Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Siams nya administration

Det var arbetet i det nya moderna inrikesministeriet (krasuang mahatthai) กระทรวงมหาดไทย, som grundades 1892, som började göra det gamla kungariket Siam till en nation. Så sent som i mars 1892 hade Chaophraya Rattanabodin (Bunrot Kanlayanmit) เจ้าพระยารัตนบดินทร์ (บุณรอด กัลยาณมิตร) utsetts att fortsätta som minister enbart för de norra provinserna, intill läget tillät ett överförande av de södra och västra provinserna till honom från Kalahom.


(Chaophraya Rattanabodin)

Men Chaophraya Rattanabodin blev plötsligt sjuk och var tvungen att ersättas. Kung Chulalongkorn utsåg då ännu en av sina halvbröder till den lediga posten. Denne prins var den tidigare omtalade 30-årige Damrong Rajanubhab, som nu blev inrikesminister.


(Prins Damrong Rajanubhap med kamera)

Det visade sig snart att kungen gjort ett mycket lyckat val. Damrong satte igång sitt arbete på ett ytterst beslutsamt sätt, vilket måste ha gjort hans underlydande vettskrämda och många sökte sig snart till andra befattningar.

Damrong reste runt i de norra provinserna och studerade alternativa metoder för administrationen och drog sedan igång ett program som innebar centralisering och omfattande reformer, som trädde i kraft 1894 då de södra och västra provinserna överfördes till honom från kalahom.

I vad som döptes till thesaphiban-systemet เทศาภิบาล, som introducerades vid Nakhon Ratchasima (Khorat) 1893, började prins Damrong avveckla det gamla systemet om hur riket var uppdelat. Han samlade ett antal provinser till en enskild administrativ enhet, som kallades monthon มณฑล eller ”cirkel." En monthon kontrollerades av en kommissionär, på ett sätt som liknade det kungliga kommissionärskap som tidigare etablerats i Chiang Mai, i nordöst och på Phuket.

Innan thesaphiban-systemet infördes hade riket bestått av delvis oberoende och självständiga müanger. Guvernörsposterna i riket hade ärvts av lokala familjer och de försörjde sig genom skatteindrivning, som på engelska kallas för tax farming. Denna uppgift tilldelades nu istället ämbetsmän tillsatta av regeringen och guvernörerna ärvde inte längre sina poster.

Tax farming fungerade så att man lämnade anbud på uppdraget att få driva in en specifik summa skatter på exempelvis opium, alkohol, spel och lotterier i ett bestämt område. Allt som drevs in utöver den specificerade summan blev indrivarens personliga profit. Detta innebar att många av dessa skatteindrivare, som ofta var etniska kineser, med tiden blev mycket förmögna.

Guvernörerna som utsågs av regimen fick nu istället lön för uppdraget och müangerna började utvecklas till provinser. Det thailändska ordet för provins, changwat จังหวัด, började användas för första gången 1907 för Monthon Pattani och 1916 var termen allmänt använd.

Över monthon Phuket blev en man vid namn Khaw Sim Bee na Ranong (Kho Sim Bi na Ranong) คอซิมบี๊ ณ ระนอง (8 april 1857-1916) kommissionär. Han fick titeln Phraya Ratsadanupradit Mahitsaraphakdi พระยารัษฎานุประดิษฐมหิศรภักดี och var kommissionär ända fram till sin död.


(Khaw Sim Bee na Ranong)

Kommissionärerna, som fick makt att gå emot provinsguvernörerna, började i princip omgående att ta kontroll över de lokala skatteintäkterna och utgifterna och slå ner på korruption och orättvisor i rättsväsendet. En del gamla ämbetsmän fick gå i pension, medan andra integrerades i det nya systemet.

