Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Mongkut
Mongkut och förhållandet till väst

Året efter att Mongkut blivit kung var engelsmännen i färd med att erövra södra Burma under det andra anglo-burmesiska kriget. Detta krig varade från den 5 april 1852 till den 20 december 1852.

Dessutom hade britterna bitit sig fast i Malaya och närmade sig också här siamesiska intresseområden. Risken var uppenbar att britterna kunde tänkas använda militärmakt för att komma in på den reglerade siamesiska handelsmarknaden.

Den burmesiske kungen Bagyidaw hade abdikerat den 15 april 1837. Han hade efterträtts av kung Tharrawaddy Min (Phra Chao Sarawadi) พระเจ้าสารวดี (r. 15 april 1837-17 november 1846). Tharrawaddy Min var född den 14 mars 1787.

Därefter hade kung Pagan Min (Phra Chao Phukam Maeng) พระเจ้าพุกามแมง (r. 17 november 1846-18 februari 1853) tagit över tronen och hans efterträdare blev i sin tur Mindon Min (Phra Chao Mindong) พระเจ้ามินดง (r. 18 februari 1853- 1 oktober 1878).

Pagan Min var född den 21 juni 1811 och dog den 14 mars 1880 medan Mindon Min var född den 8 juli 1808.

Snart skulle Siam också få en ny farlig granne i öster, nämligen fransmännen i Kambodja, Laos och Vietnam. Litet längre bort fanns holländarna i Indonesien och spanjorerna på Filippinerna.

Genom att läsa tidningar från Singapore och Hongkong ฮ่องกง kunde en orolig Mongkut se hur imperialismen bredde ut sig. Visserligen var Siam ett starkt rike i Sydostasien, men västmakternas imperialistiska hunger verkade omättlig.

Redan innan Mongkut kommit till makten hade han förstått att Siam var tvunget att närma sig väst eller bli helt uppslukat av de västerländska kolonialmakterna. Han hade fått en försmak om det allvarliga läget då han såg hur det gick för Kina, som led ett förödmjukande nederlag till England i opiumkriget 1839-1842.

Som jag berättat tidigare ville de kinesiska härskarna få ett slut på införseln av opium till Kina, men britterna som gjorde stora vinster på denna handel och startade ett krig mot kineserna för att få behålla denna groteska handel.

För siameserna hade det kinesiska nederlaget kommit som en chock. Man hade tidigare betraktat Kina som den mäktigaste nationen i världen och kunde kineserna besegras så förstod Mongkut att det var lönlöst att försöka motstå britterna militärt.

Mongkut skulle visa sig vara en mycket skicklig diplomat och hans arbete underlättades av att han var väl insatt i västerländsk mentalitet, genom sina tidigare kontakter med västerlänningar då han varit munk.

I ett kungligt brev till Franklin Pierce แฟรงกลิน เพียร์ซ (23 november 1804-8 oktober 1860), som var USA:s president åren 1853-1857, bifogades ett porträtt där kungen var barhuvad och enkelt klädd sittande vid sidan om drottning Debsirindra (Thepsirin) เทพศิรินทร์ (17 juli 1834-9 september 1861). Ingen tron eller krona fanns med på bilden som skickades till landet utan tradition för monarki.


(Mongkut och Debserindra)


(Franklin Pierce)

1857 beslöt sig kung Mongkut för att skicka ett brev och ett sändebud till drottning Viktoria som han beundrade mycket. Brevet och sändebudet kom till Storbritannien ombord på ett brittiskt krigsfartyg och blev väl mottagna av drottningen.

Drottning Viktorias svar kom till Bangkok med den brittiske konsuln Harry Smith Parkes แฮรี่ สมิท ปาร์เก็ส (24 februari 1828-21 mars 1885) som anlände ombord på fartyget HMS Auckland. Drottningen avslutade sitt svarsbrev med orden "din tillgivna syster och vän."


(Harry Smith Parkes)

Den andra halvan av 1800-talet blev en oerhört farlig period för många taifolk. 1851 hade taifolken i Siam börjat återupprätta förbindelserna med sina avlägsna taikusiner, som stort sett varit brutna i ett årtusende.

I slutet av 1800-talet hade många tai hamnat under västerländskt styre, shanerna under britterna i Burma och laofolket och taifolken i övre delarna av Sydostasien under fransmännen. Detta innebar slutet för ambitionerna, som några kan ha hyst förhoppningar om, om ett siamesiskt ledarskap för alla taifolk. Men denna tanke skulle ändå dyka upp igen under andra världskriget.

