Bangkok, Rama I - Rama VII - Öppningen mot väst
Den misslyckade Kambodjaexpedition (1833-1834) och strider mot Vietnam

Problemen som Siam hade i nordöst och söder var dock små i jämförelse med problemen som uppstod med grannriket Kambodja.

Krigen mot Kambodja under Rama III:s regeringstid berodde dels på Siams och Vietnams kamp om inflytande vid det kambodjanska hovet i Phnom Penh och dels på rivaliteten mellan kung Ang Chan II och hans bröder Ang Em och Ang Duong. Ang Snguon hade dött i Bangkok 1824.

(Se även den tidigare artikeln ”Kambodja mellan Siam och Vietnam” i detta avsnitt.)

1829 verkade det som om Ang Chan II tröttnat på det vietnamesiska inflytandet. Men han hölls i schack av den tidigare omtalade Le Van Duyet, som var guvernör eller vicekung i Saigon.

Då Le Van Duyet dog 1832 agerade regeringen i Hué snabbt för att säkra kontrollen över södra Vietnam, där Le Van Duyet hade lyckats skaffa sig en slags självstyre. Men detta ledde till ett omfattande uppror i söder.

Då Gia Long fortfarande levde hade han hållit en beskyddande hand över de kristna som hjälpt honom att återförena sitt rike. Då han dog 1820 hade hans son Minh Mang efterträtt honom, men han var en hängiven anhängare till konfucianismen och hatade västerlänningar och framförallt kristna.

Minh Mang började därefter förfölja kristna och missionärer, men i söder kunde han inte göra detta så länge hans pappas kompanjon, Le Van Duyet levde. Då han dog 1832 började förföljelserna också i söder och till och med Le Van Duyets grav skändades. Detta ledde till ett allmänt uppror och en av ledarna för upprorsmakarna bad Rama III om hjälp.

Rama III som var väl medveten om Kambodjas motvilja över den vietnamesiska kontrollen beslöt sig för att blanda sig i leken. Den 23 november 1832 begav sig både markstyrkor och en flotta mot Kambodja.

Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni), som nu blivit utnämnd till Chaophraya Bodindecha เจ้าพระยาบดินทรเดชา av Rama III, marscherade iväg med Saigon som mål och Dit Bunnags flotta hade som mål att erövra städerna utmed Kanbodjas kust och sedan slå sig samman med Bodindechas armé vid Saigon. Det fanns också en tredje armé som skulle ansluta sig till de övriga styrkorna vid Saigon.


(Sing Singhaseni)

Den siamesiska flottstyrkan erövrade därefter staden Ha Tien och tog sig upp för Vinh Te-kanalen och erövrade staden Chau Doc (Chao Dok) เชาว์ด๊อก.

Bodindechas armé avancerade också och besegrade kambodjanerna vid Kompong Chhnang och Ang Chan II hade då flytt till Saigon.

Därefter nådde armén också fram till Chau Doc och sedan till Vinh Long. Siameserna hade räknat med att få stöd av de rebeller som rest sig mot kejsare Minh Mang.

Men stödet uteblev och vid Sa Dec mötte Bodindecha överlägsna vietnamesiska styrkor. Då hade nämligen redan kuvat upproret i söder och avrättat upprorsledaren.

Det visade sig nu att den siamesiska flottstyrkan inte var lämpad att klara av den annalkande monsunen då både förnödenheter och ammunition var på upphällningen. Dit Bunnag rådde därför Bodindecha att dra sig tillbaka då hans flottstyrka inte skulle kunna ge honom nödvändigt understöd.

Bodindecha begav sig då till Phnom Penh som sattes i brand för att förhindra vietnameserna att sätta upp ett högkvarter här. Därefter drog han sig tillbaka till Battambang. Vid tiden för den siamesiska reträtten bröt det ut ett allmänt uppror i Kambodja och östra Laos.

1833 marscherade en vietnamesisk armé på 15 000 man mot Oudong med målet att återinsätta Ang Chan II på tronen. Han återinstallerades därefter 1834, men kort tid efter sin hemkomst drabbades han av dysenteri och dog i december samma år.

Ang Chan II befann sig då ombord på sin kungliga slup som låg förtöjd vid en ö på Tonle Sap framför hans plindrade palats.

(Det finns dock källor som säger att Ang Chan II dog den 7 januari 1835 och andra att han dog den 9 januari 1835.)

Då Ang Chan dog fanns det fyra söner och två döttrar i livet som han fått med sin huvuddrottning. Förutom dessa barn hade han ytterligare tolv söner och tio döttrar.

