Kung Chulalongkorn anlitade liksom sin far också utländska rådgivare och tekniker till olika projekt i landet. De var 14 stycken 1870 och de ökade i antal med tiden. Liksom sin far var Chulalongkorn klok nog att se till att inget enstaka land fick monopol på de olika uppgifterna i landet.

Vägar och järnvägar byggdes, post- och telegrafväsen organiserades, kanal- och bevattningsprojekt genomfördes, sjukvården förändrades och utökades med nya sjukhus, och en modern flotta byggdes upp med mera. I flottan anställdes ett antal danskar. Jag kommer att berätta litet mer om några av dessa litet längre fram i detta avsnitt. Andra rådgivare var instruktörer i existerande delvis privata arméer, sättare, kapellmästare och tekniker i hamn- och polisadministrationen. De båda senare servade direkt den växande europeiska kolonin i Bangkok.

I samband med planerna om järnvägar i landet kan det vara intressant att nämna Chulalongkorns kontakter med drottning Viktoria. Hon hade föreslagit det brittiska Ostindiska kompaniet att bygga en järnväg i Siam, men Chulalongkorn var rädd att britterna skulle försöka använda denna till att beröva Siam sin självständighet. Därför skickade han ett meddelande till drottningen och förklarade att Siam ännu inte var moget för en järnväg. Som svepskäl angav han rikets dåliga ekonomi och relativt blygsamma befolkning och tillade att oxkärror fortfarande var den vanligaste transportmetoden och att detta ännu så länge var fullt tillräckligt.

Man måste ha klart för sig hur primitiva kommunikationerna var i Chulalongkorns rike vid den här tiden. Man tog sig fortfarande fram med hjälp av hästar, elefanter, kärror dragna av oxar eller med båt. Riket var länge uppdelat i ett tjugotal mer eller mindre självständiga ”minikungadömen”, styrda av guvernörer som i princip bara var lojala mot sig själva. De var mest intresserade av att berika sig själva med hjälp av statens skatteinkomster och nationen saknade en sammanhållande kraft.

Chulalongkorn hade säkert tidigt förstått att om han skulle lyckas få inflytande över de avlägsna och svårtillgängliga provinserna måste Siam utveckla rikets kommunikationer. I Europa dominerade järnvägarna och Chulalongkorn förstod också nödvändigheten att snabbt kunna resa till de avlägsna provinserna om riket skulle kunna utvecklas.

Därför kontaktade han andra västerländska makter för att ta del av deras teknologi och kunskaper angående planering och budgivning för ett järnvägsnät i landet. Experter från olika delar av Europa anlände och diskuterade planerna utan att kunna enas om en gemensam strategi.

Chulalongkorn utnyttjade dessa meningsskiljaktigheter för att fördröja bygget, men till sist påbörjades det ändå med hjälp från flera olika europeiska makter, inklusive Storbritannien. Siam hade därmed lyckats se till att inget enskilt land hade fått monopol på denna uppgift. Drottning Viktoria hade accepterat Siams tidigare skäl att vänta med bygget, men till sist fick Siam sin järnväg utan att någon enskild makt förolämpats.

Då järnvägen Bangkok-Ayutthaya-Khorat byggdes var det av brittiska tekniker med en tysk som direktör och denna kombination orsakade så mycket problem att regeringen själv tvingades att ta över projektet 1896.

Bortsett från en liten privat järnväg från Bangkok till Paknam, som började byggas i juli 1891 och invigdes i april 1893, blev järnvägen till Khorat den första viktiga sträckan som byggdes i landet och den stod färdig 1900. Paknamlinjen anslöts senare till statens övriga järnvägssystem. Bangkoks centralstation började byggas 1910 och kallas i folkmun för Hua Lamphong (Sathani Rotfai Hua Lamphong) สถานีรถไฟหัวลำโพง, men officiellt är namnet Sathani Rotfai Krung Thep สถานีรถไฟกรุงเทพ. Stationen var klar sex år senare och invigdes den 25 juni 1916. Några källor säger den 16 juli.

(Järnvägsbild från sträckan Bangkok-Khorat 1901)

Järnvägsbygget från Bangkok till Ayutthaya påbörjades 1890 och sträckan var färdigbyggd 1896. Därefter fortsatte man med att bygga sträckan till Nakhon Ratchasima (Khorat). Järnvägen nådde fram till Khorat 1900 och denna sträcka togs i bruk 1905. Chulalongkorns dröm om en järnvägsförbindelse till Chiang Mai var också på väg att förverkligas. Då han dog 1910 hade järnvägen nått fram till Uttaradit. Först 1919 var Chulalongkorns dröm förverkligad.

