Bangkok, Rama I - Rama VII - Öppningen mot väst
Den misslyckade Kambodjaexpeditionen 1833-1834 och krig mot Vietnam

Problemen som Siam hade i nordöst och söder var dock små i jämförelse med problemen som uppstod med grannriket Kambodja.

Krigen mot Kambodja under Rama III:s regeringstid berodde dels på Siams och Vietnams kamp om inflytande vid det kambodjanska hovet i Phnom Penh och dels på rivaliteten mellan kung Ang Chan II och hans halvbröder Ang Em och Ang Duong. Ang Snguon hade dött i Bangkok 1824. Se även den tidigare artikeln "Kambodja mellan Siam och Vietnam" i detta avsnitt.

1829 verkade det som om Ang Chan II tröttnat på det vietnamesiska inflytandet. Men han hölls i schack av den tidigare omtalade Le Van Duyet, som var guvernör eller vicekung i Saigon. Då Le Van Duyet dog 1832 agerade regeringen i Hué snabbt för att säkra kontrollen över södra Vietnam, där Le Van Duyet hade lyckats skaffa sig en slags självstyre. Men detta ledde till ett omfattande uppror i söder.

Då Gia Long fortfarande levde hade han hållit en beskyddande hand över de kristna som hjälpt honom att återförena sitt rike. Då han dog 1820 hade hans son Minh Mang efterträtt honom, men han var en hängiven anhängare till konfucianismen och hatade västerlänningar och framförallt kristna.

Minh Mang började därefter förfölja kristna och missionärer, men i söder kunde han inte göra detta så länge hans pappas kompanjon, Le Van Duyet levde. Då han dog började förföljelserna också i söder och till och med Le Van Duyets grav skändades. Detta ledde till ett allmänt uppror och en av ledarna för upprorsmakarna bad Rama III om hjälp.

Rama III som var väl medveten om Kambodjas motvilja över den vietnamesiska kontrollen beslöt sig för att blanda sig i leken. Den 23 november 1832 begav sig både markstyrkor och en flotta mot Kambodja. En del källor talar om en sammanlagd styrka på omkring 100 000 man.

Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni), som nyligen befordrats till Chaophraya Bodindecha av Rama III, marscherade iväg med Saigon som mål och flottan under Dit Bunnag (Chaophraya Phraklang) hade som mål att erövra städerna utmed Kambodjas kust och sedan slå sig samman med Bodindechas armé vid Saigon.


(Sing Singhaseni)

En källa talar också om en tredje armé som skulle ansluta sig till de övriga styrkorna vid Saigon.

Den siamesiska flottstyrkan erövrade därefter staden Ha Tien (Banteay Meas) och tog sig upp för Vinh Te-kanalen (Khlong Wing Te) คลองวิงห์เต och erövrade staden Chau Doc (Chao Dok) เชาว์ด๊อก. Bodindechas armé avancerade också och besegrade kambodjanerna vid Kampong Chhnang. Ang Chan II hade då flytt till Saigon.

Därefter nådde armén också fram till Chau Doc och sedan till Vinh Long. Siameserna hade räknat med att få stöd av de rebeller som rest sig mot kejsare Minh Mang. Men stödet uteblev och vid Sa Dec mötte Bodindecha överlägsna vietnamesiska styrkor. Då hade de nämligen redan kuvat upproret i söder och avrättat upprorsledaren.

Det visade sig nu att den siamesiska flottstyrkan inte var lämpad att klara av den annalkande monsunen, då både förnödenheter och ammunition var på upphällningen. Dit Bunnag rådde därför Bodindecha att dra sig tillbaka då hans flottstyrka inte skulle kunna ge honom nödvändigt understöd.

Bodindecha begav sig då till Phnom Penh som sattes i brand för att förhindra vietnameserna att sätta upp ett högkvarter här. Därefter drog han sig tillbaka till Battambang. Vid tiden för den siamesiska reträtten bröt det ut ett allmänt uppror i Kambodja och östra Laos.

Senare under 1833 marscherade en vietnamesisk armé på 15 000 man mot Oudong med målet att återinsätta Ang Chan II på tronen. Han återinstallerades därefter 1834, men kort tid efter sin hemkomst drabbades han av dysenteri och dog i december samma år. Ang Chan II befann sig då ombord på sin kungliga slup,, som låg förtöjd vid en ö på Tonle Sap framför hans plundrade palats.

