Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Krisen 1893 och händelserna i Bangkok

Under tiden för händelserna i Laos hade kung Chulalongkorn förberett sig i Bangkok. Den 10 april 1893 gick han ombord på det kungliga fartyget Maha Chakri มหาจักร för att besöka fortet Phra Chulachomklao (Pom Phra Chulachomklao) ป้อมพระจุลจอมเกล้า i Samut Prakan.

Fartyget Maha Chakri hade byggts i Skottland 1891 och hade sjösatts år 1892. Hon skrotades 1916-1917, men hennes motorer togs trots åldern och slitaget tillvara och installerades i en ny bepansrad jakt med samma namn. Detta fartyg var i tjänst fram till 1952.

Fortet skulle ha varit färdigbyggt tidigare under året och vara väl rustat för rikets försvar. Men Chulalongkorn upptäckte att konstruktionen inte höll måttet och att fortet kanske inte skulle bli klart i tid för att kunna försvara Bangkok.

Samma dag som han genomförde sin inspektion skickade han ett meddelande till sitt ministerråd. I meddelandet förklarade Chulalongkorn att han tänkte använda egna privata medel för att skynda på fortets byggande och anskaffande av moderna vapen. Här talar en källa om 10 000 chung, som skall ha motsvarat 800 000 baht i den tidens penningvärde.

Chulalongkorn skrev också till prins Bijit Prijakorn i Ubon Ratchathani. Han var kunglig högkommissionär för Laos och ansvarig för södra Laos försvar. I brevet stod det bland annat följande;

“Tänk inte ens tanken att jag skall gå med på fransmännens krav. Även om de riktar ett gevär mot mitt huvud eller tar mig till fånga på deras krigsfartyg, för att tvinga mig att skriva under något avtal, kommer jag aldrig att ge mig.” Han var också fast besluten att “så länge jag fortfarande kan andas så kommer jag aldrig uppleva att Siam förlorar sin självständighet.”

Då fortet Phra Chulachomklao byggdes klart använde man ett speciellt tegel. Detta tegel hade importerats från Ramsay London Company i England. Teglet var hållbart och kunde motstå fientlig eld och klarade även vibrationerna från egen eldgivning. Ännu idag är teglet i bra skick.

I slutet av april beordrade kung Chulalongkorn flottan att vara beredd på strid. Han valde ut tre män för att ta itu med denna uppgift;

Sin halvbror Devawongse Varopakarn, Phraya Cholyudh Yothin (Phraya Chonlayutthayothin) พระยาชลยุทธโยธินทร์, alias den danske sjöofficeren Andreas du Plessis de Richelieu, som utsågs till vicekommendör för den siamesiska flottan och Chaophraya Surasakmontri (Choem Saeng-Xuto) เจ้าพระยาสุรศักดิ์มนตรี (เจิม แสง-ชูโต) (28 mars 1851-1 juli 1931).


(Chaophraya Surasakmontri)

Chaophraya Surasakmontri var en veterankommendant som deltagit i flera krig. Han hade bland annat deltagit i de tidigare beskrivna striderna mot ho-banditerna.

De tre ovan nämnda personerna spelade en speciellt viktig roll i planeringen av flottans strategi och i de diplomatiska förhandlingarna. Phraya Cholyudh Yothin utarbetade en plan för att stoppa eventuella krigsfartyg som kunde tänkas försöka ta sig uppför floden.

En annan av de danskar som senare skulle delta i strider mot fransmännen var kapten (eller löjtnant) Walter Christmas คริสต์มาส (10 februari 1861-18 mars 1924). Hans historia kan också vara värd att berätta och han har fått en egen artikel litet längre fram.


(Walter Christmas)

De gamla kanonerna i forten Phra Chulachomklao och Phisua Samut (Pom Phisüa Samut) ป้อมผีเสื้อสมุทร hade nu ersatts med moderna höj- och sänkbara kanoner. Dessa var bakstyckesladdade sextumskanoner som uppfunnits av Sir W.G. Armstrong เซอร์ ดับบลิว จี อาร์มสตรอง (26 november 1810-27 december 1900) i England 1885-1889.


(En av Armstrong-kanonerna i fortet Phra Chulachomklao)

Varje kanon bemannades av 10 man och 7 av dem var ansvariga för att ladda kanonerna och 3 var ansvariga för kanonkulor och krut. Från ett kontrollrum fick besättningarna besked om hur de skulle riktas. Kanonen höjdes automatiskt upp över murkanten då den skulle avfyras. Efter avfyrandet sjönk kanonen återigen ner och var skyddad.