Chaophraya Si Suriyawongse och kung Mongkut hade skrivit till de brittiska myndigheterna i Singapore och bönfallit dem om att ha tålamod i sina ambitioner om att få nya traktat och handelsavtal med Siam och snart hade Mongkut utvidgat denna korrespondens med Hongkongs nye guvernör, Sir John Bowring.

Detta inträffade några år innan siameserna kände sig tillräckligt säkra att riskera direkta förhandlingar med britterna och innan London kände att det skulle vara meningsfullt att förhandla med Siam.


(Sir John Bowring)

Till sist bestämde sig britterna för att skicka en förhandlingsdelegation och tidigt 1855 anlände den till Siam ledd av den ovan omtalade Sir John Bowring. Bowring kom till Siam med pompa och ståt och med ett militärt hot i rockärmen.

Hans föregående korrespondens med Mongkut hade nämligen indikerat att britterna inte uteslöt militära maktmedel, om det blev nödvändigt, för att försvara sina intressen.

Då Sir John Bowring kom till Bangkok visade han tydligt att han inte tänkte låta sig bli dåligt behandlad. Sir John bad därefter om en audiens hos kung King Mongkut och visade med eftertryck att det inte dög med någon kontakt på ministernivå.

Han lät dessutom siameserna förstå att han inte fann det passande att falla på knä framför kungen, att ta av sig sina skor eller lägga ifrån sig det svärd han bar i sitt ämbetsutövande. Bowring och hans män måste därför ha blivit överraskade över den vänlighet med vilken de mottogs. Audiensen blev en storslagen historia som imponerade på Sir John.

Mongkut tog emot Bowring på tu man hand i sin privata kammare där han bjöd honom på cigarrer och vin. Även Si Suriyawongse förde samtal med Bowring där han beklagade sig över den siamesiska administrationens orättvisor och ineffektivitet och reciterade noga genomtänkta argument, som tränats in med hjälp av amerikanska missionärer.

Det var tydligt att Mongkut gjorde allt för att ge britterna och drottning Viktoria intrycket att Siam var ett upplyst och progressivt kungarike, som välkomnade kontakterna med väst. Detta lyckades han också väl med och gjorde ett gott intryck på britterna. Även om man kan tveka om äktheten påstås det att Bowring och kung Mongkut blev ”vänner” för livet.

Inom två veckor hade man kommit fram till en överenskommelse och ett traktat om "Vänskap och Handel" skrevs under den 18 april 1855. Detta traktat är även känt som Bowringtraktatet (Sonthi Sanya Baoring) สนธิสัญญาเบาริง.

Det kan vara intressant att veta att då traktatet ratificerades den 5 april 1856 hade Müang Thai เมืองไทย ersatts med namnet Siam för första gången. Jag har tidigare berättat att namnet Siam från början var ett västerländskt påfund.

Den tidigare nämnde Harry Smith Parkes hade varit sekreterare åt Sir John Bowring då handelsfördraget med Siam skrevs under.

Traktatet erbjöd en öppning för handeln med Siam, vilket uppfyllde Londons huvudkrav. Brittiska medborgare fick lov att bo och hyra eller äga mark nära Bangkok och britterna fick också exterritorialitet över sina medborgare.

De två sista bestämmelserna skulle bli det allvarligaste hotet mot Siams självständighet under de kommande årtiondena och naturligt nog orsak till mycken vrede bland många siameser.

Britterna fick också fördelaktiga import- och exportregler och skatterna på deras mark och aktiviteter sattes lågt. En källa talar om en skatt på tre procent på importvaror. Regeringens handels- och varumonopol, som länge varit grundvalen i det siamesiska finansiella systemet, var därmed borta.

Ett undantag var handeln med opium som, liksom i Singapore och Hongkong, förblev ett officiellt statligt monopol. Traktatet omfattade heller inte spel, alkoholhaltiga drycker och ett statligt lotteri. En brittisk konsul skulle utnämnas av det siamesiska hovet och han skulle vara bosatt i Bangkok. Konsuln skulle vara ansvarig för all brittisk handel och personal i Siam.

Trots det höga priset för ”vänskapen” med britterna var Mongkut fast besluten att inte begå samma misstag som burmeserna och kineserna gjort och tack vare sin egenskap som kraftfull härskare kunde han tygla oppositionen, som utgjordes av den konservativa siamesiska adeln.

