Bangkok, Rama I - Rama VII - Öppningen mot väst
Den misslyckade Kambodjaexpeditionen 1833-1834 och dess följder

Problemen som Siam hade i nordöst och söder var dock små i jämförelse med problemen som uppstod med grannriket Kambodja.

Krigen mot Kambodja under Rama III:s regeringstid berodde dels på Siams och Vietnams kamp om inflytande vid det kambodjanska hovet i Phnom Penh och dels på rivaliteten mellan kung Ang Chan II och hans halvbröder Ang Em och Ang Duong. Ang Snguon hade dött i Bangkok 1824. Se även den tidigare artikeln "Kambodja mellan Siam och Vietnam" i detta avsnitt.

Det verkade som om Ang Chan II hade tröttnat på det vietnamesiska oket 1829. Men han hölls i schack av den tidigare omtalade Le Van Duyet, som var guvernör eller vicekung i Gia Dinh (Saigon). Då Le Van Duyet dog 1832 agerade regeringen i Hué snabbt för att säkra kontrollen över södra Vietnam, där Le Van Duyet hade lyckats få någon form av självstyre. Men detta ledde till ett omfattande uppror i söder.

Då Gia Long fortfarande levde hade han hållit en beskyddande hand över de kristna som hjälpt honom att återförena sitt rike. Då han dog 1820 hade hans son Minh Mang efterträtt honom, men han var en hängiven anhängare till konfucianismen och hatade västerlänningar och framförallt kristna.

Minh Mang började därefter förfölja kristna och missionärer, men i söder kunde han inte göra detta så länge hans pappas kompanjon, Le Van Duyet levde. Då han dog började förföljelserna också i söder och till och med Le Van Duyets grav skändades. Detta ledde till ett allmänt uppror och en av ledarna för upprorsmakarna bad Rama III om hjälp.

Rama III som var väl medveten om Kambodjas motvilja över den vietnamesiska kontrollen beslöt sig för att blanda sig i leken. Den 23 november 1832 begav sig både markstyrkor och en flotta mot Kambodja. En del källor talar om en sammanlagd styrka på omkring 100 000 man.

Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni), som nyligen befordrats till Chaophraya Bodindecha av Rama III, marscherade i väg med Gia Dinh (Saigon) som mål och flottan under Dit Bunnag (Chaophraya Phraklang) hade som mål att erövra städerna utmed Kambodjas kust och sedan slå sig samman med Bodindechas armé vid Gia Dinh (Saigon).


(Sing Singhaseni)

En källa talar också om en tredje armé som skulle ansluta sig till de övriga styrkorna vid Gia Dinh (Saigon).

Den siamesiska flottstyrkan erövrade därefter staden Ha Tien (Banteay Meas) och tog sig upp för Vinh Te-kanalen (Khlong Wing Te) คลองวิงห์เต och erövrade staden Chau Doc (Chao Dok) เชาว์ด๊อก i provinsen An Giang (Changwat An Sang) จังหวัดอานซาง. Bodindechas armé avancerade också och besegrade kambodjanerna vid Kampong Chhnang. Ang Chan II hade då flytt till Gia Dinh (Saigon).

Därefter nådde armén också fram till Chau Doc och sedan till Vinh Long. Siameserna hade räknat med att få stöd av de rebeller som rest sig mot kejsare Minh Mang. Men stödet uteblev och vid Sa Dec mötte Bodindecha överlägsna vietnamesiska styrkor. Då hade de nämligen redan kuvat upproret i söder och avrättat upprorsledaren.

Det visade sig nu att den siamesiska flottstyrkan inte var lämpad att klara av den annalkande monsunen, då både förnödenheter och ammunition var på upphällningen. Dit Bunnag rådde därför Bodindecha att dra sig tillbaka då hans flottstyrka inte skulle kunna ge honom nödvändigt understöd.

Bodindecha begav sig då till Phnom Penh som sattes i brand för att förhindra vietnameserna att sätta upp ett högkvarter här. Därefter drog han sig tillbaka till Battambang. Vid tiden för den siamesiska reträtten bröt det ut ett allmänt uppror i Kambodja och östra Laos.

