Rama III:s mamma Sri Sulalai dog 1837. Alla guvernörer och ämbetsmän i södra Siam begav sig därför till Bangkok för att delta i hennes kremering. Då guvernören i Kedah var borta passade en lojal brorson till den tidigare sultan Ahmad Tajuddin av Kedah på att revoltera. Brorsonen var den tidigare omtalade Tengku Muhammad Saad och han lyckades ta över makten i Kedah. Jag har tidigare berättat att han flytt till Aceh omkring 1822. Om detta kan du läsa i den tidigare artikeln ”Nya bekymmer med västmakterna och malajstaterna,” i detta avsnitt.

Tengku Muhammad Saad revolterade 1838 tillsammans med sin bror, Tengku Muhammad Taib (Tonku Muhamat Taip) ตนกูมูฮาหมัดทาอิบ, och samma källa säger att de fick hjälp av Wan Muhammad Ali (Wan Mali), som också är omtalad i ovanstående nämnda artikel. Han sägs ha inlett en piratverksamhet i Andamansjön och hans manskap skall ha bestått av malajer och havsnomader från folkgruppen urak lawoi. De hade sina baser på öarna Koh Yao (Ko Yao) เกาะยาว och Phuket.

Det kan vara intressant att upproret 1838-1839 kallas kabot Wanmatli กบฏหวันหมาดหลี eller kabot Sayburi (kabot Sai Buri) กบฏไทรบุรี på thai.

Tengku Muhammad Saad hade innan revolten använt flera månader för att skapa en militär styrka nära Aceh och den hade i hemlighet lämnat Batu Putih (Batu Pute) บาตูปูเตะ nära staden Aceh i mars 1838. Styrkan bestod av 2 000 man och mer än 40 fartyg som försetts med vapen, ammunition och andra förnödenheter som smugglats till dem av malajiska och brittiska handelsmän på Penang, som stödde Kedahs exsultan. Med sig från Aceh skall han ha haft med sig Wan Mali och de seglade därefter mot Seberang Perai (Wellesley).

Chaophraya Nakhon (Noi) och Phraya Songkhla (Thian Seng) พระยาสงขลา (เถี้ยนเส้ง) befann sig vid den här tiden i Bangkok och Phra Wichitsakrai (Klom) พระวิชิตสรไกร (กล่อม) respektive Phra Sunthornurak (Bunsang) (Phra Sunthonnurak) พระสุนทรนุรักษ์ (บุญสัง) hade stannat kvar i söder för att skydda Nakhon Si Thammarat och Songkhla.

Väl på plats appelerade Tengku Muhammad Saad till de malajer i området som stödde den tidigare sultanen Ahmad Tajuddin att slå sig samman med hans styrkor vid floderna Muda (Maenam Muda) แม่น้ำมุดา och Merbok (Maenam Moebok) แม่น้ำเมอร์บก, som låg på gränsen till Kedah och Seberang Perai.

I maj 1838 ledde Tengku Muhamad Saads bror, Tengku Muhammad Taib, en malajstyrka till floden Merbok för att förena sig med sin brors styrkor. I juni attackerade Tengku Muhammad Saad fortet Kuala Kedah med en armé på 1 000 man, utan att siameserna var beredda. Kedahs dåvarande siamesiske guverör, Phraya Aphaithibet (Saeng), kunde mobilisera en försvarsstyrka bestående av 200 siameser och 800-900 malajer och i början lyckades siameserna försvara fortet.

Senare i augusti samlade Tengku Muhammad Taib samman familjerna till de malajer som försvarade fortet åt siameserna. Han placerade barnen, kvinnorna och de gamla längst fram i armén och då många familjemedlemmar blev dödade under striderna deserterade malajsoldaterna i fortet till rebellerna. Tengku Muhammad Taib lyckades därefter erövra fortet.

Phraya Aphaithibet och hans armé hade lämnat fortet och begett sig till Kedahs huvudstad Alor Setar. Tengku Muhammad Saad och Tengku Muhammad Taib följde efter dem och lyckades också inta Alor Setar i september. Phraya Aphaithibet (Saeng), hans yngre bror Phraya Senanuchit (Nut) พระเสนานุชิต (นุช) och hans familj flydde till Kupang Basu กูปังบาซู och senare till staden Phatthalung dit han också hade flytt 1831.

Efter att Alor Setar hade erövrats beordrade Tengku Muhammad Saad Wan Mali att erövra Perlis. Han erövrade först Langkawi och mobiliserade en flotta bestående av 95 fartyg och 1 000 man för att attackera Trang, som var den plats där Chaophraya Nakhons (Noi) fartyg byggdes.

Phra Songkhram Wichit พระสงครามวิชิต, som var guvernör i Trang, försökte stoppa Wan Mali men upprorsmakarna anföll honom i ryggen och Phra Songkhram Wichits armé blev besegrad. Därefter föll staden Trang och stadens befolkning tvångsförflyttades till Langkawi.