Mongkut hade insett att Siam inte var rustat att stå emot britternas makt och Siam har faktiskt kung Mongkut att tacka för att riket inte blev uppslukat av väst, under en tid då alla andra omkringliggande länder blev koloniserade.

De kommersiella fördelarna som britterna skaffat sig var ett allvarligt hot mot nästan alla prinsars och ämbetsmäns makt och levebröd. De hade varit beroende av handels- och varumonopolen och de stora skatteintäkterna, som nu försvann i och med traktatet.

De som förlorade mest på traktatet var faktiskt Si Suriyawongse och Thiphakorawong och deras följeslagare, eftersom de hade kontrollerat de flesta monopolen. De måste ha kunnat erbjuda sina följeslagare andra inkomster, som kompensation för det som offrats i nationens intresse.

Det första året efter traktatet minskade dock inte statens intäkter så mycket som man kan tro och de följande åren steg de faktiskt igen till samma nivå som före traktatet. I början togs inkomstbortfallet huvudsakligen igen genom det tidigare omtalade monopolet på opium, spel, alkoholhaltiga drycker och lotterier, som inte omfattades av traktatet.

Ändringarna blev istället i första hand kännbara för Siams kinesiska minoritet. Trots att de förändrade förutsättningarna gjorde Mongkut och hans följeslagare utsatta var de uppenbart beredda att ta denna risk.

Mongkut och Si Suriyawongse visste bättre än de flesta andra hur farliga engelsmännen kunde bli och vilka konsekvenser detta kunde få för Siams framtid som suverän stat.

Kungen och hans följeslagare använde sig också av en annan strategi för att minska den nya situationens farlighet. De visade tydligt att de välkomnade diplomatiska missioner från andra västerländska makter och 1856, året efter upprättandet av det brittiska traktatet, förhandlade Siam om ett traktat med USA.

Den amerikanske förhandlaren, Townsend Harris เทาเซ็นต์ แฮริส (3 oktober 1804-25 februari 1878), hade ursprungligen varit på väg till Japan för att förhandla om ett handelstraktat med den japanske kejsaren. Men då amerikanerna hörde om de fördelar som britterna hade uppnått skickades Harris först till Siam för att se om USA kunde uppnå ett liknande traktat. Townsend Harris fick ett lika hjärtligt mottagande som Sir John Bowring fått året innan.


(Townsend Harris)

När förhandlingarna påbörjades stod det emellertid snart klart för Harris att siameserna önskade något mer än bara en handelsöverenskommelse. I sina minnesanteckningar skriver Harris att Siam ville ha en förpliktelse från USA:s sida om stöd till Siam om landet fick problem med Storbritannien.

Harris vägrade att låta något sådant ingå i ett avtal och hotade att lämna Siam utan att ingå något som helst handelstraktat och till sist skrev kung Mongkut under ett traktat utan detta förbehåll den 29 maj 1856.

Harris rapporterade att siameserna fruktade och misstrodde britterna, som de karaktäriserade som "rovgiriga tyranner som höll på att erövra hela Asien." Harris minns också att premiärministern sade "vi älskar amerikanerna för att de aldrig har gjort oss eller någon annan i öster något ont."

Om det som Harris påstår är sant stämmer det bra med andra författares påståenden om att kung Mongkuts vänlighet över för Storbritannien baserades mera på fruktan än på respekt och beundran.


(Mongkut och drottning Debsirindra 1857)

Kung Mongkuts förhållande till USA blev till sist ändå mycket hjärtligt. Till gengäld för 200 regeringspublikationer från president James Buchanan เจมส์ บูแคนัน (23 april 1791-1 juni 1868) skrev kung Mongkut till den amerikanske presidenten och erbjöd honom några elefanter. Han föreslog att elefanterna skulle släppas lösa i en skog med lämpligt klimat och gott om vatten. Förutom förslaget om levande elefanter skickade han också två mycket vackra elefantbetar. 


(James Buchanan)

Då brevet och gåvan nådde fram till USA satt en ny president på presidentposten, nämligen Abraham Lincoln อับราฮัม ลินคอล์น (12 februari 1809-15 april 1865). Men presidenten Lincoln svarade vänligt att det amerikanska klimatet troligtvis inte var så lämpligt för elefanter och att de föredrog ångkraft istället. Men han tackade artigt den siamesiske kungen för de gåvor han fått.