Senare under 1833 marscherade en vietnamesisk armé på 15 000 man mot Oudong med målet att återinsätta Ang Chan II på tronen. Han återinstallerades därefter 1834, men kort tid efter sin hemkomst drabbades han av dysenteri och dog i december samma år. Ang Chan II befann sig då ombord på sin kungliga slup, som låg förtöjd vid en ö på Tonle Sap framför hans plundrade palats.

Det finns emellertid källor som säger att Ang Chan II dog den 7 januari 1835 alternativt den 9 januari 1835. Då Ang Chan dog fanns det fyra söner och två döttrar i livet som han fått med sin huvuddrottning. Förutom dessa barn hade han ytterligare tolv söner och tio döttrar.

Vietnam hade nu närmast total kontroll över Kambodja och flera källor menar att Kambodja var ockuperat av Vietnam 1835-1847.

Efter Ang Chan II:s död kallade vietnameserna till ett möte med den kambodjanska adeln, ministrarna och höga munkar för att diskutera vem som skulle bli tronföljare. Ang Chans halvbröder Ang Em och Ang Duong uteslöts naturligtvis då de var vänligt sinnade till siameserna. Då inträffade något som kambodjanerna inte varit med om tidigare. Man började leta efter en tronföljare bland Ang Chan II:s döttrar då inga av hans söner ansågs lämpliga.

Den äldsta dottern Ang Baen (Nak Ong Baen) นักองค์แบน (1809-1842) ansågs opålitlig då hennes mamma, Thet (Nak Thet) นักเทศ, var en dotter till den tidigare omtalade Baen (Chaophraya Aphaiphubet). Dessutom hade hon vägrat att gifta sig med en son till den vietnamesiske kejsaren.

Dotter nummer två, den då 19-åriga Ang Mey (Nak Ong Mi) นักองค์มี (1 februari 1815-december 1874), ansågs däremot som lämplig och hon utsågs nu till drottning av Kambodja (r. 1834-augusti 1840). En del källor anger 1835 som hennes första regeringsår. Ang Meys mamma hette Krachap (Nak Nang Krachap) นักนางกระจับ.


(Ang Mey som äldre)

De övriga två döttrarna och halvsystrarna hette Ang Poeu (Nak Ong Pho) นักองค์โพธิ์ (1822-1843) och Ang Sngon (Nak Ong Sanguan) นักองค์สงวน (1829-?). De fyra halvsystrarna hade alla olika mammor.

Enligt siamesiska källor ville vietnameserna att Ang Mey skulle gifta sig med en son till kejsare Minh Mang, med baktanken att lättare kunna inkorporera Kambodja i Vietnam. Men protesterna mot detta blev så starka bland den kambodjanska adeln att man gav upp denna tanke.

Ang Mey vaktades av två kompanier soldater som sammanlagt bestod av 100 man. De övriga prinsessorna vaktades av varsin styrka på 30 man. Vietnameserna sade att det var för deras säkerhet, men det handlade istället om att hindra dem från att fly. Ang Mey blev en marionett i händerna på vietnameserna och en vietnamesisk ämbetsman vid namn Kham Mang blev de facto Kambodjas verklige regent.

Vietnameserna påbörjade nu också ett program för att "vietnamisera" landet. Vietnamiseringen började med kravet att hovämbetsmännen skulle tala vietnamesiska. Att så verkligen blev fallet övervakades av ett stort antal vietnamesiska ämbetsmän. Kambodjas 56 provinser skulle också slås samman till 33 och få vietnamesiska namn.

Kvinnornas klädsel och utseende vietnamiserades också under Ang Meys regeringstid och kvinnorna tvingades att låta sitt hår växa enligt vietnamesisk sed. På marknaderna såldes bara vietnamesisk mat och de kambodjanska ämbetsmännen tvingades klä sig i vietnamesiska kläder. Till och med tempel fördärvades för att radera den kambodjanska identiteten. Samtidigt invandrade många vietnameser till Kambodja. Dessa exempel är bara en del av allt som gjordes för att vietnamisera Kambodja.

I slutet av 1830-talet hade missnöjet med vietnameserna växt i Kambodja och läget blev allt allvarligare. Vietnameserna hade då bestämt sig för att försöka bli av med Ang Em och Ang Duong som möjliga framtida tronkandidater. Detta skulle man göra med hjälp av list och intriger.