I oktober 1838 erbjöd Tengku Muhammad Saad den tidigare sultanen Ahmad Tajuddins äldste son, Tengku Abdullah ตนกูอับดุลเลาะฮ์, att slå sig samman med upprorsmakarna.

Då britterna fick höra att rebellerna hade erövrat Kedah reste en man vid namn George Bonham จอร์จ บอแนม (7 september 1803-8 oktober 1863), som var guvernör över Straits Settlements, till Penang och skickade fyra brittiska krigsfartyg under ledning av en engelsk kapten till Kedah. Denne kapten har fått en egen artikel efter denna.

(George Bonham)

Fartygen blockerade Kuala Kedah, eller Muang Sai Buris mynning (Pak Nam Mueang Sai Buri) ปากน้ำเมืองไทรบุรี, i december 1838. Blockeringen var till för att förhidra rebellerna från att ta sig ut på havet med sin flotta och att skära av eventuella kontakter mellan Kedah och Penang. Men de brittiska krigsfartygen öppnade inte eld och Muhammad Saad begav sig till fortet Pak Nam för att övervaka britternas vidare planer.

Chaophraya Nakhon (Noi), som uppenbart utsetts till ny guvernör av Trang, hade samlat en militär styrka och slagit läger vid Thung Khai ทุ่งค่าย och Yan Ta Khao ย่านตาขาว för att förbereda en attack mot Wan Mali. Då Wan Mali fick höra talas om att den militärt skicklige Chaophraya Nakhons (Noi) planer valde han att retirera. Yan Ta Khao är i dag ett distrikt i provinsen Trang.

I september 1838 hade Tengku Muhammad Saad skickat i väg Tengku Muhammad Taib och en man vid namn Tengku Muhammad Jiwa (Tonku Amat Yiwa) ตนกูมูฮาหมัดยิหวา norrut med en armé på 3 000 man från Kedah för att invadera Songkhla.

Phra Sunthorn Nurak (Boonsang) พระสุนทรนุรักษ์ (บุญสัง) som styrde i staden, beordrade Phraya Chaiya พระยาไชยา att mobilisera en armé som bestod av 800 man för att stoppa rebellerna. Tengku Muhammad Taib drog sig då tillbaka till Ban Sadao บ้านสะเดา medan Phraya Chaiya intog en position vid Ban Prik บ้านปริก. Sadao är i dag ett distrikt i provinsen Songkhla och Prik är en tambon i distriktet Sadao.

Nyheten om upproret i Kedah hade nått Bangkok i september 1838 och kung Rama III beordrade Chaophraya Nakhon (Noi) och Phraya Songkhla (Thian Seng) att rekrytera soldater i Chumphon, Chaiya och Pathio i provinsen Chumphon. Phraya Songkhla (Thian Seng) var framme i Songkhla i december 1838.

Phraya Songkhla skickade Phraya Yaring (Phai) พระยายะหริ่ง (พ่าย), som var regent i Yaring och Phraya Sai (Tuan Nida) พระยาสาย (ต่วนหนิดะ), som var regent i Sai, att samla ihop en siamesisk armé för att attackera Tengku Muhammad Taibs armé vid Ban Sadao. Detta blev också gjort och Tengku Muhammad Taib blev besegrad och retirerade till Thung Pho ทุ่งโพธิ์.

Phraya Yaring och Phraya Sai tog upp förföljandet och begav sig till Thung Pho, men upprorsmakarna anföll dem i ryggen och skar av deras försörjningslinjer. Phraya Yaring och Phraya Sai drog sig därefter tillbaka till Khlong Hin Lek Fai คลองหินเหล็กไฟ.

I december 1838 attackerade rebellerna Chana (Mueang Chana) เมืองจะนะ som erövrades och brände ner. Därefter begav de sig till Ban Na บ้านนา för att övertala Mueang Thepha เมืองเทพา och Nong Chik เมืองหนองจิก att ansluta sig till upproret.

Mueang Nong Chik anslöt sig därefter till rebellerna och Tengku Muhammad Jiwa anföll därefter Pattani. Phraya Ra Ngae (Tuwan Borsu) พระยาระแงะ (ตุวันบอซู) och Phra Phithak Thani พระพิทักษ์ธานี lyckades dock försvara staden och Tengku Muhammad Jiwa retirerade.

I mars 1839 skickade Phraya Songkhla iväg en man vid namn Luang Chaiyasurin หลวงไชยสุรินทร์ för att rekrytera en armé på 500 man för att attackera upprorsmakarna vid Ban Na. Tengku Muhammad Jiwa besegrade emellertid hans armé och Luang Chaiyasurin drog sig tillbaka till en plats vid namn Plak Raet ปลักแรด.

Tengku Muhammad Jiwa följde efter Chaiyasurins armé till Plak Raet men efter att Phraya Songkhla hade skickat en förstärkning på 500 man till Luang Chaisurin lyckades han stå emot Tengku Muhammad Jiwas styrkor.

