Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Mongkut
Ho-banditerna

Efter taipingupproret (kabot thaiphing) กบฏไท้ผิง i Kina, som pågick åren 1850-1864, började gäng av kinesiska rövarband härja i Laos och Vietnam. De härjande kineserna kallades för flaggäng eller hobanditer (ho) ฮ่อ. Alternativ stavning haw.

Taipingupproret var ett sällsynt blodigt inbördeskrig med ofattbart många dödsoffer. Själva kriget skördade omkring 11 miljoner offer och då företrädesvis civila. Den påföljande hungersnöden, som orsakats av kriget, ökade på antalet offer till mer än 30 miljoner! Men det finns faktiskt källor som nämner siffran 100 miljoner döda!

Bara under ett tre dagar långt slag 1864 vid Nanjing dödades mer än 100 000 människor, vilket förmodligen inte överträffats någon gång i historien.

Tonkin i Vietnam drabbades först av dessa hobanditer. 1865 gick enheter av de så kallade Svarta flaggorna (ho thong dam) ฮ่อธงดำ och deras rivaler Gula flaggorna (ho thong dam) ฮ่อธงเหลือง från södra Yunnan över gränsen och skaffade sig baser vid Röda flodens övre lopp.


(Ho från Svarta flaggorna)

Under de kommande tjugo åren fick de Svarta flaggorna och deras ledare Liu Yongfu en viss legitimitet och anseende, då de hjälpte både den vietnamesiske kejsaren Tu Duc och Qingdynastins monarker mot de franska imperialisterna i Tonkin.

De Gula flaggorna däremot, under ledning av Huang Chongying, fick inget sådant erkännande. De blev därför förföljda av både vietnameserna, de Svarta flaggorna och Qing-styrkor och blev besegrade och skingrades.

Åren 1875-1876, efter infångandet och avrättningen av Huang Chongying av Qing-vietnamesiska styrkor, flydde de överlevande Gula flaggorna västerut till den övre delen av Svarta floden där de härjade städerna i den delvis självständiga taispråkiga federationen Sipsong Chu Tai. Detta område ligger idag i nordvästra Vietnam och nordöstra Laos.

Längre västerut, med början omkring 1872 eller 1873, började band av rebeller som besegrats av Qingstyrkor passera in över gränsen till nuvarande Laos. Men det finns källor som säger att hobanditer hade dykt upp i norra Laos vid floden Nam Ou (Nam U) น้ำอู redan i mitten av 1869. Här skall de ha slagit sig samman med luedissidenter som tvingats lämna Xishuangbanna efter inbördesstriderna där.

Dessa nya gäng kännetecknades av sina flaggor och kallades för Röda flaggorna (ho thong daeng) ฮ่อธงแดง och Randiga flaggorna (ho thong lai) ฮ่อธงลาย och de rörde sig söderut och hade snart ockuperat nästan hela norra Laos.

En källa säger att 1872 ryckte 3 000 Gula flaggor in i Houaphanh efter att ha plundrat Sipsong Chu Tai. Två år senare hade de drivit bort befolkningen och de planerade att slå sig samman med de Röda flaggorna som rört sig nedför floden Nam Ou.

Chao Khamsouk, som var son till Luang Prabangs kung Oun Kham (Chao Un Kham) เจ้าอุ่นคำ (r. 15 december 1872-25 mars 1887), lyckades faktisk förhindra hobanditerna att nå fram till Luang Prabang.

(Alternativ regeringstid; 1 oktober 1868-15 december 1895, 1872-1888, 1872-1894, 1872-1895, 1873-1894.)

Chao Khamsouk kommer senare att dyka upp som kung Zakarine สักรินทร์, men det kan du läsa mera om längre fram i avsnittet ”Kung Chulalongkorn,” artikeln ”Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma.”

De Röda flaggorna härjade Dien Bien Phu 1873 och därefter hade en del hobanditer retirerat till Houaphanh, medan de Randiga flaggorna samma år begav sig mot Muang Phuan (Xiang Khuang) på Krukslätten.

I Muang Phuan regerade Chao Ung (Phra Chao Üng) พระเจ้าอึ่ง (r. 1866-1876), som efterträtt sin bror Chao Pho เจ้าโป้ (r. 1848-1865) som regent.

Vid Chiang Kham slog en del hobanditer läger och tvingade lokalbefolkningen att betala "skatter" till dem. Att vägra betydde döden. Chao Ung mobiliserade en mindre armé och försökte förgäves hjälpa den belägrade guvernören i Chiang Kham 1874. Chao Ung blev dock skjuten och dödligt sårad och hans armé drog sig tillbaka.

Efter detta misslyckade bad Chao Ungs son, Chao Khanti เจ้าขันตี, om hjälp från Vietnam och kung Oun Kham och den vietnamesiske kejsaren Tu Duc ställde upp med en gemensam styrka 1874. Men även denna gemensamma ansträngning misslyckades.

Oun Kham hade efterträtt kung Chantharath (Chao Chantharat) เจ้าจันทราช (r. 23 september 1850-1 oktober 1868) som regent i Luang Prabang 1868.

(Alternativ regeringstid; 1851-1870, 1852-1871, 23 september 1852-1 oktober 1868.)

De segerrika hobanditerna började tidigt 1875 att plundra området utmed Mekongfloden från Chiang Kham i norr till Nakhon Phanom i söder. Nu var Siams säkerhet direkt hotad, men den nye unge kung Chulalongkorn var oförmögen att svara effektivt på hotet.