Alla ämbetsmän uppmuntrades att skicka sina söner till skolor i Bangkok så att de eventuellt kunde fortsätta i sina familjers gamla yrke, men då i andra provinser. Inom något årtionde dominerade unga välutbildade ämbetsmän den provinsiella administrationen. Denna snabba centralisering fördubblade statsinkomsterna på några få år. Nya moderna lagar infördes som gav den enskilde individen större trygghet, vilket tidigare inte varit fallet på landsbygden.

Kung Chulalongkorns administrativa system för landets styre blev grunden för det styre som gäller idag. Med mindre förändringar ser det idag ut på nästan samma sätt. Det moderna Thailands 76 provinser styrs av guvernörer, som utses av och lyder under inrikesministeriet.

Provinserna är i dag indelade i omkring 800 distrikt, amphoe อำเภอ. Tidigare fanns det också 81 mindre distrikt, king amphoe กิ่งอำเภอ, men de upphöjdes alla till amphoe 2007. Bangkok, som inte räknas som en provins, har 50 distrikt som kallas för khet เขต, även om de ibland felaktigt anges som amphoe. Så hette de nämligen före en administrativ reform 1972.

Amphoecheferna, Nai Amphoe นายอำเภอ, utsågs också av inrikesministeriet, men var ansvariga inför guvernören. De mindre distrikten leddes av en ämbetsman kallad Hua Na King Amphoe หัวหน้ากิ่งอำเภอ.

Distrikten blev i sin tur indelade i kommuner, eller tambon ตำบล, som är drygt 7 0000 till antalet, förutom Bangkoks 154 khwaeng แขวง som tillhörde samma administrativa nivå. Varje kommun utgörs till sist av byar, eller mu ban หมู่บ้าน, med några hundra innevånare vardera. Idag finns det omkring 70 000 byar i Thailand.

De flesta av ovanstående statistiska uppgifter stammar från National Statistical Office (samnak ngan sathiti haengchat) สำนักงานสถิติแห่งชาติ 2000.

Byarna valde sin bychef eller byförman, phuyai ban ผู้ใหญ่บ้าน, och dessa valde i princip sedan bland sig själva en kommunchef som kallades kamnan กำนัน (eller phan). Under Chulalongkorn gav regeringen för första gången officiell status till byhövdingarna och gjorde dem ansvariga för en rad uppgifter.

Den typ av regim som Chulalongkorn inrättade kan dock inte jämföras med dagens regeringsmodell med en premiärminister. Regeringen var mera ett kungligt råd, som inte inskränkte kungens absoluta monarki, men regimen banade dock väg för den konstitutionella reform som senare skulle bli verklighet.

Med tiden tog Damrong också över ärenden från andra ministerier, som formellt hade tilldelats andra ministrar. Damrongs bildande av ett provinsskattekontor, som skulle samla in skatter i provinserna, skulle egentligen ha sorterat under finansministeriet. Ett ganska stort antal departement överfördes till inrikesministeriet under delar av denna period.

Man litade helt enkelt på att Damrong snabbt kunde få dem att fungera effektivt. Damrong hade också en viktig roll i införandet av en modern utbildning och reglerade också det buddhistiska klosterlivet i provinserna.

Han var outtröttlig, skärpt och effektiv med ett administrativt snille som ingen kunde mäta sig med i hans generation. Damrongs arbete underlättades av att han fått fria händer av sin halvbror kungen och att alla de andra ministrarna fick konkurrera med honom då det gällde ekonomiska anslag och uppmärksamhet.

Kung Chulalongkorn anlitade liksom sin far också utländska rådgivare och tekniker till olika projekt i landet. 1870 var de 14 stycken för att med tiden öka i antal. Liksom sin far var Chulalongkorn klok nog att se till att inget enstaka land fick monopol på de olika uppgifterna i landet.

Vägar och järnvägar byggdes, post- och telegrafväsen organiserades, kanal- och bevattningsprojekt genomfördes, sjukvården förändrades och utökades med nya sjukhus, och en modern flotta byggdes upp med mera. I flottan anställdes ett antal danskar. Jag kommer att berätta litet mer om några av dessa litet längre fram i detta avsnitt.

