Då Anouvong var framme i Bangkok blev han utsatt för en fruktansvärd tortyr. Det påstås att en av Anouvongs lojala anhängare till sist lyckades ge honom gift, som han tacksamt tog emot och svalde. En västerlänning vid namn Frederick Arthur Neale เฟรเดอริค อาร์ เธอร์ นีล (1821-1863?), skrev senare att Anouvong fick sina ögon utbrända med glödgade järn, att han lämnades utan mat och dryck och skydd från den tryckande hettan. Ett par missionärer bidrog med fler vidriga detaljer.

(Neales bok om sin tid i Siam)

Anouvong lär ha dött sju eller åtta dagar efter sin ankomst till Bangkok och hans dödsdatum anges till den 25 eller 26 januari 1829. Hans familj placerades i järnburar till allmän beskådan där de utsattes för spott och spe. Det påstås att de fortfarande hölls fångna i dessa burar efter två månader, men hur det sedan gick för dessa familjemedlemmar vet jag inte.

En brittisk observatör, som jag inte vet namnet på, skrev följande; [Kungen] var instängd i en stor järnbur [som hängde ut över floden] och utsatt för den brännande solen var han tvungen att säga till alla att kungen av Siam var mäktig och barmhärtig och att han själv begått ett stort misstag och förtjänade sitt nuvarande straff. I järnburen fanns också en stor mortel i vilken man kunde misshandla honom med slag, en stor gryta i vilken han kunde kokas, en krok att hänga honom på och ett svärd med vilket han kunde halshuggas. Dessutom fanns det ett vasst föremål som han tvingades sitta på. Ibland fördes även hans barn in i buren.

Han var en gammal gråhårig man med ett milt respektabelt utseende som inte levde länge nog för att tillfredsställa sina torterare, men till sist så befriade döden honom från lidandet. Hans döda kropp hängdes upp i kedjor vid flodbanken några kilometer nedströms Bangkok.

Den här gången utförde general Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) den order han fått ett år tidigare och Vientiane fördärvades fullständigt. Siameserna förstörde alla byggnader, utom buddhistiska tempel, både i staden Vientiane och i dess omgivningar 1828-1829. Då franska forskningsresanden kom till Vientiane 1867, nästan 40 år efter att staden fördärvats, fann de bara skog och ruiner av den forna huvudstaden. Om detta kan du läsa mera om avsnittet "Kung Mongkut," artikeln "Fransmännen i Kambodja och Laos."

Rama III skickade ytterligare ett brev till Minh Mang tidigt 1829 där han berättade om sin syn på Anouvongs förräderi och där han samtidigt tackade kejsaren för de presenter han skickat till honom. Rama III kunde dock inte presentera någon tillfredsställande förklaring till varför tre vietnamesiska ämbetsmän blivit dödade vid Nakhon Phanom. I november 1829 återvände en siamesisk delegation från Hué med ett brev från kejsaren där han återigen krävde att de skyldiga till ämbetsmännens död skulle straffas. Hur detta slutade vet jag ej.

1831 gick vietnameserna in i Xiang Khouang (Muang Phuan) för att hämnas Anouvongs öde. Man lyckades också fånga in regenten Chao Noi, hans konkubiner och hans fem söner som fördes till Hué i Vietnam. Noi blev därefter mördad med ett spjut. Nois konkubiner och fem söner klarade sig något bättre och hölls som fångar ända fram till 1848 då de släpptes och Nois äldste son Chao Po blev krönt som regent i Muang Phuan.

Kejsare Minh Mang utnämnde därefter San สาร, som var en kusin till Noi, till ny guvernör i Xiang Khouang, och han eskorterades hem av en vietnamesisk militär styrka på 3 000 man. I thailändska Wikipedia har San fått regeringstiden 1831-1848. I engelska Wikipedia finns han faktiskt inte nämnd som regent.

