Nuvarande Singapores tidiga historia är höljt i dunkel. En kinesisk källa från 200-talet talar om en plats kallad Pu-luo-chung, som refererar till Pulau Ujong (Ko Uchong) เกาะอูจง, vilket betyder ”ön i slutet (av halvön)” på malajiska. Senare skulle platsen bli känd som Temasek เทมาเส็ก, eller ”havsstaden.”

Jag har tidigare berättat att det indiska riket Chola invaderade Srivijayariket och flera andra platser i nuvarande Malaysia och Indonesien 1025. Styrkorna från Chola skall sedan ha kontrollerat Temasek (nuvarande Singapore) i ett par årtionden. Namnet Temasek förekommer dock inte i Cholas krönikor, men namnet finns med i de malajiska krönikorna.

Någon gång på 1200-talet fick den lilla men strategiskt placerade ön ett nytt namn. Enligt legenden hade en prins från Palembang (Srivijayas huvudstad) varit ute på jakt då han fick syn på ett djur han aldrig tidigare hade sett. Djuret skall enligt legenden ha varit ett lejon, som dock aldrig funnits i vilt tillstånd på Malackahalvön.

Prinsen tolkade detta som ett gott tecken och han beslöt sig därför för att grunda en stad på platsen där han sett lejonet. Han gav staden sanskritnamnet Singapura, eller ”Lejonstaden,” där ”simha” (singa) betyder lejon och ”pura” stad. Med sin placering vid den södra spetsen av Malackahalvön skulle staden med tiden bli en blomstrande handelsplats. De första egentliga bosättningarna kan ha börjat 1298-1299.

1320 skickade mongolerna en handelsmission till en plats kallad Long Ya Men, som man tror var en plats på den södra delen av ön, och en kinesisk resande vid namn Wang Dayuan (Wang Tayuan) หวังต้ายวน (1311-1350) besökte också ön omkring 1330. Utgrävningar i modern tid har visat att Singapore var en viktig bosättning på 1300-talet.

Wang Dayuan berättar att invånarna, som man tror var orang laut (havsnomader) och kineser, levde tillsammans i Long Ya Men. Man vet att Singapore var en av de äldsta bosättningarna för kineser utanför Kina och att Singapore är den äldsta kinesiska bosättningen som kunnat bekräftas genom arkeologiska fynd.

I slutet av 1300-talet hade Srivijayarikets styrka minskat och Singapura hamnade i kläm mellan Siams och Majapahits ambitioner om att kontrollera Malackahalvön.

De malajiska krönikorna berättar litet mera detaljrikt om vad som hände med Singapuras siste kung. Kung Parameswara (r. 1389-1398) (som här kallas för Iskandar Shah) hade anklagat en av sina konkubiner för otrohet och som straff hade han låtit klä av henne naken och visat upp henne offentligt. Konkubinens far som var en ämbetsman eller minister vid hovet blev rasande, men dolde detta och skickade i hemlighet ett meddelande till Majapahit där han förklarade sig villig att hjälpa dem om de valde att invadera Singapura.

Majapahit skickade sedan i väg en flotta på tre hundra krigsfartyg och hundratals mindre fartyg mot Singapura 1398. Sammanlagt skall minst 200 000 man ha deltagit i invasionen. Först utbröt det strider utanför stadens fort, innan försvararna tvingades tillbaka in i fortet. Javaneserna belägrade därefter staden och gjorde flera försök att ta sig in utan att lyckas.

Efter en månad började det bli brist på mat i fortet och försvararna blev allt mera utsvultna. Kungen beordrade då pappan till den förödmjukade konkubinen att dela ut det spannmål som fanns i kungens lager till befolkningen. Då ljög ministern och sade att lagren var tomma och till sist lyckades han också beordra att portarna till fortet skulle öppnas. Majapahits soldater rusade in i fortet och ställde till med en fruktansvärd massaker. Singapuras kung och hans följeslagare lyckades dock fly från ön.

I portugisiska källor, som skrevs hundra år efter Parameswaras död, sägs det att Singapura var en vasallstat till Siam och att Parameswara kom från Palembang. Portugiserna säger också att Parameswara hade försökt utmana Javas styre (Majapahit?) över Palembang någon gång efter 1360. Javaneserna attackerade därför Palembang och Parameswara flydde till Singapura.

Efter en kort tid i Singapura mördade han den lokala regenten och regerade här i fem(!) år innan han fördrevs av folk från kungariket Pattani. Hustrun till den mördade regenten kan nämligen ha kommit från Pattani. Här blir det litet rörigt angående varifrån invasionsstyrkan egentligen kom. För att göra det ännu rörigare finns det källor som säger att det var siameser som stod för invasionen och att de mördade regenten var en siamesisk vicekung.

Arkeologiska bevis visar att den ena av två bosättningar på ön övergavs efter invasionen av Singapura 1398 även om en mindre handelsplats fortsatte sin verksamhet en tid framåt.