Andra rådgivare var instruktörer i existerande delvis privata arméer, sättare, kapellmästare och tekniker i hamn- och polisadministrationen. De båda senare servade direkt den växande europeiska kolonin i Bangkok.

I samband med planerna om järnvägar i landet kan det vara intressant att nämna Chulalongkorns kontakter med drottning Viktoria. Hon hade föreslagit det brittiska Ostindiska kompaniet att bygga en järnväg i Siam, men Chulalongkorn var rädd att britterna skulle försöka använda detta till att beröva Siam sin självständighet.

Därför skickade han ett meddelande till drottningen och förklarade att Siam ännu inte var moget för en järnväg. Som svepskäl angav han rikets dåliga ekonomi och relativt blygsamma befolkning och tillade att oxkärror fortfarande var den vanligaste transportmetoden och att detta ännu så länge var fullt tillräckligt.

Man måste ha klart för sig hur primitiva kommunikationerna var i Chulalongkorns rike vid den här tiden. Man tog sig fortfarande fram med hjälp av hästar, elefanter, kärror dragna av oxar eller med båt.

Riket var länge uppdelat i ett tjugotal mer eller mindre självständiga ”minikungadömen”, styrda av guvernörer som i princip bara var lojala mot sig själva. De var mest intresserade av att berika sig själva med hjälp av statens skatteinkomster och nationen saknade en sammanhållande kraft.

Chulalongkorn hade säkert tidigt förstått att om han skulle lyckas få inflytande över de avlägsna och svårtillgängliga provinserna måste Siam utveckla rikets kommunikationer. I Europa dominerade järnvägarna och Chulalongkorn förstod också nödvändigheten att snabbt kunna resa till de avlägsna provinserna om riket skulle kunna utvecklas.

Därför kontaktade han andra västerländska makter för att ta del av deras teknologi och kunskaper angående planering och budgivning för ett järnvägsnät i landet. Experter från olika delar av Europa anlände och diskuterade planerna utan att kunna enas om en gemensam strategi.

Chulalongkorn utnyttjade dessa meningsskiljaktigheter för att fördröja bygget, men till sist påbörjades det ändå med hjälp från flera olika europeiska makter, inklusive Storbritannien. Siam hade därmed lyckats se till att inget enskilt land hade fått monopol på denna uppgift. Drottning Viktoria hade accepterat Siams tidigare skäl att vänta med bygget, men till sist fick Siam sin järnväg utan att någon enskild makt förolämpats.

Då järnvägen Bangkok-Ayutthaya-Khorat byggdes var det av brittiska tekniker med en tysk som direktör och denna kombination orsakade så mycket problem att regeringen själv tvingades att ta över projektet 1896.

Bortsett från en liten privat järnväg från centralstationen Hua Lamphong หัวลำโพง i Bangkok till Paknam, som invigdes i juli 1891, blev järnvägen till Khorat den första viktiga järnvägen som byggdes i landet och den stod färdig 1900. Paknamlinjen anslöts senare till statens övriga järnvägssystem.


(Hua Lamphong 1901)


(Järnvägsbild från sträckan Bangkok-Khorat 1901)

Järnvägsbygget från Bangkok till Ayutthaya påbörjades 1890 och sträckan var färdigbyggd 1896. Därefter fortsatte man med att bygga sträckan till Nakhon Ratchasima (Khorat). Järnvägen nådde fram till Khorat 1900 och denna sträcka togs i bruk 1905.

Chulalongkorns dröm om en järnvägsförbindelse till Chiang Mai var också på väg att förverkligas. Men han dog 1910 då järnvägen nått fram till Uttaradit. Först 1919 var Chulalongkorns dröm förverkligad.


