I september 1850 hade Rama III blivit allvarligt sjuk och i januari 1851 försämrades hans tillstånd drastiskt. Det stod nu helt klart att kungen, som var 62 år gammal, närmade sig slutet. Många oroade sig under tiden för vem som skulle ärva tronen, men det var inte lämpligt att namnge någon bestämd person i detta läge, eftersom detta kunde orsaka osämja mellan olika fraktioner i huvudstaden.

Efter att ha diskuterat möjliga kandidater i några månader, samtidigt som man oroade sig för ett eventuellt kommande inbördeskrig, kallade den sjuke kungen den 10 mars 1851 samman sina ämbetsmän. Han förklarade för dem att han inte själv tänkte föreslå någon efterträdare. Han bad dem istället att sammankalla ett möte med ämbetsmän och prinsar för att avgöra denna fråga.

Kungens ministrar tvekade att utföra kungens önskemål medan han ännu var i livet och två dagar senare lät kungen återigen kalla till sig ämbetsmännen till sin sjukbädd. Han pratade i synnerhet med Chuang Bunnag, som nu blivit till Phraya Si Suriyawongse. Med honom diskuterade han olika alternativ, men förklarade samtidigt att Mongkut var den ende prinsen som hade vishet nog att regera riket.

(Phraya Si Suriyawongse)

Men Mongkut var misstrodd bland många och folket fruktade att han skulle komma att tvinga alla munkar i landet att bära sin munkkåpa på samma sätt som monmunkarna gjorde. Mongkut uppfattades kanske som alltför vänligt inställd till främmande seder. Just därför hade Rama III först tvekat med att utse Mongkut till sin efterträdare.

På natten den 15 mars 1851 var alla ledande ämbetsmän och prinsar samlade i palatset. Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag) hade talat inför församlingen och var modig nog att slå fast att det inte fanns någon annan i kungariket som hade större rätt till tronen än Mongkut. Dessutom menade han att Mongkuts bror, prins Chudamani, skulle vara hans arvtagare till tronen.

Han hade bestämt sig för att försvara dessa prinsars rätt med allt det inflytande och den makt han hade till buds. Att de var rättmätiga arvingar till tronen motiverade han med att de var söner till Rama II och dessutom söner till en huvuddrottning. Rama III hade visserligen fått 22 söner, men ingen av dem hade kunnat utses till kronprins då kungen aldrig utnämnt någon av sina hustrur till drottning!

Tronen hade ”lånats” av den nuvarande kungen från prinsarna Mongkut och Chudamani, som dock aldrig haft för avsikt att ge upp rätten till den och Rama III hade heller aldrig haft för avsikt att kräva sin familjs permanenta rätt till den.

Kungen bönföll därefter alla i församlingen att hålla sig lugna och om det skulle uppstå stridigheter om arvsrätten så skulle de slåss mot honom och inte med de två prinsarna som han högaktade. Phrakhlang såg till att det fanns en kraftfull vaktstyrka runt Wat Bowonniwet och runt prins Chudamanis palats.

Källan till ovanstående är Mongkut själv. Han berättade om det ovan beskrivna mötet för den amerikanske presbyterianen, missionären och läkaren Dan Beach Bradley แดน บีช บรัดเลย์ (18 juli 1804-23 juni 1873), som i sin tur lämnade historien vidare till en tidning i Singapore. Denne Dan Beach Bradley och hans familj är så intressant att de har fått en egen artikel efter denna.

Det sägs att prins Mongkut, då han fick höra att han utsetts till tronföljare, blygsamt hade svarat att han accepterade beslutet för att undvika stridigheter. Kort tid härefter skrev Mongkut till den döende kungen för att lugna honom angående det omtvistade sättet att bära munkkåpan och beordrade sina munkkollegor och följeslagare att återgå till det gamla konventionella sättet att bära den.

Rama III hann bli 63 år gammal innan han dog tidigt den 3 april 1851. På sin dödsbädd lär han ha yttrat följande till Phraya Si Suriyawongse (Chuang Bunnag);

”Det kommer inte att bli några fler krig med Vietnam och Burma. Vi kommer endast kriga med väst. Var försiktiga och låt oss inte förlora initiativet till dem. Vad de än föreslår måste detta granskas noga, innan vi kan acceptera det. Låt oss inte hysa något blint förtroende för dem."

Rama III lämnade efter sig ett rike som var större och starkare än det någonsin tidigare varit i landets samlade historia. Siam var större än grannrikena och hade blivit en förebild för dem. Trots Siams styrka väntade kommande farliga utmaningar från de västerländska imperialistiska makterna.

Trots att inga av Rama III:s söner blev kungar är det intressant att veta att det från hans släkt ändå stammar fem blivande kungar. En av hans söner blev nämligen far till en dotter som senare skulle bli mor till den blivande kung Chulalongkorn och därför har alla släktingar till Chulalongkorn släktband tillbaka till Rama III.