Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma

Oron för Laos och den allt mera tydligt ökande franska inblandningen här var olycksbådande för Chulalongkorn. Han hade som tidigare omtalat inte makt och kapital för att genomföra ett omfattande reformprogram som skulle ha kunnat förstärka Siams inflytande i området. Det var bara att hoppas att situationen inte skulle förvärras.

Men fransmännen var irriterade och oroade över den siamesiska aktiviteten i området. De betraktade fortfarande området vid Mekongfloden som ekonomiskt viktig och var fast beslutna att inte halka efter engelsmännen och deras växande makt i Burma. Detta genom att öka sin egen i Indokina.

Du kan läsa mera om fransmännen och deras intrång i Indokina i det tidigare avsnittet "Kung Mongkut," artiklarna "Fransmännen erövrar Vietnam," och Fransmännen i Kambodja och Laos."

Samtidigt med britternas pågående invasion i Burma 1885 och Frankrikes erövring av norra Vietnam skickade Siam 1884-1885 en större militär expedition till Luang Prabang mot hobanditer som härjade i området. Se även det tidigare avsnittet "Kung Mongkut," artikeln ”Ho-banditerna."

Siameserna marscherade så långt som till Svarta floden i nuvarande Vietnam där de ockuperade Houaphanh. På begäran från Oun Kham stannade två siamesiska kommissionärer och siamesiska truppstyrkor kvar hos honom i Luang Prabang. Detta för att övervaka administrationen och skydda riket mot fortsatt aktivitet från hobanditerna.

Den siamesiska Laospolitiken gynnades därmed av hobanditernas aktiviteter. Men den militära aktiviteten, i ett område som också intresserade fransmännen, gjorde läget farligt för Siam. Men Siam hade besvarat attackerna från hobanditerna som en herrestat över Luang Prabang och Xiang Khuang förväntades göra, och därmed ökade dessa vasallstaters beroende av Bangkok.

Fransmännen började nu tala om att de ansåg sig ha ärvt rätten till suveräniteten över både Xiang Khuang och Luang Prabang. Kravet motiverades med att Frankrike var beskyddare över det vietnamesiska imperiet som tidigare, enligt fransmännen, haft överhögheten över hela Laos.

Laotiska kungar hade visserligen en gång i tiden betalat tribut till Vietnam. Men trots att arkiven i Hué inte kunde frambringa ett enda dokument som stöd för sina påståenden fortsatte fransmännen att hävda sitt krav.

Men det hade faktiskt funnits perioder då Vietnams hov haft suveränitet över olika kungariken i Laos. Det handlade då speciellt om regionen Xiang Khuang på 1850-talet. Tidigare hade Vietnam också haft överhögheten över Luang Prabang och Vientiane, innan Vientiane upphörde som kungarike 1828.

Siamesernas svar på fransmännens allt hårdare krav blev att de stärkte de kungliga kommissionärernas makt i Nong Khai, Ubon och Champasak och att rusta upp regionens militära försvar. Detta tolkade fransmännen som mer eller mindre olagligt.

Efter förhandlingar 1886 kom man överens om att Frankrike skulle få ha en vicekonsul i Luang Prabang och det blev en man vid namn Auguste Jean-Marie Pavie ช็อง มารี โอกุสต์ ปาวี (31 maj 1847-7 maj 1925) som utsågs till denna post samma år.


(Auguste Pavie 1890)

Pavie hade kommit till nuvarande södra Vietnam 1869 som soldat och efter att ha blivit hemskickad till det fransk-tyska kriget eller fransk-preussiska kriget สงครามฝรั่งเศส-ปรัสเซีย 1870-1871 återvände han ännu en gång till södra Vietnam 1871.

Han placerades därefter som ansvarig för ett litet telegrafkontor i Kampot i Kambodja. Här stannade han kvar under ett årtionde och visade stor smidighet i sitt umgänge med lokalbefolkningen genom att lära sig kambodjanska och han hyste stor sympati för folken i Kambodja och Laos.