(Järnvägsbild 1917)

Under Chulalongkorns regeringstid skickades det ambassadörer till de flesta större huvudstäderna i Europa. Flera av ambassadörerna var yngre bröder till kungen. Men Chulalongkorns relationer med väst under 1870-talet var knappast angenäma trots framgångarna med appellerna till London och Paris om neutralitet i konflikten mellan kungen och prins Vichaichan 1875. Men de anglo-siamesiska förbindelserna som inletts på 1820-talet fick med tiden allt större betydelse.

Finansministeriet, med brittiska rådgivare, skötte nationens budgetarbete på ett effektivt sätt och undgick i många år lånen med rörlig ränta på den europeiska lånemarknaden. 1903 drog finansministeriet in 100 procent mer i skatteintäkter än 1896, utan att det hade införts några nya skatter.

En betydande del av statens intäkter gick till stora dyra projekt, såsom järnvägsbyggen. Dessa järnvägar möjliggjorde senare en snabbare kommunikation med nordöst och de nordliga provinserna.

Det nya justitieministeriet (krasuang yuttitham) กระทรวงยุติธรรม som bildats år 1891 togs över av den ovan nämnde prins Rabi Badhanasakdi 1896. Han var den förste av Chulalongkorns söner som återvänt efter studier i Europa.

Rabi började med stor energi revidera Siams lagar, så att det rådde samstämmighet med lagarna i väst. Ett juridiskt fakultet öppnades 1897 som påbörjade detta arbete. Arbetet skedde i samarbete med franska och belgiska jurister och medverkade till att få bort det tidigare franska påståendet om att Siams lagar var ”ociviliserade."

Den belgiske advokaten Gustave Rolin-Jacquemyns โรลัง ยัคมินส์ (31 januari 1835-9 januari 1932) gjorde uppenbart ett uppskattat arbete och tilldelades den 16 november 1896 den mycket höga titeln Chaophraya Aphairacha (Chao Phraya Aphairacha Sayamanukunkit) เจ้าพระยาอภัยราชาสยามานุกูลกิจ. Han arbetade i siamesisk tjänst åren 1896-1901. Någon källa säger att han i realiteten fungerade som justitieminister.


(Gustave Rolin-Jacquemyns)

I december 1891 hade Rolin-Jacquemyns träffat den siamesiske prinsen Damrong Rajanubhab som rest till Europa för att leta efter rådgivare till sin halvbror kung Chulalongkorn. Efter kontakter med Bangkok kunde Damrong erbjuda Rolin-Jacquemyns en årlig lön på 3 000 pund.

Trots motstånd från sin fru och sin dåliga hälsa tackade han ja och anlände till Bangkok den 27 september 1892. Bortsett från periodiska resor till Europa stannade han kvar i Siam fram till april 1901, då hans hälsa inte längre kunde tåla klimatet.

Rolin-Jacquemyns var den rådgivare som stod närmast kungen och han lärde sig thai och lät översätta stora delar av landets existerande lagtexter. Han var också med och skapade Siams första juristutbildning och en staty av honom finns än idag framför juristfakultetet på Thammasatuniversitetet i Bangkok.

Både i Belgien och i Thailand betraktas Rolin-Jacquemyns med vördnad som en stor man. Många thailändare hyllar honom faktiskt som mannen som förhindrade Siam från att bli kolonialiserat.

Med hjälp av sina utländska rådgivare och de prinsar som utbildats i Europa lyckades kungen skilja sin personliga förmögenhet från statens och skapa en byråkrati som ersatte den gamla regeringsstrukturen som stammade från 1400-talet. Kärnan till en modern armé hade skapats vid sekelskiftet och obligatorisk värnplikt infördes 1902. Reformarbetet 1905 hade nu kommit så långt att tvångsarbete, som länge varit ekonomiskt viktigt för den gamla eliten, kunde börja avskaffas.

Motstridiga intressen innebar dock att en del reformer blev kompromisser. Det fanns inte tid att gå försiktigt fram med reformerna på grund av de västerländska kraven på ett modernt Siam.