Efter sin flykt från Singapura grundade Parameswara staden Malacka 1402. Denna stad växte sedan snabbt och blev med tiden huvudstad i sultanatet Malacka. Detta kan du läsa mera om i ”Ayutthaya,” avsnittet ”Konungariket Ayutthaya,” artikeln ”Krig mot Malacka 1445.” Sultanatet Malacka utökade senare sin makt över Singapura som blev en del av sultanatet.

Då portugiserna anlände till Malacka i början på 1500-talet talar Afonso de Albuquerque om Singapura som en ruinstad. Efter Malackas fall 1511 hade sultanen flytt söderut där en av hans söner grundade sultanatet Johor 1528 och Singapura blev en del av detta sultanat. Portugiserna härjade sedan Singapura 1613 och platsen föll mer eller mindre i glömska de kommande två hundra åren.

Den tidigare omtalade Sir Thomas Stamford Raffles hade utsetts till guvernörlöjtnant av Bencoolen (Benkhulen) เบนคูเลน (nuvarande Bengkulu (Boengkulu) เบิงกูลู) på västra Sumatra 1818 och han hade denna post fram till 1824. Han var överbevisad om att britterna behövde en ny bas i Sydostasien för att kunna konkurrera med nederländarna. Vid den här tiden hade britterna bara tillgång till de två hamnarna i Bencoolen och Penang och hade på olika sätt förhindrats av nederländarna att få tillgång till deras hamnar.

(Provinsen Bengkulu på västra Sumatra)

Trots att många inom det brittiska Ostasiatiska kompaniet var motståndare till denna idé lyckades Raffles övertyga generalguvernören Francis Rawdon-Hastings ฟรานซิส รอว์ดอน-เฮสติงส์ (9 december 1754-28 november 1826) (Lord Hastings ลอร์ด เฮสติงส์) i Brittiska Indien och sin chef i kompaniet om sina planer. Lord Hastings var generalguvernör i Brittiska Indien 1813-1823. Med generalguvernörens samtycke utrustade Raffles en expedition som sedan seglade i väg för att leta efter en ny lämplig bas.

(Francis Rawdon-Hastings)

Raffles expedition anlände till det som snart började kallas för Singapore den 29 januari 1819. Han han förstod genast den träsktäckta öns stora potential som handelsplats. Här fanns en naturligt djup hamn, tillgång till sötvatten och virke för att kunna reparera fartyg. Platsen låg dessutom på handelsvägen mellan Indien och Kina. Raffles lyckades sedan få till stånd ett traktat med den lokala regenten, som tillät britterna att få använda Singapore som handelsstation. Traktatet ratificerades den 6 februari 1819.

Singapore, som hade en befolkning på omkring 1 000 personer vid Raffles ankomst, växte sedan snabbt som handelsplats och immigranter från Kina, Indien och den malajiska arkipelagen och ännu längre bort lockades till staden. 1871 hade befolkningen växt till nästan 100 000 invånare.

Raffles återvände till Bencoolen efter att ha skrivit under traktatet. Han lämnade kvar en överstelöjtnant, eller major William Farquhar วิลเลี่ยม ฟาร์กัวร์ (26 februari 1774-11 maj 1839), som ansvarig för den nya bosättningen, tillsammans med en mindre kontingent indiska soldater.

(William Farquhar)

Farquhars administration finansierades av kompaniet och han förbjöds därför att kräva hamnavgifter, då Raffles hade bestämt att Singapore skulle vara en frihamn. Farquhar började nu arbeta med att locka bosättare till Singapore och han stationerade en brittisk ämbetsman på Saint John's Island เกาะเซนต์จอห์น för att förmå passerande fartyg att besöka Singapore.

Då ryktet om frihamnen spred sig över övärlden flockades bugineser, peranakan-kineser (poeranakan) เปอรานากัน och arabiska handelsmän på ön för att kringgå nederländarnas handelsrestriktioner. Begreppet peranakan-kineser står för ättlingar till kinesiska invandrare i den indonesiska övärlden under kolonialtiden och om ättlingar till kinesiska män och kvinnor från nuvarande Malaysia och Indonesien.

Raffles återvände till Singapore 1822 där han kritiserade flera beslut som Farquhar hade tagit, trots de tidiga årens stora framgångar för den nya bosättningen. Exempel på Raffles missnöje var att Farquhar hade börjat sälja licenser för hasardspel och försäljning av opium och att han tillät slavhandel. Detta för att få välbehövliga inkomster till staden.

Raffles började nu arbeta med att skapa nya regler för bosättningen som skulle förbjuda slaveri, stänga spelhålorna, förbjuda bärande av vapen och införa höga skatter på alkohol och opium. Man han såg också till att Singapore organiserades i olika etniska stadsdelar, som det fortfarande finns spår av i dagens Singapore.

Den 7 juni 1823 skrev den tidigare omtalade John Crawfurd under ett nytt traktat som underlättats av löftet till sultanen och hans närmaste man om livslånga månadslöner. Sultanen avsade sig nu det mesta av sina administrativa rättigheter över ön och hädanefter skulle brittisk lag gälla på ön. Britterna lovade i gengäld att man skulle respektera malajiska seder, traditioner och religionen.