Rollen som vicekonsul passade honom utmärkt och Pavie var fast besluten att övertala den franska regeringen att Frankrike skulle "försvara" prinsarna och folket i Laos mot Siams imperialism! Han skulle senare bli en naturlig ledare för den franska expansionen i centrala Indokina.

Siameserna gjorde allt de kunde för att försvåra och skjuta upp Pavies avresa från Bangkok, men i slutet av 1886 kom han i väg och i februari 1887 landsteg han i Luang Prabang, tillsammans med åtta kambodjanska livvakter och tjänare.

Pavie togs emot med stor misstänksamhet av de siamesiska kommissionärerna och de försökte på alla sätt förhindra att han skulle få audiens hos kungen. Pavie gav emellertid inte upp och den 15 februari 1887 fick han presentera sig för den drygt 70 år gamle kungen Oun Kham.

Kungen, som såg fransmännen som en motvikt till det siamesiska inflytandet, gav Pavie ett varmt välkomnande och de laotiska ämbetsmännen beordrades att hitta ett boende till honom och att vara honom behjälplig på alla tänkbara sätt.

Då Pavie befann sig i Luang Prabang anlände den tidigare omtalade siamesiske översten Vai Voranat, som kallas general eller fältmarskalk i en del källor, också till staden. Detta efter en expedition norrut. Det förefaller att han ljög för Pavie då han förklarade att hotet från hobanditerna var över och att Pavie utan problem kunde resa uppför Nam Ou för att utforska området. Det verkar som om Vai Voranat var likgiltig om denna felaktiga information skulle innebära Pavies död.

Pavie litade på hans försäkran och började undersöka sin viktigaste uppgift, som var att se om det fanns en väg till Tonkin via Nam Ou. Men efter bara några dagar blev han varnad om att hobanditerna var på marsch mot Luang Prabang. Han återvände därför omedelbart till Luang Prabang och berättade vad han fått veta för kungen.

Vai Voranat, som var ansvarig för trupperna i Luang Prabang, begick sedan ett allvarligt misstag. Han valde nämligen att återvända hem till Bangkok med sin armé i maj, inför den stundande regntiden. Detta trots Pavies varning om att en hoattack var nära förestående. Kvar lämnade han bara ett fåtal man.

Kung Oun Kham och hans uparat hade visserligen en liten armé till sitt förfogande, men Oun Kham förstod att det var nästintill omöjligt att agera kraftfullt utan siamesisk hjälp.

För att taifolken, som bodde i bergstrakterna, skulle hålla sig lugna tog siameserna med sig en gisslan som innehöll tre eller fyra bröder till en mycket mäktig taihövding vid namn Deo Van Tri เดียว วัน ตรี (cirka 1849-1 mars 1908). Det finns källor som istället talar om söner!


(Deo Van Tri och följeslagare)

Då Deo Van Tri återvände till Müang Lai och upptäckte detta blev han naturligtvis ursinnig, men med tanke på hans müangs begränsade militära resurser kunde han för tillfället inte göra något åt saken.

Då upptäckte Deo Van Tri att omkring 600 hobanditer hade slagit läger nära Müang Lai och börjat terrorisera hans befolkning. Han beslöt sig då för att köpa deras lojalitet och föreslog att de gemensamt skulle anfalla och plundra Luang Prabang. Genom denna manöver skulle han inte bara bli av med hobanditerna utan kunde också hämnas mot både siameserna och laotierna.

Hobanditerna, som tillhörde de Gula flaggorna eller de Svarta flaggorna beroende på källan, gick med på Deo Van Tris förslag och under ledning av Bac Mao, som var Deo Van Tris lojale vän, drog de ner utmed Nam Ou mot Luang Prabang.