Den kungliga thailändska flottan (kongthap rüa thai) กองทัพเรือไทย köpte 10 av dessa kanoner och sju av dessa placerades i fortet Phra Chulachomklao och tre i fortet Phisua Samut. Det skulle dessutom dras telefonkablar mellan dessa två fort och även till fortet Plaeng Faifah (Pom Phlaeng Faifa) ป้อมแผลงไฟฟ้า, som också låg i Samut Prakan.

Nio siamesiska krigsfartyg sattes i beredskap norr om fortet Phra Chulachomklao, men det handlade om mycket gamla fartyg och flodångare. Det var bara två av fartygen som kunde betraktas som relativt moderna, nämligen Makut Rachakuman (Rüa Pün Makut Ratchakuman) เรือปืนมกุฎราชกุมาร och Muratha Wasitsawat (Rüa Pün Muratha Wasitsawat) เรือปืนมูรธาวสิตสวัสดิ์. Det finns källor som säger att samtliga nio fartyg hade mynningsladdade kanoner.


(Makut Rachakuman)


(Muratha Wasitsawat)

Bakom förvärvet av Makut Rachakuman stod dansken H.N. Andersen อช เอ็น แอนเดอร์เซน (10 september 1852-30 december 1937) som köpt fartyget i Hongkong för den siamesiska flottans räkning. Det var också en dansk vid namn Vilhelm Guldberg วี. กูลด์แบร์ก (14 augusti 1859-1 april 1911) som blev fartygets kommendant.


(H.N. Andersen)

Bland de övriga fartygen fanns träningsfartyget Thoon Kramom (Rüa Thun Kramom) เรือทูลกระหม่อม, Naruebaneputri (Rüa Narübenbutri) เรือนฤเบนทร์บุตรี och Hanhaksattru (Rüa Hanhak Satru) เรือหาญหักศัตรู.


(Thoon Kramom)


(Naruebaneputri och Hanhaksattru var uppenbart identiska till utseendet)

Det fanns vid den här tiden en rad danskar anställda i den siamesiska flottan. Walter Christmas kommenderade fartyget Muratha Wasitsawat. Bland de övriga kommendanterna fanns marinlöjtnant Otto Conrad Skeel Schmiegelow สมีเกโล (25 augusti 1851-22 februari 1898), kapten Carl von Holck ฟอนโฮลค์ (8 februari 1854-16 januari 1934) och kapten T.A. Göttsche ที.เอ. ก็อตเช่. Carl von Holck var kommendant vid fortet Phra Chulachomklao och T.A. Gottsche var kommendant vid öfortet Phisua Samut i Paknam.

Man skulle försöka spärra vägen uppför Chaophrayafloden genom att låta sänka stenfyllda båtar i flodrännan. Detta skulle göra passagen trång och man skulle också placera ut minor.

Den 28 maj gjorde Chulalongkorn ännu en inspektionsresa till sina fort och han provsköt också en av kanonerna. Här säger en källa att Auguste Pavie anlände med båt för en audiens med kungen, då han låg för ankar med Maha Chakri framför fortet Phra Chulachomklao.

I juni skickade den franska regeringen ett sändebud vid namn Charles Le Myre de Vilers ชาร์ล เลอ แมร์ เดอ วีเยร์ (17 februari 1833-9 mars 1918) till Bangkok. Han hade tidigare varit guvernör över Cochinkina 1879-1882.


(Charles Le Myre de Vilers)

De Vilers hade fått instruktioner om att skicka hem hela den franska diplomatiska kåren och att skicka krigsfartyg för att blockera Chaophrayaflodens mynning om Siam vägrade att acceptera Frankrikes krav på delar av Mekongflodens västbank. Dessutom krävdes skadestånd till de franska undersåtar som drabbats av den tidigare omnämnda siamesiska verksamheten i Laos.

Då förhandlingarna med siameserna inte ledde fram till några franska fördelar beordrade konteramiral Edgar Humann แอดการ์ อูว์มัน (7 maj 1838-9 maj 1914), som var kommendant för den franska Indokinesiska flottan i Saigon, en invasion av Bangkok.


