Bangkok, Rama I - Rama VII - Öppningen mot väst
Krig mot Burma (1809-1812)

Under perioden juni 1809-januari 1812 pågick en väpnad konflikt med Burma som handlade om kontrollen över den tennrika Malackahalvön.

Bakgrunden till konflikten var kontrollen över Tenasserimkusten, som under tidigt 1700-tal hade delats mellan Burma och Siam. Burmeserna kontrollerade därefter området ner till Tavoy och siameserna resten av kustområdet söderut.

Historiskt sett hade båda kungarikena hävdat kontrollen över hela kustområdet och den faktiska kontrollen i området hade skiftat flera gånger.

Under Pagandynastin kontrollerade burmeserna hela kuststräckan fram till 1287. Under 1300- och 1500-talet hade Sukhothai och senare Ayutthaya kontrollerat stora delar av kusten strax söder om dagens Mawlamyine (Moulmein).

På 1500-talet hade burmeserna under Toungoo-kungarna Tabinshwehti och Bayinnaung försökt återta kustområdet. Ett försök 1548 hade misslyckats, men 1564 lyckades man då Siam invaderades och stod som förlorare i kriget.

Siameserna revolterade sedan under prins Naresuan 1584 och då han blivit kung återtog han de nedre delarna av kustområdet 1593 och hela kustområdet 1594. Burmeserna återtog de övre delarna av kustområdet ner till Tavoy 1614, men misslyckades med att återerövra resten.

Siameserna gjorde ett misslyckat försök att återta de övre delarna av kustområdet åren 1662–1664 och så såg det ut fram till 1740. Under denna period var Mergui (Myeik) Siams viktigaste hamn varifrån handeln med Indien och väst sköttes.

(Se även ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Uppror i Burma (1661) - Attacken på Chiang Mai och Burma (1662).”)

I juni 1809 fick den burmesiske kungen Bodawpaya information om att Rama I var allvarligt sjuk och då Siam förväntades vara försvagat planerade man därför en attack på provinsen Phuket.

Den 7 augusti 1809 kom också en burmesisk attack på citadellet i staden Thalang, som stormades och intogs sex dagar senare. Staden plundrades och invånarna slaktades. En del av burmesernas fartyg lastades med plundringsbyte och skickades hem till Tavoy.

Men delar av den burmesiska flottan överraskades av en storm, vilket gjorde att en mindre kontingent av siamesiska soldater kunde erövra många av deras krigsfartyg och den burmesiske generalen Chik-ke.

Thalangs guvernör ersattes då han misslyckats med att försvara sin ö och man förberedde sig på nya burmesiska besök.

I oktober 1809 samlades en burmesisk styrka på 30 000 man samt 60 krigsfartyg med 200 vridbara mindre kanoner, som kallas nickhakar på svenska, vid Tavoy.

Trupperna delades därefter upp i två delar och den första armén erövrade Ranong och marscherade sedan landvägen mot Chumphon. Tanken var om detta anfall blev framgångsrikt så skulle man sedan fortsätta norrut mot Bangkok. Men det skulle visa sig att så inte blev fallet.

Den andra burmesiska armén var en flottstyrka och den 17 oktober härjade de Takua Thung ตะกั่วทุ่ง och Takua Pa, utan att möta något motstånd. Därefter fortsatte de utmed kusten till Phuket där de belägrade Müang Thalangs เมืองถลาง citadell. De fortsatta ambitionerna var sedan att utvidga sin makt söderut ända till de norra malajstaterna, som var vasallstater till Siam.

Under natten den 18 november 1809 slogs dock burmeserna tillbaka vid citadellet i Thalang och efter svåra förluster tvingades de lämna ön. Samtidigt hade siameserna mobiliserat en hjälpstyrka på 6 000 man som var på väg ombord på 80 krigsfartyg.

Denna siamesisk styrka hamnade sedan i strid med burmeserna utanför Phuket, men blev grundligt besegrade efter att en gnista antänt krutförrådet på ett av de siamesiska fartygen och orsakat en väldig explosion.

Några veckor senare hade burmeserna omgrupperat sig och återupptog belägringen av Thalang. Detta efter att ha fått betydande förstärkningar från armén längre norrut. Natten den 13 januari 1810 genomförde burmeserna sedan en framgångsrik stormning av citadellet.

Efter Thalangs fall skickade burmeserna sändebud till sultanatet Kedah och krävde att de åter skulle sända tribut till Ava, samtidigt som man försäkrade det brittiska Ostasiatiska kompaniet om sina fredliga avsikter i området.

Men sultan Ahmad Tajuddin (sultan Hamat Thachutdin) สุลต่านฮะมัด ทาจุดดิน (r. 1797–1843) av Kedah hade emellertid redan skickat en flottstyrka för att hjälpa siameserna och den kombinerade siamesiska-malayiska styrkan återtog ön i mars 1810 och drev bort burmeserna till Pak Chan ปากจั่น i Kraburi.

(En annan källa anger att Ahmad började sin regeringstid 1803 och att han dog omkring 1845.)

I slutet av maj 1810 återvände burmeserna ännu en gång med en 6 000 man stark expeditionsstyrka till Phuket, men även denna expedition drabbades av stora förluster på grund av stormar. Men man landsteg dock på ön.

I slutet av september 1810 led burmeserna av hunger och sjukdomar då ön låg öde efter alla tidigare stridigheter. Den burmesiske generalen Zeya Suriya Kyaw försökte därför ta sig till Mergui för att skaffa ris.

Burmeserna på Phuket led av hunger och sjukdomar, eftersom ön låg fullständigt öde efter alla tidigare stridigheter. Men general Zeya Suriya Kyaws försök att ta sig till Mergui slutade med att hans fartyg led skeppsbrott och han togs till fånga av en siamesisk patrull.

En siamesisk kontraattack drev sedan bort burmeserna från ön och den retirerande burmesiska flottan drabbades ännu en gång hårt av stormar utanför Ban Sakhu. Ett antal av deras fartyg förliste vid den klippiga kusten utanför tambon Sakhu ตำบลสาคู.

I slutet av december 1811 landsatte burmeserna ännu en gång en styrka på 5 000 man på Phuket och omringade Thalang. Siameserna samlade ihop en 10 000 man stark motståndsstyrka, som dock snart drogs tillbaka då garnisonen i Thalang själva lyckades besegra invasionsstyrkan.

De burmesiska förlusterna uppgick till mer än 4 110 dödade i strid och förutom detta förlorade de 20 krigsfrtyg och annat material. Dessa upprepade nederlag fick Burma att ge upp planerna om att erövra Siam och istället koncentrera sig på Assam och Manipur.

Det finns dock källor som talar om strider mot burmeserna i rikets södra delar ända fram till 1819.

Phuket hade blivit så härjat att den överlevande befolkningen hade bosatt sig på fastlandet vid Phang Nga. Under Rama III avtog hotet från burmeserna och befolkningen återvände till ön. Staden Thalang blev återuppbyggd, men Phuket Town ภูเก็ต ทาวน์ blev snart den nya huvudstaden.

Det kan vara intressant att det var under Rama III som man upptäckte den rikliga förekomsten av tenn på Phuket. Detta lockade till sig mängder av kinesiska invandrare.


Stavningsvarianter;

Müang Thalang; Mueang Thalang.

Ahmad Tajuddin; Sultan Ahmad Tajuddin Halim Shah II, sultan Tajjudin, สุลต่านฮะมัด ทาจุดดิน ฮาลิม ชาห์ที่ 2.

Sakhu; Ban Sakhu.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-06-30, 06.14
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.