(Järnvägsbild 1917)

Under Chulalongkorns regeringstid skickades det ambassadörer till de flesta större huvudstäderna i Europa. Flera av ambassadörerna var liksom så ofta förr yngre bröder till kungen. Chulalongkorns relationer med väst under 1870-talet var knappast angenäma trots framgångarna med appellerna till London och Paris om neutralitet i konflikten mellan kungen och prins Wichaichan 1875. De anglo-siamesiska förbindelserna som inletts på 1820-talet fick dock med tiden allt större betydelse.

Finansministeriet, med brittiska rådgivare, skötte nationens budgetarbete på ett effektivt sätt och undgick i många år lånen med rörlig ränta på den europeiska lånemarknaden. Finansministeriet drog 1903 in 100 procent mer i skatteintäkter än 1896, utan att det hade införts några nya skatter. En betydande del av statens intäkter gick till stora dyra projekt, såsom järnvägsbyggen. Dessa järnvägar möjliggjorde senare en snabbare kommunikation med nordöst och de nordliga provinserna.

Det nya justitieministeriet (krasuang yuttitham) กระทรวงยุติธรรม som bildats år 1891 togs över av den tidigare nämnde prins Rabi Badhanasakdi 1896. Han var den förste av Chulalongkorns söner som återvänt efter studier i Europa. Rabi började med stor energi revidera Siams lagar, så att det rådde samstämmighet med lagarna i väst. Ett juridiskt fakultet öppnades 1897 som påbörjade detta arbete. Arbetet skedde i samarbete med franska och belgiska jurister och medverkade till att få bort det tidigare franska påståendet om att Siams lagar var ”ociviliserade."

Den belgiske advokaten Gustave Rolin-Jacquemyns โรลัง ยัคมินส์ (31 januari 1835-9 januari 1932) gjorde uppenbart ett uppskattat arbete och tilldelades den 16 november 1896 den mycket höga titeln Chaophraya Aphairacha (Chaophraya Aphairacha Sayamanukunkit) เจ้าพระยาอภัยราชาสยามานุกูลกิจ. Han arbetade i siamesisk tjänst åren 1896-1901. Någon källa säger att han i realiteten fungerade som justitieminister.

(Gustave Rolin-Jacquemyns)

Då prins Damrong var på väg till Europa 1891 hade han träffat Gustave Rolin-Jacquemyns i Egypten, där det var tänkt att Gustave skulle arbeta som advokat vid den internationella domstolen. Mötet hade skett i december 1891, då de båda var lunchgäster hos den brittiske ambassadören i Egypten. Rolin-Jacquemyns var redan då en känd jurist och bland annat känd för sin publicering av en juridisk tidskrift, med bidrag från många framstående jurister. Efter en snabb korrespondens med med Bangkok kunde prins Damrong erbjuda Rolin-Jacquemyns en årslön på 3 000 engelska pund.

Trots motstånd från sin fru och sin dåliga hälsa tackade han ja och anlände till Bangkok den 27 september 1892. Bortsett från periodiska resor till Europa stannade han kvar i Siam fram till april 1901, då hans hälsa inte längre kunde tåla klimatet. Rolin-Jacquemyns var den rådgivare som stod närmast kungen och han lärde sig thai och lät översätta stora delar av landets existerande lagtexter. Han var också med och skapade Siams första juristutbildning och en staty av honom finns än i dag framför juristfakultetet (khana nittisat) คณะนิติศาสตร์ på Thammasatuniversitetet i Bangkok.

Både i Belgien och i Thailand betraktas Rolin-Jacquemyns med vördnad som en stor man. Många thailändare hyllar honom faktiskt som mannen som förhindrade Siam från att bli kolonialiserat.

Jens Iverson Westengard เจนส์ ไอเวิร์สัน เวสเตนการ์ด (15 september 1871-17 september 1918) var en dansk-amerikansk juristprofessor och diplomat från Harvard Law School (Rongrian Kotmai Hawat) โรงเรียนกฏหมาย ฮาร์วาร์ด. Under perioden 1903-1915 var Westengard rådgivare i utrikesärenden i Siam och han arbetade länge för sin mentor Edward Henry Strobel เอ็ดเวิร์ด เฮนรี สโตรเบล (7 december 1855-15 januari 1908), som också var en juridikprofessor från Harvarduniversitetet (Mahawitthayalai Hawat) มหาวิทยาลัยฮาร์วาร์ด.

(Jens Iversen Westengard)

(Edward Henry Strobel)

Professor Strobel hade rekryterats som den förste utrikespolitiske rådgivaren till utrikesministeriet i Siam och han rekryterades liksom Westengard också 1903, men han flyttade inte till Siam förrän 1906. Denna ställning behöll amerikanerna för övrigt ända till 1940.

Westengard kom att spela en viktig roll i gränsförhandlingarna med brittiska Burma och den franska kolonin Vietnam. Hans viktigaste bedrift i Siam var kanske hans arbete med att avskaffa européernas och amerikanernas exterritorialitet för sina medborgare. Han blev också utnämnd till domare i Högsta domstolen (San Dika) ศาลฎีกา 1911.

