Oron för Laos och den allt mera tydligt ökande franska inblandningen här var olycksbådande för Chulalongkorn. Han hade som tidigare omtalat inte makt och kapital för att genomföra ett omfattande reformprogram som skulle ha kunnat förstärka Siams inflytande i området. Det var bara att hoppas att situationen inte skulle förvärras.

Fransmännen var emellertid irriterade och oroade över den siamesiska aktiviteten i området. De betraktade fortfarande området vid Mekongfloden som ekonomiskt viktig och var fast beslutna att inte halka efter engelsmännen och deras växande makt i Burma. Detta genom att öka sin egen i Indokina. Du kan läsa mera om fransmännen och deras intrång i Indokina i det tidigare avsnittet "Kung Mongkut," artiklarna "Fransmännen erövrar Vietnam," och Fransmännen i Kambodja och Laos."

Samtidigt med britternas pågående invasion i Burma 1885 och Frankrikes erövring av norra Vietnam skickade Siam 1884-1885 en större militär expedition till Luang Prabang mot hobanditer som härjade i området. Se även det tidigare avsnittet "Kung Mongkut," artikeln ”Ho-banditerna." Siameserna marscherade så långt som till Svarta floden i nuvarande Vietnam där de ockuperade Houaphanh.

På begäran från Oun Kham stannade två siamesiska kommissionärer och siamesiska truppstyrkor kvar hos honom i Luang Prabang. Detta för att övervaka administrationen och skydda riket mot fortsatt aktivitet från hobanditerna.

Den siamesiska Laospolitiken gynnades därmed av hobanditernas aktiviteter. Den militära aktiviteten, i ett område som också intresserade fransmännen, innebar också ett farligt läge för Siam. Siam hade dock besvarat attackerna från hobanditerna som en herrestat över Luang Prabang och Xiang Khouang förväntades göra, och därmed ökade dessa vasallstaters beroende av Bangkok.

Fransmännen började nu tala om att de ansåg sig ha ärvt rätten till suveräniteten över både Xiang Khouang och Luang Prabang. Kravet motiverades med att Frankrike var beskyddare över det vietnamesiska imperiet som tidigare, enligt fransmännen, haft överhögheten över hela Laos. Laotiska kungar hade visserligen en gång i tiden betalat tribut till Vietnam. Trots att arkiven i Hué inte kunde frambringa ett enda dokument som stöd för sina påståenden fortsatte fransmännen att hävda sitt krav.

Det hade faktiskt funnits perioder då Vietnams hov haft suveränitet över olika kungariken i Laos. Det handlade då speciellt om regionen Xiang Khouang på 1850-talet. Tidigare hade Vietnam också haft överhögheten över Luang Prabang och Vientiane, innan Vientiane upphörde som kungarike 1828. Siamesernas svar på fransmännens allt hårdare krav blev att de stärkte de kungliga kommissionärernas makt i Nong Khai, Ubon och Champasak och att rusta upp regionens militära försvar. Detta tolkade fransmännen som mer eller mindre olagligt.

Efter förhandlingar mellan Siam och Frankrike 1886 fick Frankrike lov att stationera en vicekonsul i Luang Prabang. Denne franske vicekonsul har fått en egen artikel efter denna. Han skulle få stor betydelse för fransmännens erövrande av både Laos och Kambodja.

Den franska aktiviteten i Bortre Indien väckte misstankar hos britterna att Frankrike kunde tänkas göra anspråk på delar av Burma. Samtidigt hade britternas egna relationer med övre Burma försämrats efter att kung Thibaw (Thibo) ธีบอ (r. 1 oktober 1878-29 november 1885) bestigit tronen. Thibaw var född den 1 januari 1859 och därmed endast 19 år gammal vid sitt trontillträde. Thibaws maktövertagande hade följts av allvarliga oroligheter och den brittiske residenten i Mandalay hade i slutet av 1879 lämnat sin post och satt sig i säkerhet.

(Kung Thibaw av Burma)

Thibaw beslöt sig för vågstycket att försöka spela ut engelsmännen mot fransmännen. Han hade skickat en beskickning till Europa 1883 med en förhoppning att få köpa vapen från Frankrike. Hans försök till detta närmande gav faktiskt visst resultat och i januari 1885 tillkännagavs det att det slutits ett fördrag mellan Frankrike och Burma. Det förklarades vara ett rent handelsavtal, enligt vilket Frankrike fick skicka en konsul till Mandalay. Det verkar dock inte särskilt troligt att övre Burma skulle kunna infogas i den franska intressesfären i Bortre Indien.

Handeln i Övre Burma var förbunden med stora svårigheter. Detta genom ett kungligt monopol och den allmänna otryggheten här. Detta hade fått europeiska och kinesiska köpmän i Yangon att begära att Storbritannien skulle annektera landet och nu fick deras krav stöd då man fruktade att fransmännen skulle hinna före. Kung Thibaw gav själv britterna en anledning att ingripa med vapenmakt. Han bad ett brittiskt timmerbolag, som hade en avverkningskoncession på teak, att låna honom 250 000 pund och när detta vägrades honom stämde Thibaw bolaget inför Burmas högsta domstol.

"Märkligt nog" dömdes bolaget att betala en bot uppgående till exakt samma summa som han ville låna! Han vägrade sedan att förhandla om frågan utanför sitt eget land. Kanske hade han hoppats på franskt stöd vid en eventuell kraftmätning, men han bedrog sig grundligt. Fransmännen hade vid den här tiden fullt upp med sin militära verksamhet i Vietnam.

Nu började engelsmännen agera. De krävde att övre Burma skulle acceptera en permanent brittisk resident i Mandalay, förmåner som skulle underlätta handeln med den kinesiska provinsen Yunnan samt rätten att övervaka Burmas relationer med andra stater. Kraven avslogs och i november 1885 invaderade britterna övre Burma. Mandalay ockuperades snabbt, men ett gerillakrig rasade en tid i resten av landet.

Den 1 januari 1886 var burmeserna besegrade och Burma upphörde som självständig nation. Thibaw tvingades i exil till Indien och Burma blev en ny provins under Brittiska Indien och styrdes direkt härifrån ända fram till 1897. Thibaw dog 57 år gammal i Indien den 19 december 1916.

Britterna fortsatte sedan att utvidga sitt inflytande i Malajstaterna. Trots sin fruktan för britterna lyckades siameserna ändå förhandla fredligt med dem om de flesta meningsskiljaktigheter.