; Sir T.H. Lyle.

E.W. Hutchinson; Edward Walter Hutchinson.

Bombay Burmah Trading Corporation; Bombay Burmah Trading Company, บริษัทบอมเบย์ เบอร์ม่า.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-11-14, 20.06
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.