Det finns dock källor som säger att Ang Chan II dog den 7 januari 1835 och andra att han dog den 9 januari 1835. Då Ang Chan dog fanns det fyra söner och två döttrar i livet som han fått med sin huvuddrottning. Förutom dessa barn hade han ytterligare tolv söner och tio döttrar.

Vietnam hade nu närmast total kontroll över Kambodja och flera källor menar att Kambodja var ockuperat av Vietnam 1835-1847.

Efter Ang Chan II:s död kallade vietnameserna till ett möte med den kambodjanska adeln, ministrarna och höga munkar för att diskutera vem som skulle bli tronföljare. Ang Chans halvbröder Ang Em och Ang Duong uteslöts naturligtvis då de var vänligt sinnade till siameserna. Då inträffade något som kambodjanerna inte varit med om tidigare. Man började leta efter en tronföljare bland Ang Chan II:s döttrar då inga av hans söner ansågs lämpliga.

Den äldsta dottern Ang Baen (Nak Ong Baen) นักองค์แบน (1809-1842) ansågs opålitlig då hennes mamma, Thet (Nak Thet) นักเทศ, var en dotter till den tidigare omtalade Baen (Chaophraya Aphaiphubet). Dessutom hade hon vägrat att gifta sig med en son till den vietnamesiske kejsaren.

Dotter nummer två, den då 19-åriga Ang Mey (Nak Ong Mi) นักองค์มี (1 februari 1815-december 1874), ansågs däremot som lämplig och hon utsågs nu till drottning av Kambodja (r. 1834-augusti 1840). En del källor anger 1835 som hennes första regeringsår. Ang Meys mamma hette Krachap (Nak Nang Krachap) นักนางกระจับ.


(Ang Mey som äldre)

De övriga två döttrarna och halvsystrarna hette Ang Poeu (Nak Ong Pho) นักองค์โพธิ์ (1822-1843) och Ang Sngon (Nak Ong Sanguan) นักองค์สงวน (1829-?). De fyra halvsystrarna hade alla olika mammor.

Enligt siamesiska källor ville vietnameserna att Ang Mey skulle gifta sig med en son till kejsare Minh Mang, med baktanken att lättare kunna inkorporera Kambodja i Vietnam. Men protesterna mot detta blev så starka bland den kambodjanska adeln att man gav upp denna tanke.

Ang Mey vaktades av två kompanier soldater som sammanlagt bestod av 100 man. De övriga prinsessorna vaktades av varsin styrka på 30 man. Vietnameserna sade att det var för deras säkerhet, men det handlade istället om att hindra dem från att fly. Ang Mey blev en marionett i händerna på vietnameserna och en vietnamesisk ämbetsman vid namn Kham Mang blev de facto Kambodjas verklige regent.

Vietnameserna påbörjade nu också ett program för att "vietnamisera" landet. Vietnamiseringen började med kravet att hovämbetsmännen skulle tala vietnamesiska. Att så verkligen blev fallet övervakades av ett stort antal vietnamesiska ämbetsmän. Kambodjas 56 provinser skulle också slås samman till 33 och få vietnamesiska namn.

Kvinnornas klädsel och utseende vietnamiserades också under Ang Meys regeringstid och kvinnorna tvingades att låta sitt hår växa enligt vietnamesisk sed. På marknaderna såldes bara vietnamesisk mat och de kambodjanska ämbetsmännen tvingades klä sig i vietnamesiska kläder. Till och med tempel fördärvades för att radera den kambodjanska identiteten. Samtidigt invandrade många vietnameser till Kambodja. Dessa exempel är bara en del av allt som gjordes för att vietnamisera Kambodja.

I slutet av 1830-talet hade missnöjet med vietnameserna växt i Kambodja och läget blev allt allvarligare. Vietnameserna hade då bestämt sig för att försöka bli av med Ang Em och Ang Duong som möjliga framtida tronkandidater. Detta skulle man göra med hjälp av list och intriger.

Vietnameserna lyckades smuggla in ett brev till Ang Em i Battambang där de förklarade att drottning Ang Mey bara var en tillfällig lösning intill de kunde sätta en kambodjansk prins på tronen. Detta tolkades av Ang Em som att de helst ville se honom själv på tronen. Samtidigt påstod man i brevet att Ang Duong konspirerade mot honom för att själv kunna ta över tronen.