(Edgar Humann)

Den 23 juni fick den siamesiska regeringen en förvarning om vad som var på gång och i slutet av juni hade man förberett sig på att försvara både Bangkok och områden utanför staden. En väpnad styrka på 2 600 man hade förstärkts med ytterligare 1 000 man, 34 haubitsar (små kanoner med relativt korta eldrör) och 9 stora kanoner.

Förstärkningar och materiel av olika slag skickades därefter till strategiska platser såsom Rayong, Laem Singh (Laem Sing) แหลมสิงห์ (Chanthaburi), Laem Ngop แหลมงอบ (Trat) och Koh Kong (Ko Kong) เกาะกง (då tillhörande Trat, men tillhör i dag Kambodja).


(Bangkoks försvar förstärks - Elefant med en haubits)

Engelsmännen som insett situationens allvar skickade den 1 juli fartyget Pallas พาลลาส från Singapore, som kastade ankar utanför Chaophrayaflodens bank. Man ville därmed markera sin beslutsamhet att försvara sina brittiska undersåtar. Något tecken på att vilja hjälpa siameserna visade de dock inte. Här blir det litet förvirrat då samma fartyg kallas Pallard i flera andra källor! Det finns också källor som talar om två alternativt tre brittiska krigsfartyg.

Men även andra västerländska makter skickade fartyg för att försvara sina intressen. Holländarna skickade fartyget Sumbawa ซุมบาวา och tyskarna fartyget Wolf โวล์ฟ. Detta kan ha påverkat fransmännen så att de inte gick alltför hårt fram.


(Sumbawa omkring 1880)

Den 4 juli begav sig Chulalongkorn återigen diskret till fortet Phra Chulachomklao och här övervakade han provskjutningar med haubitsarna. Ett dokument från den 10 juli berättar att kungen den här dagen skrev till Phraya Cholyudh Yothin (Richelieu) att de franska kanonbåtarna förväntades bege sig uppför floden kvällen den 13 juli.

Han bad Phraya Cholyudh att placera ut torpeder som kunde avfyras ut i floden. "Då de tar sig in blir det nödvändigt att detonera torpederna utan ytterligare order. Om de skjuter först skall vi besvara elden..." Befolkningen i Bangkok blev uppskrämd av nyheten om de invaderande utländska modernt bestyckade krigsfartygen och många förberedde sig på att fly.

Den 10 juli begärde Pavie av utrikesminister Devawongse Varopakarn att få segla uppför floden med fartygen HMS Inconstant (Rüa Salup Aengkhongsatang) แองคองสตังค์ och Comète. Men något sådant tillstånd var siameserna inte beredda att ge.


(Inconstant)

Då siameserna fick veta att två franska fartyg anlänt till banken utanför Chaophrayafloden slog Phraya Cholyudh Yothin larm och de siamesiska fartygen intog sina positioner i en förutbestämd försvarslinje. Ordern löd att om fransmännen skulle försöka passera försvarslinjen skulle det avfyras tre varningsskott från fortet Phra Chulachomklao. Därefter skulle ett fjärde skott betyda att de siamesiska fartygen också fick tillstånd till eldgivning.

Siameserna försökte nu förmå fransmännen från att avstå att försöka ta sig upp för floden och en siamesisk order om detta överlämnades till den franske kommendanten för flottstyrkan. Ordern uppmanade flottstyrkan att kasta ankar utanför floden. Men den franske kommendanten vägrade följa denna order.

Ovanstående påstående stämmer inte riktigt enligt andra källor. Enligt dessa skulle den franska utrikesministern ha informerat den siamesiska ambassadören i Paris om att Frankrike skulle dra tillbaka ordern till de två krigsfartygen om att ge sig in på siamesiskt territorium. Därefter skulle man skicka en förhandlare till Siam.

Så här säger en av dessa källor; Då de franska krigsfartygen anlände hade en engelsman vid namn Jackson, som tjänstgjorde som lots på det siamesiska lotsfartyget Akrarajvoradecha (rüa phra thinang Akkharat Woradet) เรือพระที่นั่งอรรคราชวรเดช, gått ombord på det franska lotsfartyget Jean Baptiste Say เจ. เบ. เซย์ medan den siamesiske hamnmästaren Will gick ombord på Inconstant. De båda försökte förgäves övertala de franska kaptenerna att låta bli att segla uppför floden.