Vietnam hade nu närmast total kontroll över Kambodja och kallade till ett möte med adeln, ministrar och höga munkar för att diskutera vem som skulle bli tronföljare. Ang Em och Ang Duong uteslöts naturligtvis då de var vänligt sinnade till siameserna.

Då inträffade något som kambodjanerna inte varit med om tidigare. Man började leta efter en tronföljare bland Ang Chan II:s döttrar då inga av Ang Chan II:s söner ansågs lämpliga.

Den äldsta dottern Ang Baen องค์แบน (1809-1842) ansågs opålitlig då hennes mamma var en dotter till den tidigare omtalade Baen (Chaophraya Aphaiphubet). Dessutom hade hon vägrat att gifta sig med en son till den vietnamesiske kejsaren.

Dotter nummer två, den då 20-åriga Ang Mey (Nak Ong Mi) (1815-december 1874) นักองค์มี, ansågs däremot lämplig och hon utsågs nu till drottning av Kambodja (r. 1835-augusti 1840).

(Alternativ regeringstid; 1834-1840, 1834-1841, 1837-1841.)

De övriga två systrarna hette Ang Poeu (Ong Pho) องค์โพธิ์ (1822-1843), och Ang Sngon (Ong Sanguan) องค์สงวน (1829-?).

Ang Mey blev en marionett i händerna på vietnameserna och en vietnamesisk ämbetsman vid namn Kham Mang blev de facto den som regerade Kambodja. Vietnameserna påbörjade nu också ett program för att "vietnamisera" landet.

Vietnamiseringen började med kravet att hovämbetsmännen skulle tala vietnamesiska. Att så verkligen blev fallet övervakades av ett stort antal vietnamesiska ämbetsmän. Kambodjas provinser fick nu också vietnamesiska namn.

I slutet av 1830-talet blev läget i Kambodja allt allvarligare. Vietnameserna hade då bestämt sig för att försöka bli av med Ang Em och Ang Duong som möjliga framtida tronkandidater. Detta skulle man göra med hjälp av list och intriger.

Vietnameserna lyckades smuggla in ett brev till Ang Em i Battambang där de förklarade att drottning Ang Mey bara var en tillfällig lösning intill de kunde sätta en kambodjansk prins på tronen. Detta tolkades av Ang Em som att de helst ville se honom själv på tronen.

Samtidigt påstod man i brevet att Ang Duong konspirerade mot honom för att själv kunna ta över tronen. Ang Em svalde uppenbart betet och att han nu behövde bli av med Ang Duong. Men det hela var naturligtvis bara ett listigt försök att så split mellan de två bröderna.

Ang Em skrev nu till Rama III och anklagade Ang Duong för att vara illojal mot siameserna. Ang Duong blev därefter kallad till Bangkok 1838 där han hölls under övervakning och tvingades svära trohet till Rama III. 1839 började Ang Em agera för att kunna ta sig tillbaka till Phnom Penh.

Han talade om för vietnameserna att han tänkte ta med sig de kambodjanska adelsmännen från Battambang. De som inte ville följa med frivilligt skulle han tvinga med sig. Dessutom tog han med sig en mängd värdesaker och mellan fem och sex tusen personer.

I samband med att Ang Em lämnade Battambang med sitt stora följe lät han sätta eld på staden och begav sig mot Pursat. Han blev dock förföljd av två fientligt inställda adelsmän som lyckades återbörda de flesta av de som tvingats iväg. Då Ang Em kom fram till Pursat hade han bara ett mindre antal följeslagare kvar.

I Pursat välkomnades han av vietnameserna som eskorterade honom till Phnom Penh. Väl där arresterades han, placerades i en bur, och skickades till Hué 1840.

1840 avslöjades en korrenspondens mellan Ang Baen och hennes mor och farbror, som fanns i Battambang, att hon planerade att fly till dem. Hon arrsterades i väntan på rättegång i Phnom Penh. Kejsare Minh Mang lät nu degradera Ang Mey och hennes systrar.

I augusti 1841 fördes drottning Ang Mey och hennes systrar till Saigon. Ang Baen blev faktiskt mördad och dränkt i en flod 1842. En källa säger att hon torterades ihjäl av en vietnamesisk general innan hon slängdes i floden.

(Någon källa säger att Ang Mey och systrarna fördes till Vietnam 1840.)

Kambodjanerna var nu innerligt trötta på den vietnamesiska dominansen och fruktade att Vietnam helt enkelt skulle annektera Kambodja. Det fanns inga kungliga kvar i Kambodja och de såg nu prins Ang Duong som sitt sista hopp.

