Fransmännen förhandlade också med Siam 1856. Deras sändebud, Charles de Montigny เดอมองติญี (4 augusti 1805-1868), blev också föremål för en önskan om hjälp mot britterna. Liksom den amerikanske förhandlaren vägrade den franske också att bli indragen i något sådant.

Traktatet med fransmännen, som blev klart den 15 augusti 1856, fick samma utformning som de tidigare med britterna och amerikanerna, förutom att franska missionärer fick mycket stor frihet i sitt arbete i landet. Även Napoleon III erbjöds elefanter av Mongkut. Till skillnad mot amerikanerna tackade han ja. Napoleon III skickade sedan ett krigsfartyg för att låta hämta de två erbjudna elefanterna till Paris Zoo สวนสัตว์ปารีส!

Efter dessa tre traktat blev liknande överenskommelser ingångna med en rad andra europeiska länder. Observera att listan här nedan inte är komplett;

Danmark (den 21 maj 1858).

Portugal (10 februari 1859). (Alternativt 1858.)

Nederländerna (17 december 1860).

Tyskland (Prathet Yoeramani) ประเทศเยอรมนี (7 februari 1862). (Med staterna i Tyska tullföreningen och storhertigdömena Mecklenburg-Schwerin och Mecklenburg-Strelitz.)

Frankrike (15 juli 1867).

Norge (Prathet Nowe) ประเทศนอร์เวย์ (18 maj 1868).

Sverige (Prathet Sawiden) ประเทศ สวีเดน (18 maj 1868).

Belgien (Prathet Belyiam) ประเทศเบลเยียม (29 augusti 1868).

Italien (Prathet Itali) ประเทศอิตาลี (1868).

Japan (1887, 1898).

Genom att skriva traktat med alla dessa västerländska makter hoppades siameserna att slippa ett så kvävande nära samarbete som det mellan Brittiska Indien och Burma eller mellan Frankrike och Vietnam.

Under den första halvan av 1800-talet hade fruktan varit stor för britterna, medan den andra halvan präglades av fruktan för fransmännen. Ungefär så här skrev kung Mongkut i ett brev till Chaophraya Surawongse Vayavadhana (Won Bunnag) (Chaophraya Surawong Waiyawat (Won Bunnak)) เจ้าพระยาสุรวงษ์ไวยวัฒน์ (วร บุนนาค) (1828-1888), som var Siams ambassadör i Frankrike 1864;

....”Britter och fransmän hyser inga andra känslor för varandra annat än att de båda är människor, medan de betraktar oss som vilda och grymma och mera som djur…..Jag tror tiden är inne för britterna att försöka genomföra sin politik som går ut på att få Siam under sitt beskydd, eftersom Siam plågas av fransmännen på ena sidan och med britternas koloni på den andra"….

"Det gäller för oss att bestämma oss för vad vi skall göra. Skall vi simma uppför floden för att bli vänner med krokodilen eller skall vi simma ut till havs och klamra oss fast vid valen?…..Ponera att vi upptäckte en guldgruva i vårt land…. som gav så mycket pengar att vi kunde skaffa hundra krigsfartyg. Inte ens då skulle vi kunna slåss med dem, eftersom vi skulle vara tvungna att köpa både fartygen och alla andra vapen från deras länder"….

"De skulle alltid kunna stoppa försäljningen av dem om de ansåg att vi rustade för mycket. De enda vapen som vi verkligen kommer att ha nytta av i framtiden är våra munnar och hjärtan, använda på ett klokt sätt för att försvara oss själva."

(Surawongse Vayavadhana)

Det var uppenbart viktigt för Mongkut personligen att bli accepterad som en fullvärdig monark av de andra kungahusen runt om i världen och att han fick kommunicera direkt med regeringarna i Europas storstäder. Då kunde han undgå att bli avspisad av sina koloniala grannar, vilket de infödda regenterna i Burma och Malaya blivit.

Siameserna manövrerade skickligt ut de olika makterna mot varandra genom att spela på deras inbördes rivalitet. Dessutom såg de till att grupper med olika syn på Siam, både bland engelsmännen och fransmännen, spelades ut mot varandra. Siams nya diplomati var långt ifrån passiv, som den tidigare så ofta beskyllts för.

Balanskonsten krävde stor skicklighet och försiktighet, med tanke på de hot som Siam hela tiden stod inför. Den siamesiska politiken gick ut på en försonlig politik mot britterna, eftersom de var så mycket starkare och aktivare än andra västerländska nationer. Man hoppades att Londons välvilja skulle stoppa andra makters ambitioner att försöka ta makten i Siam.

Balansgången var inte alltid så lätt och tidigt på 1860-talet hände två saker som gjorde siameserna oroliga. Först blev kungen och Si Suriyawongse involverade i problem rörande suveräniteten över Kelantan och Terengganu och sedan inblandade i en komplicerad tronföljardispyt i Pahang som låg ännu längre söderut. Då ett siamesiskt krigsfartyg landsatte en kandidat till tronen vid Terengganu 1862 besköt faktiskt ett brittiskt krigsfartyg Kuala Terengganu för att visa siameserna att de skulle hålla sig borta och inte blanda sig.

Då kung Mongkut fick vetskap om detta kallade han till sig den brittiske generalkonsuln i Bangkok, Sir Robert Hermann Schomburgk เซอร์โรเบิร์ต โชมเบิร์ก (1804-1865), till det kungliga palatset. Sir Robert blev djupt generad över att guvernören för Straits Settlements i Singapore, William Orfeur Cavenagh (8 oktober 1820-1891), hade agerat utan att först ha konsulterat det brittiska konsulatet i Bangkok. Detta missnöje meddelade han också regeringen i London.

(Robert Schomburgk)

(Det brittiska konsulatet 1895)

Svaret från den brittiska regeringen blev också att guvernör Cavenagh överskridit sina befogenheter och gav instruktioner om att han inte kunde skicka ut några brittiska krigsfartyg utan regeringens samtycke. Därmed vann kung Mongkut en liten moralisk seger och 1867 ersattes Cavenagh, som varit guvernör sedan 1859, av Sir Harry Ord เซอร์ แฮร์รี ออร์ด (4 augusti 1819-20 augusti 1885) som verkade under perioden 1867-1873.

(Sir Harry Ord)