Ang Em svalde uppenbart betet och han behövde nu se till att bli av med Ang Duong. Men det hela var naturligtvis bara ett listigt vietnamesiskt försök att så split mellan de två bröderna.

Ang Em skrev nu till Rama III och anklagade Ang Duong för att vara illojal mot siameserna. Ang Duong blev därefter kallad till Bangkok 1838 där han hölls under övervakning och tvingades svära trohet till Rama III. 1839 började Ang Em agera för att kunna ta sig tillbaka till Phnom Penh.

1839 började Ang Em agera för att ta sig tillbaka till Phnom Penh. Han talade om för vietnameserna att han tänkte ta med sig Battambangs kambodjanska adelsmän. De som inte ville följa med frivilligt skulle han tvinga med sig. Dessutom tog han med sig en mängd värdesaker och mellan fem och sex tusen personer.

I samband med att Ang Em lämnade Battambang med sitt stora följe lät han sätta eld på staden och begav sig mot Pursat. Han blev dock förföljd av två fientligt inställda adelsmän som lyckades återbörda de flesta av de som tvingats iväg och då han kom fram till Pursat hade han bara ett mindre antal följeslagare kvar. I Pursat välkomnades han av vietnameserna som eskorterade honom till Phnom Penh. Väl där arresterades han, placerades i en bur, och skickades till Hué 1840.

1840 avslöjades en korrespondens mellan Ang Baen och hennes mor och farbror Ang Em, som fanns i Battambang, som visade att hon planerade att fly till dem. Hon arresterades i väntan på rättegång i Phnom Penh. Kejsare Minh Mang lät nu degradera Ang Mey och hennes systrar.

Kambodjanerna var nu innerligt trötta på att styras av en drottning och den pågående vietnamiseringen och de fruktade att Vietnam helt enkelt skulle annektera Kambodja. De såg nu prins Ang Duong som sitt sista hopp att få tillbaka en manlig regent.

Kambodjanerna gjorde nu uppror mot vietnameserna och bad Siam om hjälp. En mission skickades till Bangkok för att be om att Ang Duong skulle få återvända för att bli kung. Det blev återigen Chaophraya Bodindecha som skulle hjälpa Ang Duong tillbaka till Kambodja. I början av 1841 lämnade de Bangkok och marscherade in i Kambodja.

De siamesiska trupperna i Battambang förstärktes och trupper skickades också för att skydda Siem Reap. Bodindecha skickade en avdelning för att inta Kampong Thom och den kambodjanske guvernören av Pursat valde att fly från vietnameserna och slå sig samman med siameserna.

De tre vietnamesiska kommendanterna i Pursat drog sig tillbaka från staden och Bodindecha var inte sen att ockupera den. Men den vietnamesiske generalen i Phnom Penh begav sig till Chi Kraeng จีแกรง och besegrade de siamesiska styrkorna som befann sig där.

Bodindecha lämnade kvar Ang Duong i Pursat och hans armé marscherade iväg för att kringgå vietnameserna och intog på vägen Chau Doc. Många kambodjaner hade nu ställt sig på siamesernas sida och deltog i striderna. Inte mindre än 2 000 vietnameser togs till fånga och skickades till Bangkok. Bodindecha fortsatte sedan till Oudong där vietnameserna fortfarande hade ett starkt fäste.

Vietnamesiska ämbetsmän i Phnom Penh hade bett om att Ang Mey skulle få återvända till Kambodja för att få slut på oroligheterna, men kejsare Ming Mang hade vägrat. Men sedan dog Minh Mang och ersattes av sin son Thieu Tri (Thiao Thri) เทียวทรี (r. 14 februari 1841-4 november 1847) i början av 1841.

Thieu Tri såg nu till att skaffa fram ett eget alternativ till Ang Duong genom att frige prins Ang Em. När Bodindecha fick veta detta bad han Ang Duong att slå sig ner i Oudong i mitten av 1841. Detta för att kambodjanerna skulle få tid att vänja sig vid honom och bli lojala mot honom.