Här talar någon källa om att kambodjanerna gjorde uppror mot vietnameserna i Kambodja och att rebellerna bad Siam om hjälp. En mission skickades till Bangkok för att be siameserna om att Ang Duong skulle få återvända för att bli kung.

Det blev återigen Chaophraya Bodindecha som skulle hjälpa Ang Duong tillbaka till Kambodja. I början av 1841 lämnade de Bangkok och marscherade in i Kambodja.

De siamesiska trupperna i Battambang förstärktes och trupper skickades också för att skydda Siem Reap. Bodindecha skickade en avdelning för att inta Kampong Thom och den kambodjanske guvernören av Pursat valde att fly från vietnameserna och slå sig samman med siameserna.

De tre vietnamesiska kommendanterna i Pursat drog sig tillbaka från staden och Bodindecha var inte sen att ockupera den. Men den vietnamesiske generalen i Phnom Penh begav sig till Chi Kraeng จีแกรง och besegrade de siamesiska styrkorna som befann sig där.

Bodindecha lämnade kvar Ang Duong i Pursat och hans armé marscherade iväg för att kringgå vietnameserna och intog på vägen Chau Doc.

Många kambodjaner hade nu ställt sig på siamesernas sida och deltog i striderna. Inte mindre än 2 000 vietnameser togs till fånga och skickades till Bangkok. Bodindecha fortsatte sedan till Oudong där vietnameserna fortfarande hade ett starkt fäste.

Under tiden dog kejsare Minh Mang och ersattes av sin son Thieu Tri (Thiao Thri) เทียวทรี (r. 14 februari 1841-4 november 1847). Han såg nu till att skaffa fram ett eget alternativ till Ang Duong och frigav prins Ang Em och de tre överlevande prinsessorna. De fördes till Phnom Penh.

När Bodindecha fick veta detta bad han Ang Duong att slå sig ner i Oudong i mitten av 1841. Detta för att kambodjanerna skulle få tid att vänja sig vid hans närvaro och bli lojala mot honom.

Vietnameserna lät därefter belägra Oudong, men de avbröt belägringen och tog med sig Ang Em till Chau Doc. Denna reträtt förargade kejsare Thieu Tri så mycket att den vietnamesiske generalen faktiskt valde att begå självmord.

Bodindecha marscherade sedan in i Phnom Penh den 18 december 1841, men Ang Em hade då begett sig till den södra delen av Kambodja. Siameserna följde sedan efter vietnameserna ända till Chau Doc och hade därmed befriat större delen av Kambodja från vietnamesiskt inflytande. Men den södra delen av Kambodja behärskade prins Ang Em fortfarande.

Bodindecha lät nu installera Ang Duong (r. 1841-19 oktober 1860) som kung i Phnom Penh. Han fick också titeln Phrabat Somdet Phra Norodom Harirak Ramathibodi พระบาทสมเด็จพระนโรดม หริรักษ์รามาธิบดี. Men han blev krönt först den 7 mars 1848.

(Alternativ regeringstid; 1840-1859, 1840-19 oktober 1860, 1841-1859.)

Problemet med Ang Em skulle senare lösa sig då han omkom i inbördeskriget 1843.

I början av 1842 inleddes en ny siamesisk offensiv och siamesiska flottstyrkor anlände till Kampot, som skulle användas som bas varifrån förnödenheter skickades till de siamesiska arméerna. Bodindecha lät också gräva skyttegravar utmed Ha Tien-kanalen vid Chau Doc för att försvara sig mot vietnamesiska attacker.

Ytterligare en siamesisk flottstyrka anlände till Ha Tien som omringades och utsattes för artilleribeskjutning. Men vietnameserna hade fått förstärkningar från Hué och centrala Vietnam och styrkan som anlände från Saigon kom till stadens undsättning. Detta fick den siamesiska flottstyrkan att dra sig tillbaka till Kampot då monsunen närmade sig.

Då denna flottstyrka drog sig tillbaka fick detta negativa konsekvenser för Bodindechas armé. Vietnameserna från Ha Tien kunde nu ta sig till Chau Doc och i maj tvingades Bodindecha dra sig tillbaka. Vietnameserna följde efter och de lyckades ta ett stort antal siamesiska krigsfångar.

Vietnamesiska ämbetsmän i Phnom Penh hade bett om att Ang Mey skulle få återvända till Kambodja för att få slut på oroligheterna. Men kejsare Ming Mang hade vägrat. Det var först när den vietnamesiska motoffensiven blev framgångsrik och det såg ut som en seger för vietnameserna som Ang Mey tilläts återvända.

