Bangkok, Rama I - Rama VII - Öppningen mot väst
Prins Mongkut blir munk 1824

Rama II:s äldste son med drottning Sri Suriyendra, prins Mongkut, var född den 18 oktober 1804. Han bodde sedan i ett gammalt palats på Thonburisidan av Chaophrayafloden tills han blev nio år gammal. Han hade fått en traditionell utbildning lämplig för en siamesisk kronprins.

I hans studier ingick litteratur och poesi på thai och pali och dessutom läste han historia och studerade den urgamla krigarkonsten. Han lärde sig att använda olika vapen samt att rida både hästar och elefanter. Även buddhistisk skolning ingick i utbildningen.

Vid tolv års ålder utsågs han av sin far som befälhavare över de väpnade styrkorna. Med hjälp av sin farbror prins Phithaksamontri övervakade han monflyktingarna som kommit till Siam via provinserna Tak, Uthai Thani och Kanchanaburi. Dessa mon slog sig sedan ned i provinserna Pathum Thani ปทุมธานี och Nonthaburi. Då Mongkut var 14 år gammal ordinerades han som novis i sju månader vid Wat Mahathat, just utanför det kungliga palatset.


(Karta över provinsen Pathum Thani)

Den 6 juli 1824 kallade Rama II plötsligt samman en del av den kungliga familjen och sade till dem att tiden var inne för prins Mongkut att bli munk igen. Enligt hovkrönikören sade kungen att ”då detta är en tid av dåliga omen, på grund av den kungliga vita elefantens död, skall ordinationen ske så snabbt som möjligt.”

Den nämnda vita elefanten hade dött den 19 juni och det verkar troligt att Rama II kände på sig att hans dagar var räknade. Med få av de ceremonier som vanligtvis praktiserades ordinerades den 19-årige Mongkut som munk redan nästa dag.

Varför var det så bråttom? Rama II visste att starka krafter föredrog prins Jessadabodindra som blivande ny kung istället för Mongkut och genom att avlägsna Mongkut som tronkandidat kunde Rama II kanske undgå en möjlig tronkonflikt i riket. Det är nämligen möjligt att Mongkut faktiskt förväntat sig att ta över tronen efter sin fars död. Det är troligt att Rama II ville undvika ett eventuellt inbördeskrig som skulle kunna resultera i att de aggresiva västmakterna blandade sig.

Jessadabodindra, som var 17 år äldre än Mongkut, var nämligen son till en lägre rankad hustru, Chao Chom Manda Riam เจ้าจอมมารดาเรียม (1770-1837) medan Mongkut, som tidigare nämnt, var son till en drottning och detta hade tidigare i historien orsakat strid om tronen. Prins Jessadabodindra hade stöd från den mäktiga Bunnagfamiljen och skulle säkert ha vunnit en kraftmätning mot Mongkut.

Bunnagfamiljens ledare, Dit Bunnag (Dit Bunnak) ดิศ บุนนาค (1788-26 april 1855), hade blivit Chaophraya Phrakhlang 1822 och hade arbetat intimt med Jessadabodindra under de två föregående åren.


(Dit Bunnag)

Dit Bunnags pappa var den tidigare omtalade Chaophraya Akkha Mahasena (Bunnak). Dits mamma Nuan นวล och var en syster till Rama I:s drottning Amarindra.

Det kan vara intressant att veta att följande fem av Dit Bunnags söner också blev framstående ämbetsmän i Siam. Du kommer att läsa mera om flera av dessa söner längre fram;

Thet Bunnag (Thet Bunnak) เทศ บุนนาค (1841-1907), Thuam Bunnag (Thuam Bunnak) ท้วม บุนนาค (1830-1913), Kham Bunnag (Kham Bunnak) ขำ บุนนาค (1 oktober 1813-12 juni 1870), Chuang Bunnag (Chuang Bunnak) ช่วง บุนนาค (23 december 1808-19 januari 1883) och Porn Bunnag (Phon Bunnak) พร บุนนาค (1849-1920).


(Thet Bunnag)


(Thuam Bunnag)


(Kham Bunnag)


(Chuang Bunnag)


(Porn Bunnag)

Förutom att Jessadabodindra var Bunnagfamiljens favorit var Mongkut dessutom tekniskt sett för ung för att krönas. Han skickades därför i kloster, där den gula munkkåpan förhoppningsvis skulle skydda honom från intriger. Även om Mongkut velat annorlunda kunde han inte göra annat än att finna sig i sin tillvaro som munk.

Hade han lämnat munklivet hade han hamnat i en för honom själv ytterligt farlig situation. Det skall nämnas att Mongkut hade gift sig som 18-årig med en kvinna av god familj, men hon var inte prinsessa. Med henne hade han hunnit få två söner innan han blev munk.


Stavningsvarianter;

Pathum Thani; Changwat Pathum Thani จังหวัดปทุมธานี, Prathumthani (felaktigt).

Chao Chom Manda Riam; Chao Chom Manda Riem.

Dit Bunnag; Dis Bunnag, Prayunrawongse, Somdet Chao Phraya Borom Maha Prayurawong สมเด็จเจ้าพระยาบรมมหาประยูรวงศ์, Somdet Jaopraya Barommaha Prayurawong, Somdet Chao Phraya Borom Maha Prayurawongse, Somdet Chaophraya Borom Maha Prayurawongse (Somdet Chaophraya Borom Maha Prayurawong) สมเด็จเจ้าพระยาบรมมหาประยูรวงศ์, Tish Bunnag.

Nuan; Chao Khun Phra Ratphan Nuan เจ้าคุณพระราชพันธุ์นวล.

Thet Bunnag; Chao Phraya Surabandh Bisudhi, Chaophraya Suraphan Phisut เจ้าพระยาสุรพันธ์พิสุทธิ์, Tet Bunnag.

Thuam Bunnag; Tuam Bunnag.

Kham Bunnag; Kam Bunnag, Khum Bunnag.

Porn Bunnag; Chaophraya Bhasakorawongse (Chaophraya Phasakorawong?) เจ้าพระยาภาสกรวงศ์.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-04-29, 10.47
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.