Det var nu som Pavie, genom sin handlingskraft och sitt förutseende, kom att påverka Laos framtida öde. När hobanditerna och Deo Van Tris här nalkades lyckades Pavie föra den gamle kungen, delar av den kungliga familjen och hans siamesiska rådgivare ombord på båtar och bege sig i säkerhet till Pak Lay (Paklai) ปากลาย medströms Mekong. En källa säger att detta gjordes redan den 7 juni 1887.

I Pak Lay hjälpte Pavie de sårade och ordnade fram mat och inkvartering. Han skickade också ett meddelande till fransmännen i Bangkok och till kung Chulalongkorn om vad som hänt.

Kung Oun Kham var överväldigad av tacksamhet över att ha blivit räddad till livet och förklarade sig villig att ge upp det siamesiska beskyddet, som ju visat sig totalt värdelöst, och ställa sitt land under fransk överhöghet.

Enligt andra källor påstås det att alla siameser tidigt hade flytt från Luang Prabang och att staden hade lämnats utan försvar. Men det finns källor som säger att Luang Prabangs uparat, prins Souvanna Phomma, visade stort mod och förgäves försökte försvara staden tillsammans med en mindre styrka.

Här skiljer sig källorna åt ännu en gång och en källa säger att staden intogs och att Souvanna Phomma avrättades den 8 juni. Andra källor säger att han dog under striderna.

Enligt en källa förhandlade hobanditerna fram en vapenvila med den siamesiske kommissionären den 9 juni och att de därefter fick lov att komma in i staden. Detta visade sig vara ett stort misstag. Väl inne i staden började hobanditerna plundra allt de kunde komma över och de sköt alla som försökte hindra dem.

Enligt den tidigare omtalade James Fitzroy McCarthy lyckades man rädda den berömda buddhastatyetten Phra Bang genom att gräva ner den.

Pavie fick nio dagar senare veta att hobanditerna och Deo Van Tri hade lämnat Luang Prabang den 12 och 13 juni, men han rådde kung Oun Kham att inte återvända hem utan att följa med honom till Bangkok, dit han inviterats av kung Chulalongkorn.

Pavie och kungen tog sig sedan till Bangkok dit de anlände i september. Pavies tilltro till effektiviteten av siamesernas administration i området hade nu fått sig en allvarlig knäck och han började arbeta allt hårdare för att få loss Laos ur Siams grepp.

Vai Voranat beordrades nu bege sig till Laos för att kuva Deo Van Tri. Hans uppdrag förenklades då Pavie lyckades få Deo Van Tris bröder frigivna och skickade hem i förväg. Pavie var noga med att bröderna skulle förstå att det var han som förhandlat fram deras frigivning.

Den 22 oktober 1887 påbörjade Pavie ännu en resa till Luang Prabang. Han babage bars av tre elefanter och själv vandrade han barfota och var framme i november. Han lämnade sedan Luang Prabang i slutet av januari 1888 och tog sig utan episoder till Sip Song Chau Tai.

Väl i Sip Song Chau Tai blev han plötsligt överfallen av hobanditer, men hade den stora turen att en fransk styrka, under ledning av en överste Pernot, hörde skottlossningen och begav sig dit. Han räddade därmed Pavie och drev bort hobanditerna.

Vägen mellan Luang Prabang och Tonkin var nu öppnad och fransmännen beslöt sig för att bygga militärposteringar i området. Samtidigt beslöt man sig för att använda övertalning i stället för våld för att vinna över härskarna i Sip Song Chau Tai på sin sida.

År 1888 (1887?) befann sig Pavie tillsammans med en fransk militär styrka från Vietnam i Svarta flodens dalgång. Han försökte sedan skicka en avdelning av sina styrkor in i centrala Laos, som ju var administrerat av Siam, för att också hitta bevis på vietnamesisk suveränitet här. Men denna expedition blev inte framgångsrik.

I december 1888 fick den siamesiske ämbetsmannen i Muang Thaeng besked om att han skulle träffa Pavie och avsäga sig samtliga siamesiska krav på området vid Svarta och Röda floden. En annan källa säger att Siam tvingades ge upp sina anspråk på Sip Song Chau Tai och Houaphanh 1887.