Är hamnmästare Will identisk med dansken J.R. Vill som också är omtalad litet längre fram i artikeln ”Berättelsen om Walter Christmas”?

Jean Baptiste Say var ett vanligt fraktfartyg som seglat mellan Saigon och Bangkok. Fartygets besättning var bekant med farvattnet och Jean Baptiste Say användes därför av fransmännen som lotsbåt. I normala fall användes det siamesiska lotsfartyget Akrarajvoradecha, vilket fransmännen också begärt.

Samtidigt som den siamesiska båten kom upp jämsides med Inconstant anlände en fransk löjtnant från Lutin med en postsäck till Inconstant. Situationen var naturligtvis mycket spänd då siamesrna inte visste om om de franska kaptenerna skulle lyssna på lotsmästaren eller inte.

Under tiden skickade det engelska fartyget Pallas kapten, som låg för ankar utanför flodens sandrev, örlogskaptenen Edward för att informera Inconstants kapten att den franske ambassadören beordrat de franska krigsfartygen att ankra utanför sandrevet. Men Inconstants kapten vägrade följa detta råd då han inte fått någon order om detta från Pavie. Officerarna som försökt lösa situationen återvände därefter till sina fartyg.

De franska myndigheterna skickade därefter två telegram. Ett till utrikesminister Devawongse Varopakarn och ett till konsul Auguste Pavie i Bangkok. Pavie skulle därefter vidarebefordra ordern till de två krigsfartygens kaptener att de skulle låta bli att ge sig in på Chaophrayafloden. Men av någon anledning nådde inte detta besked fram eller nonchalerades av kaptenerna.

Den 13 juli klockan 17.00 fick officerarna vid Paknam order om att inta sina positioner. Klockan 17.15 började det regna och blåsa kraftigt, vilket minskade sikten avsevärt. Omkring klockan 18.05 trotsade den franska flottstyrkan vädret och begav sig uppför floden. Klockan 18.15 upphörde regnet och siameserna kunde klockan 18.30 se fransmännen passera fyren och ge sig in på Chaophrayafloden.

Siameserna avlossade först två varningsskott från fortet Phra Chulachomklao. De ville nämligen inte bli anklagade för att ha startat kriget. Ett tredje och ett fjärde varningsskott avfyrades nu med skarp ammunition i vattnet framför fartygen. Men de franska fartygen fortsatte framåt och hissade flagg som visade att de var beredda för strid.

Klockan 18.50 hade fransmännen nått fram till den siamesiska försvarslinjen och även de siamesiska fartygen började beskjuta dem. Fransmännens lotsfartyg เจ. เบ. เซย์ träffades av kanoneld och besättningen satte fartyget på grund för att undgå att sjunka.

Fransmännen besvarade elden från fortet Phra Chulachomklao och det siamesiska fartyget Makut Rachakuman skall också ha blivit svårt skadat. Men fartygen Inconstant och Comète lyckades ta sig vidare uppför floden mot det franska konsulatet. En källa säger att slaget bara varade i 25 minuter.


(Striden mot fransmännen)

Phraya Cholyudh ville använda sig av en urgammal plan för att hidra de franska fartygen att nå Bangkok. Man skulle i skydd av mörkret ramma fiendefartygen med det kungliga fartyget Maha Chakri, men detta tillät inte kungen.

Klockan 21.00 nådde de tre kanonbåtarna fram till Bangkok och de ankrade upp framför det franska konsulatet. Konsulatet låg vid Oriental Hotel โรงแรมโอเรียนเต็ล som den tidigare nämde H.N. Andersen hade köpt. Den här kvällen bestämde sig Chulalongkorn för att göra sitt yttersta för att försvara det kungliga palatset. Han sade till Chaophraya Surasakmontri: "Idag är det antingen vi eller dom."

Båda sidor hade drabbats av förluster. Uppgifterna om dödade och skadade variera mycket beroende på källan. En källa uppger 151 dödade siameser och 32 fransmän. En annan talar om 3 döda franska sjömän och 25 siameser!

Det visade sig ha varit ett stort misstag att skjuta på fransmännen. Prins Devawongse gjorde ett briljant försök att rädda situationen genom att ta sig till hamnen i Bangkok. Här gratulerade han kommendanten för hans mod att våga passera fortet vid Paknam och gick genast med på att dra tillbaka de siamesiska trupperna öster om Mekong.

