Under Rama I, II, III och IV:s regeringstider levde den store siamesiske diktaren Sunthorn Phu (Sunthon Phu) สุนทรภู่ (26 juni 1786-1855) som blev Thailands mest kända poet. Han har till och med kallats för Thailands Shakespear. Hans poesi och hans övriga verk är ännu i dag mycket populära i Thailand. Bland verken finns Nirat Phukaothong (Nirat Phuakhao Thong) นิราศภูเขาทอง, Nirat Suphan นิราศสุพรรณ och Phra Aphai Mani พระอภัยมณี.

(Sunthorn Phu som vaxfigur)

Sunthorn Phu föddes under Rama I:s regeringstid och han fick namnet Phu ภู่. Hans familjs hus låg nära den gamla tågstationen Bangkok Noi (Sathani Rotfai Bangkok Noi) สถานีรถไฟบางกอกน้อย och marknaden Wang Lang (Talat Wang Lang) ตลาดวังหลัง i distriktet Bangkok Noi บางกอกน้อย. Marknaden Wang Lang syftar på Bakre palatset (Wang Lang) som också låg här.

(Distriktet Bangkok Noi)

Traditionellt sägs det att Sunthorn Phus pappa kom från kommunen Kram กร่ำ i distriktet Klaeng i provinsen Rayong, men flera moderna historiker menar att hans far var av brahmansk härstamning från kommunen Samo Phlue สมอพลือ, i distriktet Ban Lat บ้านลาด i dagens Phetchaburiprovins (Phetburi).

(Distriktet Ban Lat i provinsen Phetchaburi)

Sunthorn Phus föräldrar skilde sig troligen strax efter hans födelse och pappan blev munk och hans mamma blev amma hos den kungliga familjen. Sunthorn Phu fick därmed möjligheten att besöka eller bo i Bakre palatset under sin uppväxt, tillsammans med sin mor. Man tror att den unge Sunthorn Phu studerade vid Wat Chi Pa Khao วัดชีปะขาว, som under Rama IV:s regeringstid döptes om till Wat Si Sudaram วัดศรีสุดาราม.

I palatset blev han förälskad i en slottsdam vid namn Chan (Mae Chan) แม่จัน, som var släkt med den kungliga familjen. Paret arresterades, piskades och fängslades då deras umgänge inte var förenligt med då rådande traditionella sociala normer, men de benådades i samband med Rama I:s död. Någon källa säger att de först dömts till döden. En annan källa säger att de benådades efter att prins Anurak Devesh i Bakre palatset dog den 20 december 1806. Samma källa säger också att det var denne prins som låtit arrestera paret.

En dikt, som han tillägnat sin fästmö Chan, blev mycket uppskattad i alla samhällsklasser och Sunthorn Phu kunde återvända till palatset i Bangkok och gifta sig med henne. De fick sedan en son vid namn Phat พัด. Det var vid den här tiden som Rama II utnämnde Sunthon Phu till hovpoet. Sunthorn Phu och Chan förblev inte gifta så länge och de skilde sig efter att Sunthorn Phu hade haft en utomäktenskaplig affär. Detta var hans första skilsmässa av flera, även om han senare erkände att den hustru han älskat mest var just Chan.

Efter den tidigare benådningen hade Sunthorn Phu rest till Rayong för att besöka sin far och han skrev om resan i en dikt kallad Nirat Muang Klaeng (Nirat Mueang Klaeng) นิราศเมืองแกลง, som skulle bli ett av hans mest kända verk. Efter att ha skrivit verket Nirat Phra Bat นิราศพระบาท 1807 skrev han uppenbart inga fler innan han trädde i statlig tjänst i Royal Scribe Department (Krom Phra Alak) กรมพระอาลักษณ์ 1816.

Här berättar en källa att Rama II hade fastnat i sitt arbete med att skriva en dikt till eposet Ramayana och att Sunthorn Phu kom till hans hjälp och löste problemet. Sunthorn Phu, som blivit alkoholist, blev omkring 1821 arresterad och fängslad ännu en gång. Troligen efter ett förmodat fylleslagsmål. En källa talar om ett överfall på en äldre släkting.

Han började skriva den episka dikten Phra Aphai Mani i fängelset och publicerade den i omgångar de kommande tjugo åren. Den episka berättelsen följer hjältekaraktären prins Aphai Mani under hans romantiska äventyr runt omkring i det gamla Siam. Kung Rama II var så nöjd med Sunthorn Phus poesi att han gav honom titeln Khun Sunthorn Wohan สุนทรโวหารขุน.

Fängelsevistelsen blev relativt kort och efter att ha blivit benådad ännu en gång fortsatte han sitt arbete för Rama II och undervisade senare också de kungliga barnen i litteraturkunskap. Vid den här tiden i kunglig tjänst แม่นิ่ม gifte Sunthorn Phu om sig med en kvinna vid namn Nim (Mae Nim) แม่นิ่ม och de fick en son vid namn Tap ตาบ. Sunthorn Phu gifte sig även en tredje gång med en kvinna vid namn Muang (Mae Muang) แม่ม่วง och de fick en son vid namn Nin นิล. Två adoptivbarn dyker också upp med namnen Klan กลั่น och Chup ชุบ.

Då Rama II dog i september 1824 slutade Sunthorn Phu att arbeta för palatset men han utförde en del arbeten för flera kungliga familjemedlemmar och adeln. Han fortsatte därefter som poet och munk och han reste runt i Siam där han skrev en mängd av sina välkända alster.

En del källor säger att då Sunthorn Phu återvände till hovet under Rama III hade han tillbringat 18 år som munk och kringresande poet. Han blev nu åter anställd som kunglig skrivare vid hovet. Under Rama III:s regeringstid gjorde Sunthorn Phu det allvarliga misstaget att offentligt korrigera en av kungens dikter och straffades genom att fråntas sin titel. Efter denna förödmjukelse tvingades han av fattigdom att gå i kloster en tid och att försörja sig som handelsman.

Då Rama IV blev kung 1851 var Sunthorn Phu tillbaka i kunglig tjänst, utsedd till chef för de kungliga skrivarna, och han fick titeln Phra Sunthorn Wohan (Phra Sunthon Wohan) พระสุนทรโวหาร. En av Rama IV:s döttrar läste det ofullbordade verket Phra Åphai Mani och bad nu Sunthorn Phu att skriva färdigt det.

Alla verk av Sunthorn Phu har inte överlevt fram till i dag. En källa berättar att en hel del av hans verk blev fördärvade av termiter under hans vistelse i templet Wat Thepthidaram วัดเทพธิดาราม. 1855 dog Sunthorn Phu 69 år gammal och än i dag firas hans födelsedag varje år den 26 juni som Sunthorn Phu-dagen (Wan Sunthon Phu) วันสุนทรภู่.