Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Mongkut
Mongkuts död

Mongkut hade fått två söner med hustrun Chao Chom Manda Noi เจ้าจอมมารดาน้อย (24 oktober 1805-mellan 1846-1857) innan han blev munk. Men de dog bägge före sin far. Mongkuts bror och Maha Uparat Phra Pinklao hade dött 1866 och man började nu, med tanke på kungens höga ålder, att fundera på vem som skulle bli hans efterträdare.

Den äldste av Mongkuts söner, som var född av en drottning (Debsirindra), var prins Chulalongkorn. Chulalongkorn var född den 20 september 1853 och bara en ung pojke, men han blev snart allmänt betraktad som den logiske efterföljaren.

Då Debsirindras far var en son till Rama III har alla släktingar till Chulalongkorn därför släktband tillbaka till Rama III.


(Chulalongkorn 1865)

Mongkut hoppades uppenbart också att Chulalongkorn skulle bli tronföljare och gav honom en extraordinär utbildning, som påbörjats redan i början på 1860-talet. I utbildningen ingick en kombination av traditionell siamesisk och västerländsk utbildning.

Det var Chulalongkorn som var den mest prominente eleven hos den senare omtalade Anna Leonowens. Samtidigt fick han praktisk övning i konsten att regera vid sin fars sida under audienser där offentliga ärenden avhandlades och genom att vara budbärare till och från ministrarna i administrationen. 

I augusti 1868 förkunnade hovet att en expedition skulle lämna Bangkok för att studera en total solförmörkelse. För bönderna på landet var solförmörkelser något illavarslande. De sågs som ett försök av draken Rahu ราหู att sluka solen och man använde skällor, gonger och fyrverkeri för att förmå Rahu att släppa taget om solen.

Mongkut menade att han kunde minska denna vidskepelse om han med matematisk precision kunde räkna ut tidpunkten för solförmörkelsen.

En rad dignitärer och andra gäster, både asiatiska och västerländska, som bjöds in till expeditionen försågs med exakt position för den plats vid den siamesiska kusten där solförmörkelsen skulle vara som längst.

En delegation franska astronomer skickades ända från Paris för att bevittna händelsen. De möttes av Mongkuts följe som omfattade medlemmar ur den kungliga familjen inklusive prins Chulalongkorn, trotjänare, skeptiska hovastrologer, hästar, oxar och 50 elefanter!

Singapores guvernör, Sir Harry Ord, hade också bjudits in. I sin inbjudan till Sir Harry skrev kungen att han skulle komma till "East Greenwich longitude 99 degrees 42' and latitude North 11 degrees 39'."

Sir Harry Ord anlände tillsammans med en rad brittiska officerare och deras fruar ombord på ett krigsfartyg. De blev mer än överraskade över det de såg.

Platsen dit de var inbjudna var visserligen omgiven av djungel, men arbetare hade skickats dit månader i förväg för att röja och bygga en kunglig bostad och andra bekvämligheter för de förväntade gästerna. Det hade uppförts välutrustade gästbungalows, en fransk kock lagade måltiderna och det serverades fina viner.

Magnumflaskor med champagne stod på kylning i ishinkar, vilket skedde under en tid då is var lyxigare än den ädla drycken. Alla blandade sig informellt med varandra under dagarna och de kungliga barnens artighet och engelskkunskaper gjorde stort intryck på gästerna.


(Gäster vid solförmörkelsen 1868)

Mongkut hade räknat ut att solförmörkelsen skulle äga rum den 18 augusti 1868 och han hade pekat ut en avlägsen plats i provinsen Prachuap Khiri Khan där förmörkelsen skulle kunna ses som längst. Ett komplett observatorium hade också byggts upp.

Dagen för solförmörkelsen började inte bra. Det var en gråmulen dag med regnmoln som kom in från söder. Men alla förberedelser var inte förgäves då molnen skingrades strax efter att solförmörkelsen börjat.

På morgonen den 18 augusti, exakt på sekunden enligt kungens beräkningar, blev himlen mörk. Solförmörkelsen varade i sex minuter och 46 sekunder och förlöpte exakt som kungen förutsagt.

Mongkut och Si Suriyawongse hurrade och de utmattade franska astronomerna och europeiska vetenskapsmännen erkände kungens exakta briljanta beräkningar och kunskaper i astronomi, medan hovastrologerna blev brydda och förlägna.

Nyheten om att kungen hade haft rätt spred sig och medverkade till att vidskepligheten runt solförmörkelser minskade. Men de tidigare skeptikerna skulle snart få vatten på sin kvarn då det gällde deras tidigare fruktan och övertro.

Paviljongen varifrån man studerat solförmörkelsen var lågt belägen i en träskliknande strandmiljö vid byn Wah Kor (Ban Wa Ko) บ้านหว้ากอ, där det fanns gott om mygg, och kort tid efter hemkomsten till Bangkok drabbades flera i det kungliga sällskapet av malaria. Enligt uppgift handlade det om den allvarliga svartvattenfebern.

Bland de som insjuknade fanns både kung Mongkut och Chulalongkorn och de blev mycket sjuka. För kungens del skulle det sluta tragiskt, men tillståndet för prins Chulalongkorn var också ytterst allvarligt.

