Året efter att Mongkut blivit kung var engelsmännen i färd med att erövra södra Burma under det andra anglo-burmesiska kriget som pågick under perioden den 5 april 1852 till den 20 februari 1853. Dessutom hade britterna bitit sig fast i Malaya och närmade sig också här siamesiska intresseområden. Risken var uppenbar att britterna kunde tänkas använda militärmakt för att komma in på den reglerade siamesiska handelsmarknaden.

Den burmesiske kungen Bagyidaw hade abdikerat den 15 april 1837 och hade efterträtts av kung Tharrawaddy Min (r. 15 april 1837-17 november 1846), som var född den 14 mars 1787. Då Tharrawaddy Min dog efterträddes han av sin son Pagan Min (Phukam Maeng) พุกามแมง (r. 17 november 1846-18 februari 1853), som var född den 21 juni 1811. Efter att britterna hade annekterat nedre Burma 1852 blev Pagan Min störtad av två halvbröder, men han blev inte avrättad och dog först den 14 mars 1880.

Pagan Mins halvbror Mindon Min (Mindong) มินดง (r. 18 februari 1853-1 oktober 1878), som var född den 8 juli 1808, tog nu över tronen i Burma. Det var denne kung som grundade den nya huvudstaden Mandalay 1857.

Snart skulle Siam också få en ny farlig granne i öster, nämligen fransmännen i Kambodja, Laos och Vietnam. Litet längre bort fanns nederländarna i Indonesien och spanjorerna på Filippinerna. Genom att läsa tidningar från Singapore och Hongkong kunde en orolig Mongkut se hur imperialismen bredde ut sig. Visserligen var Siam ett starkt rike i Sydostasien, men västmakternas imperialistiska hunger verkade omättlig.

Redan innan Mongkut kommit till makten hade han förstått att Siam var tvunget att närma sig väst eller bli helt uppslukat av de västerländska kolonialmakterna. Han hade fått en försmak om det allvarliga läget då han såg hur det gått för Kina i rikets förödmjukande nederlag till England, i det första opiumkriget 1839-1842. Som jag tidigare berättat ville de kinesiska härskarna få ett slut på införseln av opium till Kina, men britterna som gjorde stora vinster på denna handel gick i krig mot kineserna för att få behålla denna groteska handel.

För siameserna hade det kinesiska nederlaget kommit som en chock. Man hade tidigare betraktat Kina som det mäktigaste riket i världen och kunde kineserna besegras så förstod Mongkut att det var lönlöst att försöka motstå britterna militärt.

Mongkut skulle visa sig vara en mycket skicklig diplomat och hans arbete underlättades av att han var väl insatt i västerländsk mentalitet, genom sina tidigare kontakter med västerlänningar då han varit munk. I ett kungligt brev till Franklin Pierce แฟรงกลิน เพียร์ซ (23 november 1804-8 oktober 1860), som var USA:s president åren 1853-1857, bifogades ett porträtt där kungen var barhuvad och enkelt klädd sittande vid sidan av drottning Debsirindra (Thepsirin) เทพศิรินทร์ (17 juli 1834-9 september 1861). Ingen tron eller krona fanns med på bilden som skickades till landet utan tradition för monarki.

(Kung Mongkut och drottning Debserindra)

(Franklin Pierce)

Kung Mongkut beslöt sig 1857 för att skicka ett brev och ett sändebud till drottning Viktoria som han beundrade mycket. Brevet och sändebudet kom till Storbritannien ombord på ett brittiskt krigsfartyg och blev väl mottagna av drottningen. Drottning Viktorias svar kom till Bangkok med den brittiske konsuln Harry Smith Parkes แฮรี่ สมิท ปาร์เก็ส (24 februari 1828-21 mars 1885), som anlände ombord på fartyget HMS Auckland. Drottningen avslutade sitt svarsbrev med orden "din tillgivna syster och vän."

(Harry Smith Parkes)

Den andra halvan av 1800-talet blev en oerhört farlig period för taifolken. En stor del av taifolken bodde 1851 innanför Siams gränser och man hade börjat återupprätta förbindelserna med sina avlägsna kusiner, som varit brutna i ett årtusende.

I slutet av 1800-talet hade många tai hamnat under västerländskt styre, shanfolket under britterna i Burma och laofolket och taifolken i övre delarna i Sydostasien under fransmännen i Indokina. Detta innebar slutet på ambitionerna, som några kan ha hyst förhoppningar om, om ett siamesiskt ledarskap för alla taifolk. Denna tanke skulle ändå dyka upp igen under andra världskriget.

Chaophraya Si Suriyawongse och kung Mongkut hade skrivit till de brittiska myndigheterna i Singapore och vädjat till dem om att ha tålamod i sina ambitioner om att få nya traktat och handelsavtal med Siam och snart hade Mongkut utvidgat denna korrespondens med Hongkongs nye guvernör, Sir John Bowring. Detta inträffade några år innan siameserna kände sig tillräckligt säkra att riskera direkta förhandlingar med britterna och innan London kände att det skulle vara meningsfullt att förhandla med Siam.

(Sir John Bowring)