Då hobanditerna hotade Vientiane fanns det bara fanns en mindre kontingent siamesiska och laotiska trupper här som uppenbart valde att retirera till Nong Khai och hobanditerna gick in i Vientiane. Detta fick Oun Kham att vädja om snabb hjälp från kung Chulalongkorn (Rama V) av Siam.

Flaggängen skulle härja främst de norra delarna av Laos långt in på 1880-talet, även om andra källor talar om ända in på 1890-talet. Varken laotierna eller siameserna var förberedda på detta hot och det var först 1873 som en siamesisk armé skickades iväg för att bekämpa dem. Krigen mot ho-banditerna kallas för songkhram prap ho สงครามปราบฮ่อ på thai.

Siameserna administrerade Laos från Nong Khai, men inte heller här fanns det en tillräckligt stor militär styrka för att driva bort hobanditerna och man begärde därför förstärkningar från Ubon. Men det skulle ta fyra månader innan förstärkningarna nådde fram.

Då hade guvernören av Khorat nått fram och med sin militära styrka korsade han den strida Mekongfloden, mitt under regnperioden, och attackerade hobanditerna som slagit sig ner bland Vientianes ruiner. Här hade banditerna använt tiden till att gräva efter värdeföremål, som de trodde att laotierna hade gömt då staden erövrades 1828. Men uppenbart hade deras arbete varit mer eller mindre förgäves.

Efter att ha drivit bort hobanditerna från Vientiane fortsatte den siamesiska styrkan mot hobanditernas fäste vid Chiang Kham som också erövrades och hobanditernas befälhavare dödades i striderna. Hobanditerna valde då att retirera.

Den siamesiska militära expeditionen misslyckades då hobanditerna inte längre ville ge sig in på regelrätta fältslag. Istället valde de att ta sin tillflykt bland bergen i de nuvarande provinserna Xiang Khuang och Houaphanh. När siameserna drog sig tillbaka senare 1875 kunde hobanditerna återuppta sina plundringståg mer eller mindre obehindrat.

En mera välorganiserad siamesisk kampanj genomfördes 1876, men blev till sist mera av ett siamesiskt plundringståg, som drabbade lokalbefolkningen, än en seger över hobanditerna. Hobanditerna med sina hästar blev nämligen alltför svåra att bekämpa för de siamesiska och laotiska infanterisoldaterna.

Chulalongkorn lade nu skulden på Muang Phuan och menade att de själva dragit på sig elände då de skänkt ris, silver och hästar till hobanditerna. Men detta hade de naturligtvis inte gjort frivilligt, utan tvingats till i ett desperat försök att blidka dem.

Chulalongkorn avslog nu Muang Phuans vidare vädjanden om hjälp och förklarade helt enkelt att de lokala ledarna var inkompetenta. Under tiden fortsatte problemen vid Nam Ou och siamesiska kommissionärer fick hjälpa kung Oun Kham av Luang Prabang att återställa ordningen 1876.

1880 var hobanditerna inte ett direkt hot mot Luang Prabang, men de kontrollerade fortfarande Xiang Khuang. Men läget var ett annat då Oun Kham ännu en gång vädjade till Bangkok om hjälp 1882 eller 1883 då banditerna ännu en gång blivit ett hot mot Luang Prabang.

Trots att Chulalongkorn avslagit Muang Phuans tidigare begäran om hjälp attackerade siameserna och en armé från Luang Prabang banditerna i Xiang Khuang 1883, men led ännu ett allvarligt nederlag.

Därför beslöt sig siameserna för en ny omfattande attack i Laos och 1884-1885 skickade man iväg en stor militär styrka, som till största delen bestod av soldater från nordöstra och norra Siam.

En brittisk lantmätare deltog i denna militära expedition och tack vare honom har den blivit osedvanligt väldokumenterad. Han har fått en egen artikel efter denna.

En anonym fransk armékommendant har sagt att hobanditerna i Vietnam var legosoldater som hade som sitt främsta mål att smuggla opium från hamnar i Tonkin till södra Kina. Han säger att många européer och i synnerhet fransmän som avslutat sina militära karriärer och franska desertörer slog sig samman med banditerna.

Det sägs att om man överlevde två eller tre smugglingsresor utmed Röda floden var man mångmiljonär. Riskerna var stora med utbytet enormt.


Stavningsvarianter;

Taipingupproret; Kabot thaiphing thian tua กบฏไท่ผิงเทียนกั๋ว.

Ho; Hui (mandarin).

Liu Yongfu; Liu Yung-fu, Lui Yongfu (felaktigt).

Huang Chongying; Huang Chung-ying.

Oun Kham; Angama, Chao Oun Kham, Ounkham, Chao Unkham, Phra Chao Mahintharathep Niphathon พระเจ้ามหินทรเทพนิภาธร, Un Kham, Unkham.

Chao Ung; Chao Hung (felaktigt).

Chao Pho; Phra Chao Itsara Settha พระเจ้าอิสระเชษฐา, Po.

Chantharath; Chandakumara, Chantha-Kuman, Chanthakuman, Chantharad, Chantharat, Chantharath, Phra Chao Chantharathep Praphakhun พระเจ้าจันทรเทพประภาคุณ, Tiantha Koumane, Tiantha-koumane, Tiantharath.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-01, 08.13
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.