(Lägg märke till att en del källor säger att ovanstående incident inträffade den 14 juli 1893!)

Stärkta av en fransk opinion beordrade de franska myndigheterna Auguste Pavie att lämna över ett ultimatum till siameserna den 20 juli. För att sätta ytterligare press på de siamesiska myndigheterna riktade de tre franska fartygen i Bangkok in sina kanoner mot det kungliga palatset.

Ultimatumet innehöll följande tre krav;

  • Frankrike skulle ta över hela Laos öster om Mekong. Alla siamesiska trupper skulle vara borta från Mekongflodens västra sida inom en månad. 

  • De skulle ha tre miljoner francs i skadestånd. Någon källa säger emellertid två miljoner.

  • De siamesiska officerare som var ansvariga för franska förluster skulle bestraffas.

Fransmännen begärde svar på sitt ultimatum inom 48 timmar. Kanske trodde fransmännen att siameserna skulle misslyckas med att skaffa fram det mycket stora kompensationsbeloppet och att de därefter skulle kunna ockupera Bangkok och därefter hela Siam.

Trots det farliga läget bestämde sig Chulalongkorn för att ifrågasätta det första franska kravet och begärde att fransmännen skulle skaffa fram bevis för det rättmätiga i kraven på siamesiskt territorium. Uppretade över det djärva svaret stängde fransmännen sitt konsulat och skickade ytterligare tolv krigsfartyg till Thailandviken den 16 juli.

Den 22 juli var fransmännen framme vid den siamesiska ön Ko Sichang เกาะสีชัง i provinsen Chonburi som ockuperades och användes som tillfällig bas. Den 29 juli gick franska trupper från Vietnam in i provinsen Chanthaburi (som då kallades Chanthabun) och i augusti ockuperades staden Chanthaburi. 1903 skulle fransmännen också ockupera provinsen Trat.

Den 17 augusti anlände en fransk styrka bestående av 196 man, varav 54 européer, under ledning av kapten Augustin Gérard till Paknam Chanthaburi ปากน้ำจันทบุรี vid Chanthaburiflodens (Maenam Chanthaburi) แม่น้ำจันทบุรี mynning. Staden Chanthaburi låg 20 kilometer längre inåt land.

Den 18 augusti begärde kapten Gérard att den siamesiske guvernören skulle evakuera de 600-800 siamesiska soldaterna som fanns kvar i staden och förse fransmännen med 10 djonker för transport av de de franska trupperna. Men guvernören vägrade och menade att det bara var Chanthaburis hamn som skulle ockuperas av fransmännen.

Efter två dagars förhandlingar, på morgonen den 20 augusti, begav sig Gérard och hans soldater ändå in i staden Chanthaburi ombord på ett antal olika flytetyg då siameserna bara beviljat att bistå med två djonker. I slutet på eftermiddagen lämnade guvernören över citadellet i Chanthaburi till Gérard.

Guvernören själv försökte slippa undan den förödmjukande överlämnandeceremonin genom att förklara att han var sjuk. Men Gérard lät honom förstå att om han inte infann sig skulle han bli betraktad som en fiende. Fransmännen lät därefter inventera citadellets vapen som de förklarade skulle bli återlämnade efter ockupationens upphörande.

Fransmännen installerade sig i citadellet, eller fortet, och Gérard skrev en rapport cirka tio dagar efter sin ankomst. Han beskrev fortet som säkert, men att han behövde en styrka på 500 man eller 350 man och tre 80 mm kanoner. Hälsomässigt var läget ”tillfredsställande” med maximalt 15-25 sjuka per dag, trots ständiga regn. Soldaterna fick färskt kött var tredje dag och färskt bröd varannan dag.

Gérard klagade i sin rapport över de höga kostnaderna för förnödenheter och arbete och även på telegraflinjerna Chanthaburi-Bangkok och Chanthaburi-Battambang, som i snitt bara fungerade varannan dag. En ångbåt seglade mellan Bangkok och Chanthaburi en gång i veckan.

Enligt Gérard fanns det många vietnameser i Chanthaburi och en fransk missionär som bodde i staden sade att “Siameserna, kineserna och burmeserna är misstänksamma [mot fransmännen]; de verkar fientliga eller rädda och överraskade. Annamiterna [vietnameserna] är däremot avslappade. De är nästan alla katoliker och under inflytande från den franska missionen är de alla för den franska saken. Annamiterna talar samma språk som infanteristerna och sympatiserar med dem. De kommer gärna till fortet, men övervakas noga av de siamesiska ämbetsmännen och de törs inte serva oss så mycket som de vill av rädsla för vedergällning om ockupationen upphör.” Men Gérard beskrev ändå förhållandet till siameserna som bra.