I januari 1889 var Pavie tillbaka i Luang Prabang och samma månad återvände kung Oun Kham hem. Pavie lovade Oun Kham att Luang Prabang skulle förbli ett kungarike även under franskt beskydd. Därför talar man om Oun Khams andra regeringsperiod 1889-1895.

I februari 1889 kallades Pavie till Hanoi och sedan till Paris. Hemma i Frankrike försökte han övertala regeringen att utvidga det franska imperiet i Indokina ända till Mekongs bankar på Siams bekostnad.

Men redan i april var Pavie tillbaka i Sip Song Chau Tai. Här sökte han upp Deo Van Tri och stannade hon honom en tid. Deo Van Tri fick förtroende för Pavie och detta hade säkert underlättats av att Pavie hade lyckats få hans bröder frisläppta. Pavie ingick nu en allians med Deo Van Tri och 1890 erkände Frankrike honom som regent i Sip Song Chau Tai.

Pavie fortsatte sina expeditioner i området som blivit kända som Pavie-expeditionerna eller Pavie-missionerna. Expeditionerna pågick i sexton år under perioden 1879-1895 eller 1879-1896 beroende på källan.

Enligt en Wikipediakälla genomfördes den första Pavie-expeditionen 1879-1885 och täckte Kambodja och södra Siam ända till Bangkok. Då expeditionen var slut blev Pavie ansvarig för byggandet av en telegraflinje mellan Phnom Penh och Bangkok. Hans överordnade blev så imponerade över hans förmåga att sköta det stora projektet att han senare överfördes till diplomatisk tjänst.

Den andra expeditionen genomfördes 1886-1889 och täckte nordöstra Laos och utforskandet av Svarta floden och ända till Hanoi. Under den tredje expeditionen 1889-1891 utforskade man Mekongfloden från Saigon till Luang Prabang. Den fjärde expeditionen 1894-1895 utforskades Laos gräns mot Kina och Burma och ända till Röda floden.

Under expeditionen 1889-1891 avdelade Pavie snabbt sina män till olika delar av Laos där de arbetade för att öka det franska inflytandet.

Pavie hade oförtröttligt fortsatt sina resor i landet. Till mycket avlägsna delar tog han sig med båt eller till fots. Det var strapatsrika resor och flera av hans reskamrater blev sjuka och dog, men Pavie fortsatte ändå oförtrutet. Var han än kom uppsökte han byns ledare och umgicks med honom som en jämlike.

De drack risbrännvin tillsammans, bytte åsikter och berättade historier. Pavie förklarade för byledarna att deras auktoritet inte på något sätt skulle förändras under franskt beskydd utan att den traditionella ordningen skulle bevaras. På detta sätt kunde Pavie hissa trikoloren även i avsides belägna byar. August Pavies dagböcker har senare publicerats i bokform. Pavie återvände hem till Frankrike först 1904.

Den franska aktiviteten i Bortre Indien väckte misstankar hos britterna att Frankrike kunde tänkas göra anspråk på delar av Burma. Samtidigt hade britternas egna relationer med övre Burma försämrats efter att kung Thibaw (Phra Chao Thibo) พระเจ้าธีบอ (r. 1 oktober 1878-29 november 1885) bestigit tronen. Thibaw var född den 1 januari 1859 och därmed endast 19 år gammal vid sitt trontillträde.


(Kung Thibaw av Burma)

Thibaws maktövertagande hade följts av allvarliga oroligheter och den brittiske residenten i Mandalay hade i slutet av 1879 lämnat sin post och satt sig i säkerhet.

Thibaw beslöt sig för vågstycket att försöka spela ut engelsmännen mot fransmännen. Han hade skickat en beskickning till Europa 1883 med en förhoppning att få köpa vapen från Frankrike. Hans försök till detta närmande gav faktiskt visst resultat och i januari 1885 tillkännagavs det att det slutits ett fördrag mellan Frankrike och Burma.