Dagarna innan Mongkut dog talade hade han med Chaophraya Si Suriyawongse. Mongkut vägrade att ange någon speciell person som tronarvinge, men han sade att om Chulalongkorn skulle utses av tronföljarrådet ville han att Si Suriyawongse skulle fungera som regent intill prinsen uppnådde mogen ålder.

Bland kung Mongkuts sista ord var ett avsked på pali till sina tidigare munkkollegor. Han bad dem om att inte sörja "eftersom döden drabbar alla skapningar." Den mycket sjuke kungen hade också samlat sina rådgivare hos sig och bad dem; "fortsätt vårt goda arbete i folkets intresse.”

Därefter lade han sig på sin högra sida och reciterade Buddhas heliga namn för att behålla sitt sinne klart i dödsögonblicket. Natten den 1 oktober 1868 dog Mongkut. Han blev 63 år gammal.

Kung Mongkut betraktas av västerländska historiker som en av de mest lysande och progressiva härskarna för sin tid. En amerikansk missionär, som kände honom väl, beskrev honom som "den mildaste och bäste hedniske härskaren på jorden!"

Då tronföljarrådet sammanträdde förklarade Si Suriyawongse att han stödde prins Chulalongkorn som ny kung. Han poängterade att de västerländska makterna förväntade sig detta val. Därför var det klokt att välja honom.

Endast en prins opponerade sig mot förslaget, men fick inte tillräckligt stark stöd då alla var rädda för SI Suriyawongses makt. Därmed utsågs prins Chulalongkorn till ny kung och Si Suriyawongse utsågs att verka som förmyndarregent fram till att prinsen skulle fylla 20 år 1873.

Därefter kom Si Suriyawongse med det märkliga beskedet att prins Vichaichan, som var äldste son till den avlidne ”andrekungen” Phra Pinklao, skulle utnämnas som huvudarvinge till tronen. Det märkliga bestod i att utnämnandet till denna post alltid tidigare varit den nye kungens privilegium.

Prins Vichaichan är också känd under namnet George Washington ยอร์จ วอชิงตัน, som hans Amerikaintresserade far givit honom. 1867 hade Vichaichan fått titeln Krom Muen Bovorn Vichaichan (Kromma Mün Bowon Wichaichan) กรมหมื่นบวรวิไชยชาญ och 1868 fick han titeln Krom Phra Rajawang Bovorn Vichaichan (Krom Phra Ratchawang Bowon Wichaichan) กรมพระราชวังบวรวิไชยชาญ.


(Prins Vichaichan)

Det är osäkert om Si Suriyawongse hade några baktankar med valet av prins Vichaichan, men hans agerande har tolkats som ett försök från Si Suriyawongses sida att stärka sin position och sitt inflytande i riket.

Kanske trodde inte Si Suriyawongse att Chulalongkorn skulle återhämta sig från sin malaria och att Vichaichan därefter skulle få tronen och stå i tacksamhetsskuld till honom. Kortsiktigt blev Si Suriyawongses familjs position ytterligare stärkt genom de ministrar som sedan utsågs.

Si Suriyawongse blev regent med den sällan använda prinstiteln Somdet Chaophraya Borom Maha Si Suriyawongse สมเด็จเจ้าพระยา บรมมหาศรีสุริยวงศ์ och hans son Chaophraya Surawong (Won Bunnag) ersatte honom som Kalahom.

En annan av hans söner Chaophraya Bhanuwongse (Thuam Bunnag) (Chaophraya Phanuwong (Thuam Bunnak)) เจ้าพระยาภาณุวงศ์ (ท้วม บุนนาค) (1830-1913) tog över Phrakhlang och hans brorson tog över landministeriet med dess betydande biinkomster från landskatter, varav en icke ringa del också hamnade hos regenten Si Suriyawongse.


(Thuam Bunnag)

Si Suriyawongse var den stora dirigenten i administrationen under sin regentperiod, liksom han hade varit det före, och så skulle förbli ända fram till sin död 1883.


Stavningsvarianter;

Chao Chom Manda Noi; Chao Chom Manda Khunying Noi เจ้าจอมมารดาคุณหญิงน้อย.

Wah Kor; Wakor.

Si Suriyawongse; Caophraya Surawong Waiyawat, Chaophraya Surawong Waiyawat เจ้าพระยาสุรวงษ์ไวยวัฒน์, Chao Phraya Suriwongwaiyawat (Vorn), Chaophraya Surawong Waiyawat เจ้าพระยาสุรวงศ์ไวยวัฒน์, Chaophraya Surawong Waiyawat Phiphattanasak เจ้าพระยาสุรวงศ์ไวยวัฒน์พิพัฒนาศักดิ์.

Krom Phra Rajawang Bovorn Vichaichan; Bovorn Vichaicharn, Boworn Vichaicharn.

Chaophraya Bhanuwongse (Thuam Bunnag); Chaophraya Bhanuwongse Maha Kosathibodi เจ้าพระยาภาณุวงศ์มหาโกษาธิบด, Tuam Bunnag.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-09-30, 08.00
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.