Bangkok, Rama I - Rama VII - Öppningen mot väst
Händelser efter upprorsförsöket

Då Anouvong var framme i Bangkok blev han utsatt för fruktansvärd tortyr och sedan avrättad. Men en källa säger att en av Anouvongs lojala lyckades ge honom gift, som han tacksamt tog emot och svalde. Men det verkar inte som om han klarade sig undan så lätt.

En västerlänning vid namn Frederick Arthur Neale (1821-1863?) skrev senare att Anouvong fick sina ögon utbrända med glödgade järn, att han lämnades utan mat och dryck och skydd från den tryckande hettan. Ett par missionärer bidrog med fler vidriga detaljer.


(Neales bok om sin tid i Siam)

Anouvong lär ha dött sju eller åtta dagar efter sin ankomst till Bangkok och hans dödsdag anges till den 25 eller 26 januari 1829. Hans familj placerades i järnburar till allmän beskådan där de utsattes för spott och spe. En källa talar om att de efter två månader fortfarande hölls fångna i dessa burar. Hur det sedan gick för dessa familjemedlemmar vet jag inte.

En brittisk observatör, som jag dock inte vet namnet på, skrev följande; [Kungen] var instängd i en stor järnbur [som hängde ut över floden] och utsatt för den brännande solen var han tvungen att säga till alla att kungen av Siam var mäktig och barmhärtig och att han själv begått ett stort misstag och förtjänade sitt nuvarande straff.

I järnburen fanns också en stor mortel i vilken man kunde misshandla honom med slag, en stor gryta i vilken han kunde kokas, en krok att hänga honom på och ett svärd med vilket han kunde halshuggas. Dessutom fanns det ett vasst föremål som han tvingades sitta på. Ibland fördes även hans barn in i buren.

Han var en gammal gråhårig man med ett milt respektabelt utseende men han levde inte länge nog för att tillfredsställa sina torterare, då döden befriade honom från lidandet. Man tog hans kropp och hängde den i kedjor vid flodbanken några kilometer nedströms Bangkok.

Den här gången utförde general Ratchasuphawadi den order han fått ett år tidigare och Vientiane fördärvades fullständigt. Siameserna förstörde alla byggnader, utom buddhistiska tempel, både i staden Vientiane och i dess omgivningar 1828-1829. Under perioden 1829-1893 var Champasak annekterat av Siam.

1867, nästan 40 år senare, då franska forskningsresanden kom till Vientiane, fann de bara skog och ruiner i den forna huvudstaden. Om detta kan du läsa mera om i avsnittet ”Kung Mongkut,” artikeln "Fransmännen i Kambodja och Laos."

Rama III skickade ytterligare ett brev till Minh Mang tidigt 1829 där han berättade om sin syn på Anouvongs förräderi och där han samtidigt tackade kejsaren för de presenter han skickat till honom. Men Rama III kunde inte presentera någon tillfredsställande förklaring till varför tre vietnamesiska ämbetsmän blivit dödade vid Nakhon Phanom. I november 1829 återvände en siamesisk delegation från Hué med ett brev från kejsaren där han krävde att de skyldiga till ämbetsmännens död skulle straffas.

Tidigt på 1830-talet gick vietnameserna in i Xiang Khuang (Muang Phuan) för att hämnas Anuvongs öde. Man lyckades också fånga in regenten Chao Noi, som fördes till Vietnam där han blev mördad med ett spjut. Hans fem söner klarade sig något bättre och blev internerade. Kejsare Minh Mang utnämnde därefter Chao San เจ้าสาร, som var en kusin till Chao Noi, till ny guvernör i Xiang Khuang, eskorterad av av en vietnamesisk militär styrka på 3 000 man. I thailändska Wikipedia har Chao San fått regeringstiden 1831-1848. Men i engelska Wikipedia finns han inte nämnd som regent!

Men den ovillige Chao San skickade i hemlighet bud till den siamesiske generalen i Nong Khai och han begav sig tillsammans med en 1 000 man stark militär styrka mot Muang Phuan. Attacken kom vid midnattstid och de vietnamesiska soldaterna och ämbetsmännen blev nästan helt utplånade. Siameserna påbörjade nu ännu en gång en förflyttning av befolkningen och de tog med sig flera tusen invånare från Muang Phuan. Flera hundra flydde och återvände till Muang Phuan, men de togs till fånga av vietnameserna och sägs ha begått självmord.