Det förklarades vara ett rent handelsavtal, enligt vilket Frankrike fick skicka en konsul till Mandalay. Det verkar dock inte särskilt troligt att övre Burma skulle kunna infogas i den franska intressesfären i Bortre Indien.

Handeln i Övre Burma var förbundet med stora svårigheter. Detta genom ett kungligt monopol och den allmänna otryggheten här. Detta hade fått europeiska och kinesiska köpmän i Yangon att begära att Storbritannien skulle annektera landet och nu fick deras krav stöd då man fruktade att fransmännen skulle hinna före.

Kung Thibaw gav själv britterna en anledning att ingripa med vapenmakt. Han bad ett brittiskt timmerbolag, som hade en avverkningskoncession på teak, att låna honom 250 000 pund och när detta vägrades honom stämde Thibaw bolaget inför Burmas högsta domstol.

"Märkligt nog" dömdes bolaget att betala en bot uppgående till exakt samma summa som han ville låna! Han vägrade sedan att förhandla om frågan utanför sitt eget land. Kanske hade han hoppats på franskt stöd vid en eventuell kraftmätning, men han bedrog sig grundligt. Fransmännen hade vid den här tiden fullt upp med sin militära verksamhet i Vietnam.

Nu började engelsmännen agera. De krävde att övre Burma skulle acceptera en permanent brittisk resident i Mandalay, förmåner som skulle underlätta handeln med den kinesiska provinsen Yunnan samt rätten att övervaka Burmas relationer med andra stater. Kraven avslogs och i november 1885 invaderade britterna övre Burma. Mandalay ockuperades snabbt, men ett gerillakrig rasade en tid i resten av landet.

Men 1886 var burmeserna besegrade och den 1 januari 1886 upphörde Burma som självständig nation. Thibaw tvingades i exil till Indien och Burma blev en ny provins under Brittiska Indien och styrdes direkt härifrån ända fram till 1897. Thibaw dog 57 år gammal i Indien den 19 december 1916.

Britterna fortsatte sedan att utvidga sitt inflytande i Malajstaterna. Trots sin fruktan för britterna lyckades siameserna ändå förhandla fredligt med dem om de flesta meningsskiljaktigheter.

Siams dispyter med Frankrike om gränsdragningen mellan Vietnam och Laos blev emellertid allt mera allvarliga. Fransmännen hade nu börjat ifrågasätta Siams suveränitet över hela Laos och skälet till detta krav var inget annat än franska imperialistiska ambitioner.

Pavie hade utsetts till fransk generalkonsul 1891 och 1892 utnämndes han till fransk fast bosatt minister i Bangkok, där han nu kunde framföra det franska missnöjet direkt till det siamesiska hovet. Förhandlingar med Siam inleddes som till sist skulle sluta med att stora delar av Laos blev ett franskt protektorat.

Pavie organiserade därefter Laos i nio provinser. Franska staten representerades av en överståthållare som till en början bodde i Savannakhet. I Luang Prabang såväl som i provinshuvudorterna installerades en liten administration; en ståthållare, en chef för en militär garnisonsstyrka, en postmästare, en lärare och en läkare. Senare tillkom en chef för de offentliga arbetena och en veterinär.

Denna administration bestod av endast 72 personer i hela landet 1904! Förutom den kontroll som dessa administratörer utövade skulle landet fortsatt styras enligt gammal sed. Kungen i Luang Prabang hade vid sin sida en vicekung, eller uparat, som sin främste rådgivare. Vidare fanns det prinsar av olika rang som bildade ett råd och under dem fanns en hierarki av högre och lägre funktionärer. Det var i stort sett den ordning som rått ända sedan Fa Ngums dagar.

Provinserna styrdes också på traditionellt vis av en Chao Mouang (Chao Müang), vicekungen samt ett råd. Provinserna var i sin tur uppdelade i distrikt och byar som vardera valde sina ledare. Ganska snart upptäckte emellertid de laotiska styresmännen att deras makt var tämligen begränsad, övervakad och kontrollerad som den var av den franske ståthållaren.