Den ovillige regenten San skickade i hemlighet bud till den siamesiske generalen i Nong Khai om hjälp. Generalen svarade med att skicka en 1 000 man stark militär styrka mot Muang Phuan. Attacken som skedde vid midnattstid kom uppenbart överraskande och de vietnamesiska soldaterna och ämbetsmännen blev nästan helt utraderade.

Siameserna påbörjade nu ännu en gång en tvångsförflyttning av flera tusen invånare från Muang Phuan. Flera hundra av dem skall ha lyckats fly och återvände hem. Där skall de i sin tur ha tagits till fånga av vietnameserna och blivit så dåligt behandlade att de valde att begå självmord.

Sjukdomar och dålig behandling resulterade i att många av de tvångsförflyttade dog på vägen till Siam och endast omkring ett tusental skall ha nått fram och de fick bosätta sig runt Bangkok. San begav sig också till Bangkok och Xiang Khouang lämnades mer eller mindre till sitt eget öde och blev 1832 en vietnamesisk provins med namnet Tran Ninh. Vietnamesiska skatter, kultur och klädsel hade nu införts i det gamla riket.

1834 återtog siameserna området från vietnameserna med hjälp av Luang Prabang. Trots stöd från Muang Phuans ledare tvångsförflyttades ännu en gång stora delar av befolkningen från Muang Phuan söderut och västerut till Mekongflodens bankar. Detta för att skapa en buffertzon till Vietnam. Enligt Muang Phuans krönikor tog siameserna 6 000 fångar varav hälften lyckades fly och ta sig hem igen.

De följande årtiondena efter Anouvongs uppror arbetade siameserna systematiskt med att organisera de östra laoprovinserna. Bekymrade över tanken att behöva försvara de mera avlägsna provinserna bortom Mekongfloden fortsatte man att flytta laobefolkningen till Khoratplatån. Siameserna gjorde årliga räder under åren 1837-1847 där hela byars befolkning transporterades till siamesiskt område. Det var speciellt i centrala Laos, mellan floderna Xe Banghiang (Maenam Se Banghiang) แม่น้ำเซบั้งเหียง och Nam Kading (Maenam Kading) แม่น้ำกะดิ่ง, som dessa räder genomfördes.

Luang Prabang gjorde uppror mot Siam 1835 då Mantha Tourath ville bli en vasall till Vietnam. Ny kung efter Mantha Tourath blev hans son Soukhaseum (Suksoem) สุกเสริม (r. 1838-1850).

Siamesernas militära framgångar gjorde att de svarta taiernas mueang Houaphanh återigen förklarade sin lojalitet mot Siam, som hade avbrutits under den tidigare vietnamesiska dominansen i området. Härefter visade detta extremt nordliga tairike sin vördnad till de siamesiska kungarna via Luang Prabang.

All denna aktivitet i nordöst under Rama III:s regeringstid ökade naturligtvis Siams inflytande i området. Omkring 40 nya mueanger bildades här under denna period, varav en del betalade tribut direkt till Bangkok. Andra skötte detta via andra mueanger såsom Champasak, Kalasin, Khemarat เขมราฐ, Nong Khai, Nakhon Phanom eller Sakon Nakhon.

(Distriktet Khemarat i provinsen Ubon Ratchathani)

En del av dessa var nya mueanger hade bildats genom att hela kontingenter av folk, inklusive deras Chao Mueang och hans familj, flyttats från andra sidan Mekongfloden. Andra mueanger var gamla byar som växt genom tillströmningen av människor från Laos. Det som en gång hade varit en mycket glest befolkad skogsklädd landsdel började nu bli allt mer tätbefolkad, medan befolkningen på andra sidan Mekongfloden minskade drastiskt. De två stora furstendömena Vientiane och Champasak minskade därför dramatiskt i både storlek och betydelse.

Siameserna hade också tvingat laotier att bosätta sig i provinserna Lopburi, Saraburi, Suphanburi och Nakhon Chai Si. Ännu i dag finns det laotalande grupper i provinserna Lopburi och Ratchaburi på centralslätten.