I augusti 1841 arresterades drottning Ang Mey och hennes systrar och fördes till Saigon. Ang Baen blev faktiskt mördad då hon dränktes i Mekongfloden 1842. Det finns emellertid en kambodjansk historiker som säger att hon torterades till döds av en vietnamesisk general, innan hon slängdes i floden. Någon källa säger att Ang Mey och systrarna fördes till Vietnam redan 1840.

Vietnameserna lät därefter belägra Oudong, men de avbröt belägringen och tog med sig Ang Em till Chau Doc. Denna reträtt förargade kejsare Thieu Tri så mycket att den vietnamesiske generalen faktiskt valde att begå självmord.

Bodindecha marscherade därefter in i Phnom Penh den 18 december 1841, men Ang Em hade lämnat staden och begett sig till den södra delen av Kambodja. Siameserna följde sedan efter vietnameserna ända till Chau Doc och hade därmed befriat större delen av Kambodja från vietnamesiskt inflytande. Men den södra delen av Kambodja behärskade prins Ang Em fortfarande.

Bodindecha lät nu installera Ang Duong (Phra Ong Duang) พระองค์ด้วง (r. 1841-1844) som kung i Phnom Penh. Problemet med Ang Em skulle senare lösa sig då han omkom i inbördeskriget 1843.

I början av 1842 inleddes en ny siamesisk offensiv och siamesiska flottstyrkor anlände till Kampot, som skulle användas som bas varifrån förnödenheter skickades till de siamesiska arméerna. Bodindecha lät också gräva skyttegravar utmed Ha Tien-kanalen vid Chau Doc för att försvara sig mot vietnamesiska motattacker.

Ytterligare en siamesisk flottstyrka anlände till Ha Tien som belägrades och utsattes för artilleribeskjutning. Men vietnameserna fick förstärkningar från Hué och centrala Vietnam och styrkan som anlände från Saigon kom till stadens undsättning. Detta fick den siamesiska flottstyrkan att dra sig tillbaka till Kampot då monsunen närmade sig.

Detta tillbakadragande av den siamesiska flottstyrkan fick negativa konsekvenser för Bodindechas armé. Vietnameserna från Ha Tien kunde nu ta sig fram till Chau Doc och i maj 1842 tvingades Bodindecha dra sig tillbaka. Vietnameserna förföljde dem och lyckades ta ett stort antal siamesiska krigsfångar.

Det var först nu när den vietnamesiska motoffensiven blivit framgångsrik och det såg ut som en seger för vietnameserna som Ang Mey kunde återvända till Kambodja. I mars 1844 skrev Ang Mey ett brev till ämbetsmännen och ledarna i provinserna där hon bad om stöd för sitt regentskap. Ang Mey (r. 1844-1845) återinsattes därefter som drottning av Kambodja.

1845 återerövrade vietnameserna Phnom Penh och siameserna hade därför tagit med sig Ang Duong och retirerat till Oudong. Samma år lämnade Bodindecha kvar sin armé i Oudong och reste till Bangkok för att konsultera Rama III. Därefter återvände han med ytterligare 40 000 soldater. Denna förstärkning gjorde att vietnameserna misslyckades med att inta Oudong. Men de behöll Phnom Penh.

Ang Mey hade nu avsatts av vietnameserna och hon och hennes systrar hade 1845 förts till Hué.

Både Vietnam och Siam ville nu uppenbart få till stånd en fred och fredsförhandlingar inleddes 1845-1846. Ett fredsavtal skrevs under i juni 1846 och 1847 hade Vietnam dragit bort alla sina styrkor från Kambodja.

Kung Ang Duong accepterades slutligen som kung av bägge parter och hans andra regeringstid anges därför till 1845-19 oktober 1860. En del källor har inte med drottning Ang Meys andra regeringsperiod och anger därför Ang Duongs regeringstid till 1841-1860. Han blev krönt först den 7 mars 1848.

I oktober 1846 släppte vietnameserna en dotter och andra familjemedlemmar till Ang Duong och de återförenades i Oudong. Det kambodjanska hovet skulle stanna kvar i Oudong ända fram till 1866 då man flyttade till Phnom Penh.

Kambodja hamnade under gemensamt siamesiskt-vietnamesiskt beskydd och i januari 1847 betalade Ang Duong tribut till både Siam och Vietnam. Men man skickade tribut till Hué vart tredje år och en årlig tribut till Bangkok. Detta skulle fortsätta ända tills fransmännen gjorde Kambodja till ett franskt protektorat 1863. Ännu en gång, liksom fallet varit under Rama I, hade Siam blivit den dominerande makten i Kambodja.