Sjukdomar och dålig behandling resulterade också i att många av de tvångsförflyttade dog på vägen till Siam och endast omkring ett tusental skall ha nått fram och de fick bosätta sig runt Bangkok. Chao San begav sig också till Bangkok och Xiang Khuang lämnades mer eller mindre till sitt eget öde och blev 1832 en vietnamesisk provins med namnet Tran Ninh. Vietnamesiska skatter, kultur och klädsel hade nu införts.

Men 1834 återtog siameserna området med hjälp av Luang Prabang och flyttade därefter ännu en gång stora delar av befolkningen härifrån söderut och västerut.

De följande årtiondena efter Anouvongs uppror arbetade siameserna systematiskt med att organisera de östra laoprovinserna. Bekymrade över tanken att behöva försvara de mera avlägsna provinserna bortom Mekongfloden forsatte man att flytta laobefolkningen till Khoratplatån.

En källa säger att siameserna gjorde årliga räder under åren 1837-1847 där hela byars befolkning transporterades till siamesiskt område. Det var speciellt i centrala Laos, mellan floderna Xe Banghiang (Maenam Se Banghiang) แม่น้ำเซบั้งเหียง och Nam Kading (Maenam Kading) แม่น้ำกะดิ่ง, som dessa räder genomfördes.

Här talar en källa om att Luang Prabang gjorde uppror mot Siam 1835 och att Mantha Tourath ville bli en vasall till Vietnam. Ny kung efter Mantha Tourath blev hans son Soukhaseum (Chao Suksoem) เจ้าสุกเสริม (r. 1838-1851).

Siamesernas militära framgångar gjorde att de svarta taiernas müang Houaphanh återigen förklarade sin lojalitet mot Siam, som hade avbrutits under den tidigare vietnamesiska dominansen i området. Härefter visade detta extremt nordliga tairike sin vördnad till de siamesiska kungarna via Luang Prabang.

All denna aktivitet i nordöst under Rama III:s regeringstid ökade naturligtvis Siams inflytande i området. Omkring 40 nya müanger bildades här under denna period, varav en del betalade tribut direkt till Bangkok. Andra skötte detta via andra müanger såsom Champasak, Kalasin, Khemmarat เขมราฐ, Nong Khai, Nakhon Phanom eller Sakon Nakhon.

En del av dessa var nya müanger hade bildats genom att hela kontingenter av folk, inklusive deras Chao Müang och hans familj, flyttats från andra sidan Mekongfloden. Andra müanger var gamla byar som växt genom tillströmningen av människor från Laos.

Det som en gång hade varit en mycket glest befolkad skogsklädd landsdel började nu bli allt mer tätbefolkad, medan befolkningen på andra sidan Mekongfloden minskade drastiskt. De två stora furstendömena Vientiane och Champasak minskade därför dramatiskt i både storlek och betydelse.

Siameserna hade också tvingat laotier att bosätta sig i provinserna Lopburi, Saraburi, Suphanburi och Nakhon Chai Si. Ännu idag finns det laotalande grupper i provinserna Lopburi och Ratchaburi på centralslätten.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Minh Mang; Minh-Mang, Nguyễn Phúc Đảm, Nguyen Phuc Dam, Nguyễn Phúc Kiểu, Nguyen Thanh To.

Chaophraya Bodindecha; Chao Phraya Bodin, Bodindeja, Bordin, Bordin Decha, Phya Bodin.

Frederick Arthur Neale; F.A. Neale, Fred Arthur Neale.

Xe Banghiang; Bang Hian, Ban Hieng, Se Banghiang.

Soukhaseum; Chao Luang Serm Sukkhasoem.
Alternativ regeringstid för Soukhaseum; 1838-1850, 1839-1850.

Khemarat; Kemmarat, Khemarat, Khemmaratta.

Kham Nai; Kham Nhai, Youtti Thammasunthon.

Kham Souk; Khamsouk, Khamsuk, Kham Suk na Champasak คำสุก ณ จำปาศักดิ์.

Ratsadanay; Nhouy.

Boun Oum; Boon, Boun Oum Nachampassack, Bunum, Chao Boun Oum na Champassak.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-25, 06.42
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.