Under 1890-talet visste Chulalongkorn mycket väl vad européerna krävde och vad som låg bakom de ofta föraktfulla omdömena om hans rike. Chulalongkorn förtvivlades ofta över de kompromisser han tvingades till, vad han inte kunde uträtta och över de brister som uppstod i det system som höll på att utvecklas.

Det som administrationen hade mest användning för under 1890-talet var välutbildade män till den civila förvaltningen, som hade förståelse för de förändringar som regeringen försökte åstadkomma. Men som vi tidigare berättat hade skolorna inte kommit igång förrän i mitten på 1880-talet och intresset för dem hade varit mycket svagt fram till mitten av 1890-talet.

Ett av de viktigaste argumenten för prins Damrongs införande av thesaphibansystemet var att han då inte behövde rekrytera personal till mer än 18 monthonkontor, istället för till mer än 100 provinshuvudstäder. För andra ministerier betydde bristen på kvalificerat folk att de inte kunde utveckla sin verksamhet i den takt man önskade.

Mängden av reformer var så stor att statsbudgeten, trots att den hela tiden växte tack vare inrikesministeriets effektiva arbete i provinserna, inte räckte till alla behov. Pengarna gick därför till det mest nödvändiga såsom provinsadministrationen, armén och järnvägsbyggen, medan de andra ministerierna led av pengabrist.

Chulalongkorns chakri-reformering från 1892 hade som huvudsyfte att öka den centrala makten och kontrollen. Om inte landet kunde moderniseras riskerade Siam fortfarande att förlora sin frihet och självständighet. Kung Trailoks delning av makten i en civil och en militär del hade medfört en dubbelförvaltning och skapat en maktkamp mellan de båda delarna.

Chulalongkorn skapade i stället ministerier efter europeiskt mönster med statligt avlönade tjänstemän. Dessa förändringar i systemet genomfördes inte utan motstånd och kriser och kungen fick gå fram med stor försiktighet för att bevara sin egen och sin familjs säkerhet.

Men reformerna innebar i princip slutet för Trailoks Sakdina-system, som officiellt avskaffades 1905. Men det gamla systemets ande vilar ännu över thailändarnas sociala relationer och rangordningen är ännu idag mycket tydlig.

Kronprins Vajirunhis dog 16 år gammal av tyfus den 4 januari 1895 och Chulalongkorn utnämnde sonen Maha Vajiravudh (Chao Fa Maha Wachirawut) เจ้าฟ้ามหาวชิราวุธ (1 januari 1881-25 november 1925) till ny kronprins samma år. Han var kungens äldste son med sin huvuddrottning Saovabha Bhongsri.

Saovabha var faktiskt Chulalongkorns halvsyster och den yngsta av tre helsystrar som alla blev hustrur till Chulalongkorn. De andra två var de tidigare omtalade drottningarna Sunandha och Savang Vadhana. Chulalongkorn gifte sig också med ytterligare en halvsyster. Hennes namn var Sukhumala Marasri (Sukhuman Marasi) สุขุมาลมารศรี (10 maj 1861-9 juli 1927).


(Drottning Saovabha med fyra av sina söner)

Faktum var att Chulalongkorn inte hade mer än en hustru som var egentlig ”drottning." Och denna hustru var just Saovabha. Hon är även känd som Si Patcharindra eller Sri Bajarindra (Si Phatcharinthara) ศรีพัชรินทรา. Hon hade titeln Rachini ราชินี som bara tilldelades den högst rankade hustrun till en kung. De övriga ovan nämnda hustrurna hade titeln Somdet Phra สมเด็จพระ.

I svenskan finns bara orden drottning och prinsessa och ingen passande titel för Somdet Phra. Något ord för en titel mellan drottning och prinsessa finns varken i svenskan eller engelskan. Därför kallas även en Somdet Phra ofta för drottning av oss västerlänningar. Detta är bekvämt, men är inte alldeles rättvisande.