I februari 1839 menade Rama III att läget i Songkhla och Pattani var alarmerande. Därför utfärdade han en kunglig order till en man med titelnamnet Phra Wichitnarong พระวิชิตณรงค์ och en man med titelnamnet Phra Ratchawarin พระราชวรินทร์ att leda en flotta med 700 soldater för att hjälpa Songkhla. Samma månad lämnade flottan Bangkok.

I mars beordrade Rama III Phraya Si Phiphat (That Bunnag) พระยาศรีพิพัฒน์ (ทัต บุนนาค) (1791-8 februari 1857) och Chaophraya Yommarat (Bunnag) เจ้าพระยายมราช (บุนนาค) (1776-4 december 1846) att mobilisera ännu en flottstyrka för att hjälpa till mot upproret i söder. Men då de anlände till Songkhla var upproret redan över.

Då Chaophraya Nakhon (Noi) anlände till Nakhon Si Thammarat i februari 1839 insåg han hur svårt det var att rekrytera soldater. Man hade ännu inte lyckats rekrytera trupper i tillräcklig omfattning från Chumphon, Chaiya och Pathio. Det tog också tid att rekrytera trupper från Nakhon Si Thammarat och Phatthalung och att skicka folk för att köpa krigsfartyg från Singapore.

Chaophraya Nakhon (Noi) som varit sjuk redan innan han lämnade Bangkok behövde stanna i Nakhon Si Thammarat för behandling och var ännu inte kapabel att leda någon armé själv. Därför utsåg han sina tre söner Phraya Aphaithibet (Saeng) พระยาอภัยธิเบศร์ (แสง), som var guvernör i Kedah, Phra Senanuchit (Nuch) พระเสนานุชิต (นุช) och Phra Wichit Sorakrai (Klom) พระวิชิตสรไกร (กล่อม) att leda en armé på 3 995 man från Nakhon Si Thammarat och Phatthalung som skulle marschera söderut för att ta strid med Tengku Muhammad Saads armé vid Ban Sadao.

Tengku Muhammad Saad som bara förfogade över 500 man valde att fly. Han lämnade kvar 50 man och retirerade till Kupang Basu. Phraya Aphaithibet, Phra Senanuchit och Phra Wichitsarakrai följde efter och de attackerade Kupang Basu som också erövrades. Tengku Muhammad Saad fortsatte nu till Taphan Chang ตะพานช้าง och beordrade Tengku Muhammad Taib och Tengku Muhammad Jiwa att retirera från Songkhla för att hjälpa honom att motstå armén från Nakhon Si Thammarat.

Nakhon Si Thammarats armé attackerade nu Tengku Abdullahs och Tengku Muhammad Taibs läger vid Taphan Chang norr om Alor Setar och rebellerna blev besegrade. Nakhon Si Thammarats armé återerövrade därefter Kedahs huvudstad Alor Setar och i mars 1839 var upproret över. Detta upptäckte också flottstyrkan från Bangkok med Phra Wichitnarong och Phra Ratchawarin då de anlände till Songkhla i mars.

Efter att siameserna hade erövrat Alor Setar flydde rebellledarna till olika platser. Tengku Muhammad Saad flydde in på brittisk territorium till Seberang Perai (Wellesley). Wan Mali flydde till Langkawi och sedan vidare till öar vid Mergui (Myeik) och lät inte höra av sig mer. Tengku Abdullah flydde till Penang där han överlämnade sig till de brittiska myndigheterna. Tengku Muhammad Taib flydde till Malacka 1840.

1840 blev Tengku Muhammad Saad arresterad av britterna och anklagades för piratverksamhet. Även om han blev frikänd tvingades han flytta till Calcutta (Kolkata) i Brittiska Indien. Senare skulle Tengku Muhammad Saad få lov att återvända och bosätta sig på Penang.

Chaophraya Nakhon (Noi) dog i Nakhon Si Thammarat i maj 1839. Phraya Si Phiphat (That Bunnak) blev nu ledare över de nya malajiska provinserna. Han valde att utse personer som var respekterade bland malajerna till guvernörer i olika städer till skillnad mot hur det varit under med siamesiskt direkt styre under Chaophraya Nakhon (Noi). Tengku Anom (Tonku Anom) ตนกูอาหนุ่ม, som var en släkting till den tidigare sultaten Ahmad Tajuddin, blev regent i Kedah.

Kedah blev delat i fyra delar; Satun, Perlis, Kupang Basu och Sai Buri Derm ไทรบุรีเดิม som betalade tribut i form av guld- och silverträd till Bangkok. Senare 1841 skickade den tidigare sultanen Ahmad Tajuddin sin äldste son, Tunku Abdullah ตนกูอับดุลเลาะฮ์ eller Tunku Dai (Tunku Da-I) ตนกูดาอี. till Bangkok för att förhandla.

Man ville att den tidigare sultanen Ahmad Tajuddin skulle få återvända som regent till Kedah efter omkring 20 års frånvaro. Rama III Nang Klao gick med på detta krav och 1842 återvände exsultanen då han försäkrat sin lojalitet mot Bangkok. Han regerade sedan fram till sin död den 3 januari 1845.