Den tidigare nämnda Lagrée-Garnierexpeditionen lämnade Saigon den 5 juni 1866 och följde sedan Mekongfloden från Phnom Penh ända upp till Chiang Hung i Kina. Den 22 man starka expeditionen fick sitt namn efter ledarna Ernest Doudart de Lagrée แอร์แน็สต์ ดูดาร์ เดอ ลาเกร (31 mars 1823-12 mars 1868) och Francis Garnier ฟรานซีส การ์นิเยร์ (25 juli 1839-21 december 1873).

(Doudart de Lagrée)

(Francis Garnier)

Det kan vara intressant att veta att den tidigare omtalade Louis Delaporte och ytterligare tre fransmän deltog i denna expedition. De tre hette Lucien Joubert (26 januari 1832-1893), Clovis Thorel (28 april 1833-11 september 1911) och Louis de Carné (1844-1871). Lucien Joubert och Clovis Thorel var båda läkare.

(Clovis Thorel)

Då expeditionen inleddes hade man med sig 500 kilo proviant, 700 liter vin och 300 liter brandy eller cognac, men inga extra förråd av robusta skor eller stövlar! Det blev en strapatsrik expedition, där man inte bara färdades på Mekong, utan man också gjorde avstickare till lands och uppför en del av Mekongs bifloder. Expeditionen nådde fram till många platser som aldrig tidigare besökts av européer.

De Lagrée hade besökt Angkor tidigare och man gjorde därför en avstickare dit och man var framme den 23 juni 1866. Expeditionen stannade här en vecka innan man fortsatte mot Mekongfloden forsar i södra nuvarande Laos. Här tvingades man passera Khonefallen (Nam Tok Khon Phapheng) น้ำตกคอนพะเพ็ง landvägen för att sedan fortsätta uppströms igen.

(Khonefallen i södra Laos)

Expeditionen anlände sedan till Vientiane, som låg nästan öde efter siamesernas härjningar 1828-1829. Den överväxta Pha That Luang fanns dock kvar i tämligen oskadat skick och Louis Delaporte gjorde en rad detaljerade skisser av stupan. Dessa skisser kom sedan till användning när man åren 1931-1935 restaurerade Pha That Luang och stupan kunde återfå sitt ursprungliga utseende. En tidigare restaurering som gjorts 1900 hade blivit mindre lyckad.

Från Vientiane fortsatte expeditionen till Luang Prabang där man lyckades få audiens hos kungen i april 1867. Expeditionens förnödenheter hade nu minskat kraftigt och de Lagrée var sjuk och man visste inte om det var säkert att ta sig vidare igenom norra Laos, Burma och västra Kina. Man valde ändå att fortsätta och i oktober 1867 hade man nått fram till västra Kina.

Efter att ha rest landvägen till Kunming ville Garnier resa västerut för att leta efter Mekongs källor. De Lagrée, som nu var allvarligt sjuk, menade i stället att man skulle utforska Röda flodens lopp. Garnier bestämde sig ändå för att lämna de Lagrée i sitt försök att hitta Mekongs källor. Lucien Joubert stannade kvar hos de Lagrée medan de övriga fortsatte sin marsch mot staden Dali som inte låg så långt från Mekongfloden. De tvingades dock vända tillbaka på grund av en muslimsk revolt mot styret i Beijing. En källa säger att de blev stoppade av misstänksamma lokala regenter.

Den 3 april 1868 var de tillbaka i den by där de lämnat Joubert och de Lagrée. Här fick de veta att de Lagrée hade dött av en leverböld den 12 mars. Joubert hade under extremt primitiva förhållanden försökt operera sin patient i ett försök på att rädda hans liv. Han hade lyckats tömma leverbölden, men då han sedan obducerade de Lagrée visade det sig att det funnits ytterligare en böld som visade sig vara dödlig. Expeditionen avslutades nu officiellt och de överlevande utforskarna tog med sig de Lagrées kropp och seglade nedför Yangtzefloden till Shanghai เซี่ยงไฮ้ och de var framme i Saigon i juli 1868.

(De överlevande från expeditionen. De fem fransmännen på bilden är 1. Francis Garnier 2. Louis Delaporte 3. Lucien Joubert 4. Clovis Thorel 5. Louis de Carné.)

Under den tid som expeditionen hade varat hade man hunnit med att kartlägga 6 700 kilometer vägar och vattenvägar. Expeditionen skapade inga omedelbara finansiella fördelar för Frankrike och blev inte speciellt uppmärksammad i Europa. Expeditionen hade inte helt oväntat visat att Mekongfloden hade stora olägenheter som trafikled och projektet med en vattenväg från kusten ända in i Kina skrinlades. Delar av sträckan kom dock senare att trafikeras.

Francis Garnier skrev 1869 en färgstark berättelse om expeditionen, men intresset var svalt och det publicerades bara sex hundra kopior av hans överdådiga två volymer stora äventyrsberättelse. Han dog sedan i strid utanför Hanoi den 21 december 1873 och blev hjälteförklarad och en andra nedbantad utgåva av hans tidigare äventyr, som publicerades 1885, blev den här gången en bästsäljare i Frankrike.