Det kan verka märkligt att bröder och systrar, eller andra nära släktingar, gifte sig med varandra, men enligt den siamesiska kungliga traditionen i gamla dagar tilläts inte en högt rankad prinsessa att gifta sig med en man ur folket. Detta blev inte möjligt förrän efter 1932, men då miste man oftast också sin kungliga titel.

Äktenskapen mellan nära släktingar producerade ofta sjukliga barn som dog unga. Det är värt att notera att kungliga barn födda av ickekungliga mödrar tenderade att leva längre. En del har blivit mer än 100 år.

Den 14-årige Vajiravudh befann sig i England då han utsågs till kronprins 1895. Dit hade han skickats 11 år gammal för studier. Någon källa säger 12 år gammal. Han hade först gått på en privat internatskola, innan han skickades till en militär utbildning vid Sandhurst kungliga militärakademi (rongrian nai roi thahan bok Saenhoet) โรงเรียนนายร้อยทหารบกแซนด์เฮิสต์.

Därefter tjänstgjorde han faktiskt en tid i olika regementen i den brittiska armén och studerade sedan historia och juridik vid Christ Church Collegeไครส์ตเชิร์ชคอลเลจ i Oxford 1900. Vajiravudh blev den förste siamesiske kung som fått sin utbildning i utlandet och blev naturligtvis påverkad av sin tid i väst. Han avslutade sina studier i England 1902 och återvände inte hem förrän i början av 1903. Här säger någon källa 1904!


(Kronprins Vajiravudh)

Innan han reste hem besökte han USA, där han bland annat träffade president Theodore Roosevelt ธีโอดอร์ โรสเวลต์ (27 oktober 1858- 6 januari 1919). Under sin USA-resa hann han besöka flera städer, platser och militärakademier i USA.

Därefter tog han en båt från Vancouver แวนคูเวอร์ i Kanada till Yokohama โยะโกะฮะมะ i Japan. Här stannade han omkring en månad, vilket kan ha påverkat honom till kommande reformer och en modernisering av Siams utbildningssystem. Efter hemkomsten blev Vajiravudh officer i armén.

Då han fortfarande var kronprins började han omorganisera militärväsendet med nya titlar och uniformer och han utsåg sin farbror Bhanurangsi Savangwongse till Siams förste moderne general. Men även andra höga officerare kom från kungafamiljen, vilket dock inte var ett absolut krav för en militär karriär. Det första steget mot militärens ökande makt hade nu tagits.


Stavningsvarianter;

Chaophraya Rattanabodin; Bunrot, Kalayanamitr, Rod Kanlayanamit (Rot Kanlayanamit) รอด กัลยาณมิตร, บุณรอดกัลยาณมิตร.

Monthon; Monton.

Khaw Sim Bee na Ranong; Khaw Sim Bee Na Ramong (felaktigt).

Amphoe; Amphur.

Khwaeng; Kwaeng.

Mu Ban; Moo Ban.

Hua Lamphong; Hua Lampong, Hualampong, Hualumphong.

Gustave Rolin-Jacquemyns; Gustave Rolin-Jaequemyns, Rolin Jacquemins, Rolin Jacquemyns, Rolyn Jacquemins, โรแลง จ๊าดแม็งส์, โรลิน ยัคมินส์.

Chaophraya Aphairacha; Chao Phaya Apai Raja Siamanukulkij, Chao Phraya Aphai Raja.

Chakri-reformering; Chakri-reform, Chakri Reformation.

Maha Vajiravudh; Vajiradudhi.

Sukhumala Marasri; Sukumalmarsri, Sukumalmarasri, Sukumalmarasri, Sukhumala Marasri, สมเด็จพระปิตุจฉาเจ้าสุขุมาลมารศรี พระอัครราชเทวี.

Si Patcharindra; สมเด็จพระศรีพัชรินทราบรมราชินีนาถ พระบรมราชชนนีพันปีหลวง.

Sandhurst kungliga militärakademi; Royal Military College, Royal Military Academy Sandhurst (RMAS), Sandhurst.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-12-16, 15.48
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.