(Abraham Lincoln)

Det är inte korrekt, som vissa västerländska källor påstår, att Mongkut skulle ha erbjudit USA militärhjälp i form av stridselefanter under det amerikanska inbördeskriget. Det handlade istället om helt vanliga tama elefanter som kunde användas för arbete och transporter.

Fransmännen förhandlade också med Siam 1856. Deras sändebud, Louis Charles de Montigny เมอซิเออร์ เดอมองติญี (1805-1868), blev också föremål för en önskan om hjälp mot britterna. Men liksom den amerikanske förhandlaren vägrade också den franske att bli indragen i något sådant.


(Louis Charles de Montigny)

Traktatet med fransmännen, som blev klart den 15 augusti 1856, fick samma utformning som de tidigare med britterna och amerikanerna, förutom att franska missionärer fick mycket stor frihet i sitt arbete i landet.

Även Napoleon III erbjöds elefanter av Mongkut. Till skillnad mot amerikanerna tackade han ja. Napoleon III skickade sedan ett krigsfartyg för att låta hämta de två erbjudna elefanterna till Paris zoo!

Efter dessa tre traktat blev liknande överenskommelser ingångna med en rad andra europeiska länder. Observera att listan här nedan inte är komplett;

Danmark (den 21 maj 1858).

Portugal (10 februari 1859). (Alternativt 1858.)

Holland (17 december 1860).

Tyskland (Prathet Yoeramani) ประเทศเยอรมนี (7 februari 1862). (Med staterna i Tyska tullföreningen och storhertigdömena Mecklenburg-Schwerin och Mecklenburg-Strelitz.)

Norge (Prathet Nowe) ประเทศนอร์เวย์ (18 maj 1868).

Sverige (Prathet Sawiden) ประเทศ สวีเดน (18 maj 1868).

Belgien (Prathet Belyiam) ประเทศเบลเยียม (29 augusti 1868).

Italien (Prathet Itali) ประเทศอิตาลี (1868).

Japan (1887, 1898).

Genom att skriva traktat med alla dessa västerländska makter hoppades siameserna att slippa ett så kvävande nära samarbete som det mellan Brittiska Indien och Burma eller mellan Frankrike och Vietnam.

Under den första halvan av 1800-talet hade fruktan varit stor för britterna, medan den andra halvan präglades av fruktan för fransmännen. Ungefär så här skrev kung Mongkut i ett brev till Chaophraya Surawongse Vayavadhana (Chaophraya Surawong Waiyawat (Won Bunnag)) เจ้าพระยาสุรวงษ์ไวยวัฒน์ (วร บุนนาค) (1828-1888), som var Siams ambassadör i Frankrike 1864;

....”Britter och fransmän hyser inga andra känslor för varandra annat än att de båda är människor, medan de betraktar oss som vilda och grymma och mera som djur…..Jag tror tiden är inne för britterna att försöka genomföra sin politik som går ut på att få Siam under sitt beskydd, eftersom Siam plågas av fransmännen på ena sidan och med britternas koloni på den andra"….

"Det gäller för oss att bestämma oss för vad vi skall göra. Skall vi simma uppför floden för att bli vänner med krokodilen eller skall vi simma ut till havs och klamra oss fast vid valen?…..Ponera att vi upptäckte en guldgruva i vårt land…. som gav så mycket pengar att vi kunde skaffa hundra krigsfartyg. Inte ens då skulle vi kunna slåss med dem, eftersom vi skulle vara tvungna att köpa både fartygen och alla andra vapen från deras länder"….

"De skulle alltid kunna stoppa försäljningen av dem om de ansåg att vi rustade för mycket. De enda vapen som vi verkligen kommer att ha nytta av i framtiden är våra munnar och hjärtan, använda på ett klokt sätt för att försvara oss själva."


(Surawongse Vayavadhana)

Det var uppenbart viktigt för Mongkut personligen att bli accepterad som en fullvärdig monark av de andra kungahusen runt om i världen och att han fick kommunicera direkt med regeringarna i Europas storstäder. Då kunde han undgå att bli avspisad av sina koloniala grannar, vilket de infödda regenterna i Burma och Malaya blivit.