Centralkommandot valde att följa Gérards rekommendationer och förstärkte garnisonen i Chanthaburi och de första månaderna av fransk ockupation gick bra. Gérard fick fin kritik för sitt arbete och den siamesiske guvernören skickade ett telegram till befälhavaren för de miltära styrkorna i Indokina där han prisade Gérards sätt att sköta ockupationen. Även Pavie i Bangkok prisade hans insats i före och under ockupationen.

Efter att Gérard hade lämnat sitt uppdrag i Chanthaburi minskade snart behovet av en större militär styrka här. Men ett kompani vietnamesiska infanterister blev kvar permanent. Garnisonen i Chanthaburi bestod för det mesta av 200-300 man och de flesta av dessa var vietnamesiska infanterister. Det var bara i början av ockupationen från september 1893 till november 1894 och igen från september 1903 till januari 1905, som garnisonen varit väsentligt större än 300 man.

Siameserna var villiga att uppfylla de två sista kraven från den 20 juli 1893, men bad om förhandlingar om gränserna. Man bad återigen engelsmännen om hjälp för att få fransmännen att moderera sina krav. Men London gav Siam besked om att inte provocera fram ett krig med Frankrike.

Då britterna fick ett löfte av fransmännen att de skulle respektera Siams självständighet satte britterna press på siameserna att gå med på de franska kraven. Utan brittiskt stöd kunde siameserna inte göra mycket åt saken och de gav med sig i augusti 1893. Här säger någon källa den 29 juli.

Siameserna trodde först att fransmännen skulle ge upp sina orimliga krav i en civiliserad värld styrd av internationella lagar, som siameserna tidigare själva använt sig av till sin fördel i dispyter med britterna. De trodde också att om läget blev ännu allvarligare skulle britterna, om inte annat moraliskt, träda in på deras sida.

Men fransmännen gjorde vad ingen trodde de skulle göra och britterna gjorde mycket mindre än vad siameserna förväntat sig av dem. Bitterheten mot britterna, som inte gav Siam något stöd då nöden var som störst, blev stor. Laos inkorporerades nu, liksom Kambodja och Vietnam, i federationen Franska Indokina.


Stavningsvarianter;

Maha Chakri; Mahachakrkri.

Phra Chulachomklao; Pak Nam-fortet, Pom Laem Fahpha (Pom Laem Fa-pha) ป้อมแหลมฟ้าผ่า, Pom Phra Chul, Pom Phrachun ป้อมพระจุล.

Phraya Cholyudh Yothin; Chonlayut Yothin, Phraya Chonlayuttayothin, Praya Chonyutyothin.

Chaophraya Surasakmontri; Chao Phraya Surasak, P’ia Surasak Montri. Surasak Montri, Surasak.

Choem Saeng-Xuto; Choem Saeng-Chuto, Choem Saengchuto, Jerm Saengchuto.

Walter Christmas; Walter Christmas-Dirckinck-Holmfeld, W. Christmas ดับเบิลยู คริสต์มาส.

Phisua Samut; Pee Suea Samut, Phisuassamut, Phi Suea Samut.

Sir W.G. Armstrong; William George Armstrong.

Den kungliga thailändska flottan; Ratchanawi thai ราชนาวีไทย.

Makut Rachakuman; Makut-Rajakuman, Makut Rajakumarn.

Muratha Wasitsawat; Muradha Vasitsvasti.

H.N. Andersen; Hans Niels Andersen.

Vilhelm Guldberg; Vilhelm Peter Krabbe Guldberg.

Otto Conrad Skeel Schmiegelow; S. Smiegelow เอส. สมีเกโล.

Carl von Holck; C. von Holck.

T.A. Göttsche; T.A. Gottsche, เกิตส์เช, kapten Koetche นายร้อยเอก เกิตส์เช.

Inconstant; L'Inconstant.

Jean Baptiste Say; Jean Baptist Say, บัปติสเชต์.

Ko Sichang; Koh Si Chang, Koh Sichang, Koh Sri Chang, Ko Si Chang.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-05-16, 19.18
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.