Kung Oun Kham dog 84 år gammal den 15 december 1895. Därefter blev Ong Khams son Kham Souk till kung Zakarine (Phra Chao Sakkarin Rit) พระเจ้าสักรินทรฤทธิ์ (r. 15 december 1895-25 mars 1904). Zakarine var född den 16 juli 1840.


(Kung Zakarine på sin tron)


(Kung Zakarine)

Då Zakarine dog 1904 efterträddes han av sin 18-årige son Sisavang Vong (Phra Chao Si Sawang Wong) พระเจ้าศรีสว่างวงศ์ (r. 28 april 1904-29 oktober 1959) Sisavong Vong fick dödsbudet då han befann sig i Paris i Frankrike, där han studerade. Sisavang Vong var född den 14 juli 1885.


(Sisavang Vong)

Sisavang Vong regerade 1904-1945, som kung av Luang Prabang, och fortsatte sedan att regera som kung av Laos 1946-1959. Han behöll sin fars oupahat eller vicekung, Bounkhong (Chao Maha Uparat Bunkhong) เจ้ามหาอุปราชบุญคง (?-26 juli 1920). Flera av hans sammanlagt 11 söner skulle längre fram få betydelsefulla roller för utvecklingen i Laos.


(Kung Zakarine och hans uparat Bounkhong)

Dessa var prinsarna och helbröderna Souvanna Phouma (Chao Suwannaphumma) เจ้าสุวรรณภูมา (7 oktober 1901-10 januari 1984) och Souphanouvong (Chao Suphanuwong) เจ้าสุภานุวงศ์ (13 juli 1909-9 januari 1995) samt halvbröderna Phetsarath (Chao Phetcharat) เจ้าเพชรราช (19 januari 1890-14 oktober 1959) och Souvannarath (Chao Suwannarat) เจ้าสุวรรณราช (8 juli 1893-23 juni 1960).


(Prins Souvanna Phouma)


(Prins Souphanouvong)


(Prins Phetsarath)


(Prins Souvannarath)


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Auguste Jean-Marie Pavie; Auguste Pavi, ออกุสต์ ปาวี.

Deo Van Tri; Cam Oum, Đèo Văn Trị, Khamhum.

Pak Lay; Pak Lai, Pak-lay, Parklai.

Pavie-missionerna; Missions Pavie.

Thibaw; Phra Chao Sibo พระเจ้าสีป้อ, Thebaw, Theebaw, Thibaw Min, Thi-baw.

Zakarine; Chao Khamsouk (Chao Kham Suk) เจ้าคำสุก, Khamsuk, Sackarindr, Sackarine, Sakarin, Sakharine, Sakkalin, Sakkarin, Sakkarine, Zacharine, Zackarine, Zakarinth, Zakkarinth.
Alternativ regeringstid för Zakarine; 1889-1905, 1894-1903.

Sisavang Vong; Sisavangvong, Sisavang Vong Thammikarath, Sisavang Phoulivong.
Alternativ regeringstid för Sisavang Vong; 1904-1945, 26 mars 1904-15 september 1945, 28 april 1904-30 oktober 1959.

Bounkhong; Boun Khong, Chao Maha Oupahat Bounkhong.

Souvanna Phouma; Souvannaphouma, Souvanna-phouma, Souvanna Phouma Ratanavongsa.

Souphanouvong; Prathan Suphanuwong ประธานสุพานุวง, Soupanouvong, Souphanavong, Souphannavong, Souvannaphong, Suphanuvong.

Phetsarath; Chao Phetsarat Rattanawongsa เจ้าเพชรราช รัตนวงศา, Phetsarath Rattanavongga, Phetsarath Ratanavongsa, Phetsarath Rattanavongsa, Phetsarat Rattanawongsa เพชรราช รัตนวงศา.

Denna artikel senast uppdaterad: 2019-11-25, 20.57
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.