Raffles ersatte nu Farquhar med John Crawfurd som ny guvernör i Singapore. I oktober 1823 reste Raffles hem till England och skulle aldrig återse Singapore då han dog dagen innan sin 45-årsdag den 5 juli 1826. William Farquhar som också återvände hem dog i Perth เพิร์ท, Skottland 1839. 1824 kan betraktas som det år som sultanen fullständigt lämnade över Singapore till det brittiska Ostindiska kompaniet.

Den nederländska regeringen protesterade snart mot den brittiska utposten Singapore, då de menade att den inkräktade på Nederländernas intressesfär. Då Singapore snabbt hade blivit en viktig handelsstation stärkte britterna sina anspråk på ön. Ett traktat mellan britterna och nederländarna kallat Anglo-nederländska fördraget 1824 undertecknades den 17 mars 1824 och förhindrade ett möjligt krig. Traktatet slog fast att området norr om Malackasundet (Malackahalvön) skulle tillhöra den brittiska intressesfären och området söder om Malackasundet (de Ostindiska öarna) den nederländska.

1826 slog det brittiska Ostindiska kompaniet samman Singapore, Penang och Malacka till ett brittisk protektorat som de kallade Straits Settlements (Nikhom Chong Khaep) นิคมช่องแคบ.

Singapores succé som handelsplats berodde på flera saker inklusive öppningen av den kinesiska marknaden och då ångfartyg med tiden blev allt vanligare. Då Suezkanalen คลองสุเอซ öppnades i december 1869 minskade tiden och kostnaderna att skeppa gods till Europa dramatiskt och produktionen av gummi och tenn i Malaya ökade.

Statusen som frihamn gav också Singapore en stor fördel då andra koloniala hamnstäder såsom Batavia (Jakarta) och Manila beskattade sina besökare. Det bildades med tiden många europeiska handelshus i Singapore, men där fanns även judiska, kinesiska, arabiska, armeniska, amerikanska och indiska handelsmän.

1827 hade kineserna blivit den största etniska gruppen i Singapore. Den bestod av peranakan-kineser och kulier (daglönare) som flytt fattigdomen i södra Kina. Deras antal ökade ytterligare efter flyktingvågen orsakade av opiumkrigen som pågick 1839-1842 och 1856-1860. Dessa krig kan du läsa mera om litet längre fram i artikeln ”Opiumets historia i Kina och Sydostasien.”

Malajerna var Singapores näst största etniska folkgrupp fram till 1860-talet och de arbetade som fiskare, hantverkare eller daglönare. Omkring 1860 hade indierna blivit den näst största etniska gruppen och de bestod av icke facklärda arbetare, handelsmän och straffångar som skickades ut till offentliga projekt såsom att röja djungel och bygga vägar. Britterna hade också stationerat indiska infanterisoldater, kallade sepoy ซีปอย, i Singapore.

Trots att Singapores betydelse hade ökat var administrationen på ön underbemannad, ineffektiv och och brydde sig inte om befolkningens välfärd. De anställda inom administrationen skickades ofta dit från Indien och de kände inte till den lokala kulturen och kunde inte språken. Trots den väldiga befolkningsökningen hade Singapores förvaltning förblivit oförändrad.

De flesta hade ingen tillgång till hälsovård och sjukdomar såsom kolera och smittkoppor orsakade stora problem speciellt i de överbefolkade områdena där arbetarna bodde. Som ett resultat av administrationens ineffektivitet blev Singapore laglöst och kaotiskt. 1850 fanns det till exempel bara 12 poliser i staden med nästan 60 000 invånare.

Prostitution, hasardspel och opiummissbruk var vida utbrett och hemliga kriminella kinesiska sällskap var oerhört mäktiga och en del hade tiotusentals medlemmar. Maktkamper mellan de olika sällskapen resulterade i hundratals döda och försöken att bekämpa sällskapen hade begränsade framgångar. Detta kan du också läsa mera om i den kommande artikeln ”Opiumets historia i Kina och Sydostasien.”

Den brittiska kolonialregeringen gjorde flera försök för att ta itu med de allvarliga sociala problemen i Singapore. Något som kallats Chinese Protectorate (Rabop Kan Khum Khrong Chao Chin) ระบบการคุ้มครองชาวจีน, under ledning av en man vid namn William A. Pickering วิลเลียม เอ. พิคเกอริง (9 juni 1840-26 januari 1907), skapades 1877 för att hjälpa kineserna i Straits Settlements. Det handlade i första hand om missbruket med handeln med kulier och att skydda kinesiska kvinnor från att tvingas in i prostitution.

(William A. Pickering)

1889 förbjöd guvernören Sir Cecil Clementi Smith เซอร์ เซซิล เคลเมน (23 december 1840-6 februari 1916) alla hemliga sällskap, vilket resulterade i att de gick under jorden. Många sociala problem skulle förbli olösta under lång tid och handlade primärt om akut brist på boende, dålig hälsa och levnadsstandard.

(Sir Cecil Clementi Smith)