Vietnameserna lyckades smuggla in ett brev till Ang Em i Battambang där de förklarade att drottning Ang Mey bara var en tillfällig lösning intill de kunde sätta en kambodjansk prins på tronen. Detta tolkades av Ang Em som att de helst ville se honom själv på tronen.

Samtidigt påstod man i brevet att Ang Duong, som siameserna placerat som ansvarig för Siem Reap, konspirerade mot honom för att själv kunna ta över tronen. Siameserna hade administrerat Siem Reap sedan 1794.

Ang Em svalde uppenbart betet och han behövde nu se till att bli av med Ang Duong. Men det hela var naturligtvis bara ett listigt vietnamesiskt försök att så split mellan de två bröderna.

Ang Em skrev nu till Rama III och anklagade Ang Duong för att vara illojal mot siameserna. Ang Duong blev därefter kallad till Bangkok 1838 där han hölls under övervakning och tvingades svära trohet till Rama III. 1839 började Ang Em agera för att kunna ta sig tillbaka till Phnom Penh.

År 1839 började Ang Em agera för att ta sig tillbaka till Phnom Penh. Han talade om för vietnameserna att han tänkte ta med sig Battambangs kambodjanska adelsmän. De som inte ville följa med frivilligt skulle han tvinga med sig. Dessutom tog han med sig en mängd värdesaker och mellan fem och sex tusen personer.

I samband med att Ang Em lämnade Battambang med sitt stora följe lät han sätta eld på staden och begav sig mot Pursat. Han blev dock förföljd av två fientligt inställda adelsmän som lyckades återbörda de flesta av de som tvingats i väg och då han kom fram till Pursat hade han bara ett mindre antal följeslagare kvar. I Pursat välkomnades han av vietnameserna som eskorterade honom till Phnom Penh. Väl där arresterades han, placerades i en bur, och skickades till Hué 1840.

År 1840 avslöjades en korrespondens mellan Ang Baen och hennes mor och farbror Ang Em, som fanns i Battambang, som visade att hon planerade att fly till dem. Hon arresterades i väntan på rättegång i Phnom Penh. Kejsare Minh Mang lät nu degradera Ang Mey och hennes systrar.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Vinh Te-kanalen; Ha Tien-kanalen, Kênh Vĩnh Tế, Vĩnh Tế.

Chau Doc; Chaudoc, Chau-doc, Châu Đốc, Chau Duc, Choa Doc, Cho Dok โชฎก, Moat Chrouk (khmer), Mort Chrouk, Müang Cho Dok เมืองโจดก, เจิวด๊ก.

An Giang; An-Giang, Angiang.

Thet; Tép, Tep.

Ang Baen; Ang Ben, Ang Pen, Ngoc-bien (vietnamesiska), Phra Ong Ying Baen พระองค์หญิงแบน.

Ang Mey; Ang-Mey, Ang Mei, Ba-cong-chua, Chao Ying Mi Loem เจ้าหญิงหมี เลิม (vietnamesiska), Kasatri กษัตรี, Kasatri Ong Mi กษัตรีองค์มี, Ksat Trey, My-lam-quan-chua, Nak Ong Men นักองค์เม็ญ, Nak Ong Men นักองเม็ญ, Ngoc-van (Chao Ying Ngok Woen) เจ้าหญิงหง็อก เวิน (vietnamesiska), Ngọc Vân, Ngoc Van, Phra Ong Chao Ying Mi พระองค์เจ้าหญิงมี, Phra Ong Ying พระองค์หญิงมี, Quận chúa Mỹ Lâm, Quan-chua (vietnamesisk titel), Samdech Preah Maha Rajini Ang Mey (Somdet Phra Maha Rachini Ong Mi) สมเด็จพระมหาราชินีองค์มี.
Alternativ regeringstid för Ang Mey; 1834-1840, 1834-1841, 1835-1847, 1837-1841, 1837-1847.

Krachap; Anak Moneang Krachap, Anak Munang Krachap.

Ang Poeu; Ang Pou, Ang Peou, Ngoc-tu (vietnamesiska) Phra Ong Ying Pho พระองค์หญิงโพธิ์.

Ang Sngon; Ang Snguon, Ngoc-nguyen (vietnamesiska), Phra Ong Ying Sanguan พระองค์หญิงสงวน.

Denna artikel senast uppdaterad: 2020-04-04, 10.28
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.