Som rådgivare hade han också stort inflytande över en rad reformer och förbättringar i Siam. Förutom de ovan nämnda bedrifterna handlade det till exempel om förhandlingar om utländska lån, utarbetande av lagstiftning och modifiering av existerande sådan, planering av vattenverk, omstrukturering av kungarikets ekonomi och skattesystem, förhandlingar om utländska traktat och förslag på ambassadörer och ministrar.

Då kung Rama VI kröntes 1910 var det också Westengard som stod bakom inbjudan av den största samlingen av europeiska kungligheter som någonsin skådats i Asien. I juni 1915, efter tolv år i Siam, sade Westengard upp sig från sina uppdrag och återvände ännu en gång till Harvarduniversitetet för att undervisa i juridik.

Under sin tjänstgöringstid i Siam fick Westengard den kungliga titeln Phraya Kanlayan Maitri (Phraya Kanlayannamaitri) พระยากัลยาณไมตรี och han förärades flera siamesiska ordnar och ordnar från utlandet. Efter första världskriget ville den siamesiska regeringen att han skulle vara deras representant vid fredskonferensen i Paris, men den 17 september 1918 dog han plötsligt i USA efter en kort tids sjukdom. Han blev bara 47 år gammal.

Viktor Virgin (21 januari 1876-12 juni 1929) var en ung svensk ingenjör från Chalmers ชาลเมอร์ส i Göteborg กอเทนเบิร์ก som kom till Siam 1903. Han blev anställd vid vattendepartementet (krom khlong) กรมคลอง och ansvarig för Bangkoks kanalsystem. Hans uppgift var att utveckla kanalerna och konstbevattningen och han blev så framgångsrik i sitt arbete att han belönades med flera kungliga utmärkelser. Vattendepartementet sorterade under dåvarande jordbruksministeriet (krasuang kasettrathikan) กระทรวงเกษตราธิการ, som bytt namn från krom na 1892 och sedan ännu en gång 1898.

Viktor (i en del källor stavat Victor) avsade sig sitt svenska medborgarskap 1924 och blev förmodligen den första västerlänningen som fick siamesiskt medborgarskap. Senare fick han också titelnamnet Phra Yantravidya Varyindra. Många av de kanaler som Viktor var med om att utveckla är i dag igenfyllda. Han dog endast 53 år gammal i lunginflammation 1929 och jag har tidigare berättat att han ligger begravd på den protestantiska kyrkogården i Bangkok.

Med hjälp av sina utländska rådgivare och de prinsar som utbildats i Europa lyckades kungen skilja sin personliga förmögenhet från statens och skapa en byråkrati som ersatte den gamla som stammade från 1400-talet.

Kärnan till en modern armé hade skapats vid sekelskiftet och obligatorisk värnplikt infördes 1902. Reformarbetet 1905 hade kommit så långt att tvångsarbete, som länge varit ekonomiskt viktigt för den gamla eliten, kunde börja avskaffas. Detta system ersattes gradvis av en skatt och en mer begränsad värnplikt.

Motstridiga intressen innebar dock att en del reformer blev kompromisser, men det var bråttom med reformerna på grund av de västerländska kraven på ett modernt Siam. Under 1890-talet visste Chulalongkorn mycket väl vad européerna krävde och vad som låg bakom de ofta föraktfulla omdömena om hans rike. Chulalongkorn förtvivlades ofta över de kompromisser han tvingades till, vad han inte kunde uträtta och över de brister som uppstod i det system som höll på att utvecklas.

Det som administrationen hade mest användning för under 1890-talet var välutbildade män till den civila förvaltningen, som hade förståelse för de förändringar som regeringen försökte åstadkomma. Som vi tidigare berättat hade skolorna inte kommit igång förrän i mitten på 1880-talet och intresset för dem hade varit mycket svagt fram till mitten av 1890-talet.

Ett av de viktigaste argumenten för prins Damrongs införande av thesaphiban-systemet var att han då inte behövde rekrytera personal till mer än 18 monthonkontor, i stället för till mer än 100 provinshuvudstäder. För de andra ministerierna betydde bristen på kvalificerat folk att de inte kunde utveckla sin verksamhet i den takt man önskade.

Mängden av reformer var så stor att statsbudgeten, trots att den hela tiden växte tack vare inrikesministeriets effektiva arbete i provinserna, inte räckte till alla behov. Pengarna gick därför till det mest nödvändiga såsom provinsadministrationen, armén och järnvägsbyggen, medan de andra ministerierna led av pengabrist.