I mars 1844 skrev hon ett brev till ämbetsmännen och ledarna i provinserna där hon bad om stöd för sitt regentskap. Ang Mey (r. 1844-1845) återinsattes därefter som drottning av Kambodja.

(Alternativ regeringstid; 1835-1847.)

1845 återerövrade vietnameserna Phnom Penh och siameserna hade därför tagit med sig Ang Duong och retirerat till Oudong. Samma år lämnade Bodindecha kvar sin armé i Oudong och reste till Bangkok för att konsultera Rama III. Därefter återvände han med ytterligare 40 000 soldater. Denna förstärkning gjorde att vietnameserna misslyckades med att inta Oudong. Men de behöll Phnom Penh.

Både Vietnam och Siam ville nu uppenbart få till stånd en fred och fredsförhandlingar inleddes 1845-1846. Ett fredsavtal skrevs under i juni 1846 och 1847 hade Vietnam dragit bort alla sina styrkor från Kambodja.

Kung Ang Duong accepterades slutligen som kung av bägge parter och i oktober 1846 släppte vietnameserna en dotter och andra familjemedlemmar till Ang Duong och de återförenades i Oudong.

Här anger en del källor regeringstiden till 1845-19 oktober 1860.

Hovet skulle stanna kvar i Oudong fram till 1866 då man flyttade till Phnom Penh.

Kambodja hamnade under gemensamt siamesiskt-vietnamesiskt beskydd och i januari 1847 betalade Ang Duong tribut till både Siam och Vietnam. Men man skickade tribut till Hué vart tredje år och en årlig tribut till Bangkok. Detta skulle fortsätta ända tills fransmännen gjorde Kambodja till ett franskt protektorat 1863.

Ännu en gång, liksom fallet varit under Rama I, hade Siam blivit den dominerande makten i Kambodja.

Enligt Wikipedia kompromissade Vietnam och Siam och Ang Duong och Ang Mey skulle regera sida vid sida. De två kröntes samtidigt i Bangkok och Phnom Penh 1848, men de historiska källorna nämner bara Ang Duongs trontillträde. Ang Mey nämns istället som tronarvinge och inte som regent.

Trots att Ang Duong var noga övervakad av siameserna har han ändå behandlats respektfullt av kambodjanska historiker som betraktar honom som grundare av en modern självständig nation efter årtionden av krig, oro och vietnamesisk kontroll.

Ang Duong var en poet och from buddhist som verkade för att återupprätta rikets anseende. Han välkomnade europeiska besökare vid hovet och i slutet av sin regeringstid ledde han framgångsrikt kambodjanska styrkor mot ett cham-rebeller.

Han försökte också minska det siamesiska inflytandet genom att i hemlighet be den franske kejsaren Napoleon III จักรพรรดินโปเลียนที่ 3 (r. 1852-1870) om hjälp. Ett franskt sändebud skall därefter ha försökt ta sig till Oudong, men stoppades av siamesiska ämbetsmän.


(Napoleon III)


Stavningsvarianter;

Chaophraya Bodindecha; Bordin, Bordin Decha, Phya Bodin.

Chau Doc; Chaudoc, Chau-doc, Châu Đốc, Choa Doc, Moat Chrouk (khmer), Mort Chrouk, โชฎก, เจิวด๊ก.

Ang Baen; Ang Ben, Ang Pen.

Ang Mey; Ang-Mey, Ang Mei, Ksat Trey, Nak Ong Men นักองค์เม็ญ, Phra Ong Chao Ying Mi พระองค์เจ้าหญิงมี, Somdet Phra Maha Rachini Ong Mi สมเด็จพระมหาราชินีองค์มี, นักองเม็ญ, กษัตรีองค์มี, เจ้าหญิงหง็อก เวิน (vietnamesiska), เจ้าหญิงหมี เลิม (vietnamesiska).

Ang Poeu: Ang Pou.

Ang Sngon; Ang Snguon.

Chi Kraeng; Chi-kreng, Chi Kreng, Gycrang, ชีแกฺรง.

Thieu Tri; Phra Chao Thiao Tri พระเจ้าเถี่ยวตรี, Thiệu Trị.

Ang Duong; Hariharak Ramaisarah, Phra Ong Duang พระองค์ด้วง, Phra Racha Somdet Phra Harirak Ram Suriya Maha Isuan Adiphap พระราชา สมเด็จพระหริรักษ์รามสุริยะมหาอิศวรอดิภาพ, Preah Baat Ang Duong, Preah Raja Samdach Preah Hariraksha Rama Suriya Maha Isvara Adipati.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-06-01, 18.16
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.