Vietnam och Siam kompromissade och det blev bestämt att Ang Duong och Ang Mey skulle regera sida vid sida. De två kröntes samtidigt i Bangkok och Phnom Penh 1848, men de historiska källorna nämner bara Ang Duongs trontillträde. Ang Mey nämns istället som tronarvinge och inte som regent.

Trots att Ang Duong var noga övervakad av siameserna har han ändå behandlats respektfullt av kambodjanska historiker, som betraktar honom som grundare av en modern självständig nation efter årtionden av krig, oro och vietnamesisk kontroll. Han var en poet och en from buddhist, som verkade för att återupprätta rikets anseende. Han välkomnade europeiska besökare vid hovet och i slutet av sin regeringstid ledde han framgångsrikt kambodjanska styrkor mot ett cham-rebeller.

Ang Duong försökte också minska det siamesiska inflytandet genom att i hemlighet be den franske kejsaren Napoleon III จักรพรรดินโปเลียนที่ 3 (r. 1852-1870) om hjälp. Ett franskt sändebud skall därefter ha försökt ta sig till Oudong, men stoppades av siamesiska ämbetsmän.


(Napoleon III)


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Vinh Te-kanalen; Ha Tien-kanalen, Kênh Vĩnh Tế, Vĩnh Tế.

Chau Doc; Chaudoc, Chau-doc, Châu Đốc, Chau Duc, Choa Doc, Cho Dok โชฎก, Moat Chrouk (khmer), Mort Chrouk, Müang Cho Dok เมืองโจดก, เจิวด๊ก.

Thet; Tép (felaktigt), Tep (felaktigt).

Ang Baen; Ang Ben, Ang Pen, Ngoc-bien (vietnamesiska), Phra Ong Ying Baen พระองค์หญิงแบน.

Ang Mey; Ang-Mey, Ang Mei, Ba-cong-chua, Chao Ying Mi Loem เจ้าหญิงหมี เลิม (vietnamesiska), Kasatri กษัตรี, Kasatri Ong Mi กษัตรีองค์มี, Ksat Trey, My-lam-quan-chua, Nak Ong Men นักองค์เม็ญ, Nak Ong Men นักองเม็ญ, Ngoc-van (Chao Ying Ngok Woen) เจ้าหญิงหง็อก เวิน (vietnamesiska), Ngọc Vân, Ngoc Van, Phra Ong Chao Ying Mi พระองค์เจ้าหญิงมี, Phra Ong Ying พระองค์หญิงมี, Quận chúa Mỹ Lâm, Quan-chua (vietnamesisk titel), Samdech Preah Maha Rajini Ang Mey (Somdet Phra Maha Rachini Ong Mi) สมเด็จพระมหาราชินีองค์มี.
Alternativ regeringstid för Ang Mey; 1834-1840, 1834-1841, 1837-1841, 1837-1847.

Krachap; Anak Moneang Krachap, Anak Munang Krachap.

Ang Poeu; Ang Pou, Ang Peou, Ngoc-tu (vietnamesiska) Phra Ong Ying Pho พระองค์หญิงโพธิ์.

Ang Sngon; Ang Snguon, Ngoc-nguyen (vietnamesiska), Phra Ong Ying Sanguan พระองค์หญิงสงวน.

Chi Kraeng; Chi-kreng, Chi Kreng, Gycrang, ชีแกฺรง.

Thieu Tri; Phra Chao Thiao Tri พระเจ้าเถี่ยวตรี, Thiệu Trị.

Ang Duong; Hariharak Ramaisarah, Phra Racha Somdet Phra Harirak Ram Suriya Maha Isuan Adiphap พระราชา สมเด็จพระหริรักษ์รามสุริยะมหาอิศวรอดิภาพ, Preah Baat Ang Duong, Preah Raja Samdach Preah Hariraksha Rama Suriya Maha Isvara Adipati. Somdet Phra Harirak Ram Maha Itsarathibodi สมเด็จพระหริรักษ์รามมหาอิศราธิบดี.
Alternativ regeringstid för Ang Duong; 1840-1859, 1841-19 oktober 1860, 1841-1850, 1841-1859, 1841-1844 och 1845-1860.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-10-17, 19.30
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.