Chulalongkorns chakri-reformering från 1892 hade som huvudsyfte att öka den centrala makten och kontrollen. Om inte landet kunde moderniseras riskerade Siam fortfarande att förlora sin frihet och självständighet. Kung Trailoks delning av makten i en civil och en militär del hade medfört en dubbelförvaltning och skapat en maktkamp mellan de båda delarna.

Chulalongkorn skapade i stället ministerier efter europeiskt mönster med statligt avlönade tjänstemän. Dessa förändringar i systemet genomfördes inte utan motstånd och kriser och kungen fick gå fram med stor försiktighet för att bevara sin egen och sin familjs säkerhet. Reformerna innebar i stort slutet för Trailoks Sakdina-system, vilket sedan officiellt avskaffades 1905. Dess ande vilar emellertid ännu över de sociala relationerna mellan alla thailändare och rangordningen är ännu i dag mycket tydlig.

Kronprins Vajirunhis dog 16 år gammal av tyfus den 4 januari 1895 och Chulalongkorn utnämnde sonen Maha Vajiravudh (Chao Fa Maha Wachirawut) เจ้าฟ้ามหาวชิราวุธ (1 januari 1881-25 november 1925) till ny kronprins samma år. Han var kungens äldste son med sin huvuddrottning Saovabha Bhongsri.

Saovabha var faktiskt Chulalongkorns halvsyster och den yngsta av tre helsystrar som alla blev hustrur till Chulalongkorn. De andra två var de tidigare omtalade drottningarna Sunandha och Savang Vadhana. Chulalongkorn gifte sig också med ytterligare en halvsyster. Hennes namn var Sukhumala Marasri (Sukhuman Marasi) สุขุมาลมารศรี (10 maj 1861-9 juli 1927).

(Drottning Saovabha med fyra av sina söner)

Faktum var att Chulalongkorn inte hade mer än en hustru som var egentlig ”drottning." Och denna hustru var just Saovabha. Hon hade titeln Rachini ราชินี, som bara tilldelades den högst rankade hustrun till en kung. De övriga ovan nämnda hustrurna hade titeln Somdet Phra สมเด็จพระ. I svenskan finns bara orden drottning och prinsessa och ingen passande titel för Somdet Phra. Något ord för en titel mellan drottning och prinsessa finns varken i svenskan eller engelskan. Därför kallas även en Somdet Phra ofta för drottning av oss västerlänningar. Detta är bekvämt, men är inte alldeles korrekt.

Det kan verka märkligt att bröder och systrar, eller andra nära släktingar, gifte sig med varandra, men enligt den siamesiska kungliga traditionen i gamla dagar tilläts inte en högt rankad prinsessa att gifta sig med en man ur folket. Detta blev inte möjligt förrän efter 1932, men då miste man oftast också sin kungliga titel. Äktenskapen mellan nära släktingar producerade ofta sjukliga barn som dog unga. Det är värt att notera att kungliga barn födda av ickekungliga mödrar tenderade att leva längre. En del har blivit mer än 100 år.

Den 14-årige Vajiravudh befann sig i England då han utsågs till kronprins 1895. Dit hade han skickats 11 år gammal för studier. Någon källa säger 12 år gammal. Han hade först gått på en privat internatskola, innan han skickades till en militär utbildning vid Sandhurst kungliga militärakademi (Rongrian Nai Roi Thahan Bok Saenhoet) โรงเรียนนายร้อยทหารบกแซนด์เฮิสต์ 1898.

Därefter tjänstgjorde han faktiskt en tid i olika regementen i den brittiska armén och studerade sedan historia och juridik vid Christ Church Collegeไครส์ตเชิร์ชคอลเลจ i Oxford 1900. Vajiravudh blev den förste siamesiske kung som fått sin utbildning i utlandet och blev naturligtvis påverkad av sin tid i väst. Han avslutade sina studier i England 1902 och återvände inte hem förrän i början av 1903. Här säger någon källa 1904!

(Kronprins Vajiravudh)

Innan Vajiravudh reste hem besökte han USA, där han bland annat träffade president Theodore Roosevelt ธีโอดอร์ โรสเวลต์ (27 oktober 1858- 6 januari 1919). Under sin USA-resa hann han besöka flera städer, platser och militärakademier i USA. Därefter tog han en båt från Vancouver แวนคูเวอร์ i Kanada till Yokohama โยะโกะฮะมะ i Japan. Här stannade han omkring en månad, vilket kan ha påverkat honom till kommande reformer och en modernisering av Siams utbildningssystem. Efter hemkomsten blev Vajiravudh officer i armén.

Då han fortfarande var kronprins började han omorganisera militärväsendet med nya titlar och uniformer och han utsåg sin farbror Bhanurangsi Savangwongse till Siams förste moderne general. Även andra höga officerare kom från kungafamiljen, vilket dock inte var ett absolut krav för en militär karriär. Det första steget mot militärens ökande makt hade nu tagits.