Siameserna manövrerade skickligt ut de olika makterna mot varandra genom att spela på deras inbördes rivalitet. Dessutom såg de till att grupper med olika syn på Siam, både bland engelsmännen och fransmännen, spelades ut mot varandra. Siams nya diplomati var långt ifrån passiv, som den tidigare så ofta beskyllts för.

Balanskonsten krävde stor skicklighet och försiktighet, med tanke på de hot som Siam hela tiden stod inför. Den siamesiska politiken gick ut på en försonlig politik mot britterna, eftersom de var så mycket starkare och aktivare än andra västerländska nationer. Man hoppades att Londons välvilja skulle stoppa andra makters ambitioner att försöka ta makten i Siam.

Balansgången var inte alltid så lätt och tidigt på 1860-talet hände två saker som gjorde siameserna oroliga. Först blev kungen och Si Suriyawongse involverade i problem rörande suveräniteten över Kelantan och Terengganu och sedan inblandade i en komplicerad tronföljardispyt i Pahang som låg ännu längre söderut.

Då ett siamesiskt krigsfartyg landsatte en kandidat till tronen vid Terengganu 1862 besköt faktiskt ett brittiskt krigsfartyg Kuala Terengganu för att visa siameserna att de skulle hålla sig borta och inte blanda sig.

Då kung Mongkut fick vetskap om detta kallade han till sig den brittiske generalkonsuln i Bangkok, Sir Robert Hermann Schomburgk เซอร์โรเบิร์ต โชมเบิร์ก (1804-1865), till det kungliga palatset.


(Robert Schomburgk)

Sir Robert blev djupt generad över att guvernören av Singapore, Sir William Orfeur Cavenagh (1820-1891), agerat utan att först ha konsulterat det brittiska konsulatet i Bangkok. Detta missnöje meddelade han också regeringen i London.

Svaret från den brittiska regeringen blev också att guvernören av Singapore överskridit sina befogenheter och gav instruktioner till honom att han inte kunde skicka ut några brittiska krigsfartyg utan regeringens samtycke.

Därmed vann kung Mongkut en liten moralisk seger och 1867 ersattes Cavenagh, som varit guvernör sedan 1859, av Sir Harry Ord เซอร์ แฮร์รี ออร์ด (4 augusti 1819-20 augusti 1885) som verkade under perioden 1867-1873.


(Sir Harry Ord)


Stavningsvarianter;

Tharrawaddy Min; Phra Chao Sae Rok Maeng พระเจ้าแสรกแมง, Phra Chao Sarawadi Min พระเจ้าสาราวดีมินทร์, Tha-ra-wadi.

Pagan Min; Pagan, Phra Chao Pakan พระเจ้าปะกัน.

Mindon Min; Min-don Min.

Hongkong; Hong Kong.

Debsirindra; Debserindra, Dhepsirindra, Mom Chao Ramphoei Siriwong หม่อมเจ้ารำเพย ศิริวงศ์, Somdet Phra Thepserinthara Borommarachani สมเด็จพระเทพศิรินทราบรมราชินี, Thepsirinthara.

Harry Smith Parkes; Harry S. Parkes.

Bowringtraktatet; Bowringavtalet.

Müang Thai; Meueng-Tai, Meuang Tai, Muang-Thai, Muang Thai, Muan Thai, Mueang Thai, Muong Thai.

Louis Charles de Montigny; Louis Charles Nicolas Maximilien de Montigny, Louis Charles de Montigny, Monsieur de Montigny.

Chaophraya Surawongse Vayavadhana; Caophraya Surawong Waiyawat, Chaophraya Surawong เจ้าพระยาสุรวงศ์, Chaophraya Surawong Waiyawat เจ้าพระยาสุรวงษ์ไวยวัฒน์, Chao Phraya Suriwongwaiyawat (Vorn), Chaophraya Surawong Waiyawat เจ้าพระยาสุรวงศ์ไวยวัฒน์, Chaophraya Surawong Waiyawat Phiphattanasak เจ้าพระยาสุรวงศ์ไวยวัฒน์พิพัฒนาศักดิ์.

Won Bunnag; วอน.

Sir Robert Hermann Schomburgk; Sir Robert Hermann Schomburgk, ซอมเบิร์ก.

Sir William Orfeur Cavenagh; Sir Orfeur Cavenagh, เซอร์คาเวนาห์, คาวานอร์.

Sir Harry Ord; Sir Harry St. Orde, Sir Harry Saint Orde, Sir Harry Saint George Ord, Sir Henry Orde.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-12, 19.22
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.