De viktigaste ärendena i början av Rama III:s regeringstid handlade om militära frågor och utrikesfrågor. Redan innan Rama II:s död hade britterna inlett krig mot Burma, efter attacker från burmeserna över gränsen till Indien. Kung Bodawpaya av Burma hade dött 1819 och hade efterträtts av kung Bagyidaw och det var under hans regeringstid som Burma hamnade i konflikt med britterna. Bagyidaw var född den 23 juli 1784 och dog den 15 oktober 1846.

Detta krig kallas det första anglo-burmesiska kriget สงครามอังกฤษ-พม่าครั้งที่หนึ่ง och varade från den 5 mars 1824 till den 24 februari 1826. Inom ett år nåddes siameserna av ett rykte som sade att britterna förberedde ett storskaligt anfall för att erövra Kedah och att de därefter skulle fortsätta med en attack på själva Siam. Siameserna blev så uppskrämda att de stärkte sitt försvar vid Chaophrayas mynning genom att sträcka en järnkedja tvärs över floden, till vilken alla smeder i regionen ålades att smida ett bestämt antal länkar!

Britterna hade tidigare vid ett flertal tillfällen försökt få en överenskommelse med Rama II om rätten till malajstaterna, utan att lyckas. Sent 1825 utsåg den brittisk-indiska regeringen ett sändebud, kapten Henry Burney เฮนรี เบอร์นี (27 februari 1792-4 mars 1845), som skulle åka till Siam för att förhandla.

(Henry Burney)

Under tiden gick britternas krig mot Burma inte så bra och britterna ville säkra förnödenheter för sina trupper och siamesisk neutralitet, om det inte rentav gick att få dem med aktivt på den brittiska sidan. Det första anglo-burmesiska kriget slutade till sist med brittisk seger 1826 och britterna hade erövrat Arakan, Martaban, Tavoy och Tenasserim.

Detta innebar att provinser som Siam och Burma hade slagits om i århundraden nu erövrats av en tredje makt. Britternas slutgiltiga seger över burmeserna blev en mycket stor händelse i den siamesiska historien då det burmesiska hotet nu upphörde för alltid. Samtidigt hade nu britterna blivit ett nytt hot. Genom sina erövringar i sydöstra Burma hade britterna nu blivit grannar till Siam och siameserna var angelägna att det inte skulle uppstå några konflikter eller missförstånd vid gränserna.

Angående Malackahalvön ville britterna åtminstone försöka förmå siameserna att sluta att blanda sig i Peraks och Selangors inre angelägenheter och om det var möjligt ville britterna dessutom ha tillbaka sultan Ahmad Tajuddin på Kedahs tron. Se även den tidigare artikeln "Nya bekymmer med västmakterna och malajstaterna”. Slutligen ville britterna få bort en rad restriktioner och diskriminerande regler, som försvårade handeln med Siam. I ett försök på att uppnå så mycket som möjligt av ovanstående anlände därför Burney från Penang till Bangkok i december 1825.

Det inledande närmandet mellan Siam och väst var bestämt inte utan problem. Språkbarriären var ett av dessa. På den här tiden kunde inte en enda siames tala något europeiskt språk och inga européer kunde tala thai. Det fanns bara några få ättlingar till de tidigare portugiserna, som kunde tala en slags pidginportugisiska. Dessa ”tolkar” var inte användbara vid detta tillfälle och då britterna kom till Bangkok var de liksom tidigare tvungna att tala engelska till en tolk som översatte till malaj, vilket i sin tur översattes av en annan tolk till thai.

Först var det siamesiska hovet inte överens om hur man skulle förhålla sig till Burneys förslag och krav. En del var, liksom Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag) och hans släktingar, inte villiga att ingå handelsavtal som kunde betyda minskade inkomster för dem själva. Kalahom, Chaophraya Nakhon (Noi) och Maha Uparat Sakdiphonlasep var intresserade i att öka sin makt och sitt inflytande i söder och ville inte bli inblandade i kriget mot Burma.

Burney hade i början inga framgångar och förhandlingsläget gynnades inte av rapporter från kriget i Burma, som berättade om brittiska reträtter. Då nyheten om den slutgiltiga brittiska segern över Burma anlände till Bangkok tidigt i februari 1826 blev emellertid läget ett helt annat. Rama III var fortfarande ovillig att gå med på några avtal, men Maha Uparat Sakdiphonlasep, prins Surin Thararak, Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag) och Chaophraya Nakhon (Noi), som faktiskt hade mest att förlora på en överenskommelse med britterna, övertalade kungen att ändra sig.

Deras argument var att britterna tidigare hade blivit avvisade och att de kunde tänkas bli provocerade till fientligheter, om de ännu en gång inte fick ut något av förhandlingarna. Då riskerade man framtida konflikter längs gränsen till Brittiska Burma.

Förhandlingarna blev nu seriösa och i juni 1826 skrevs ett traktat och ett handelsavtal under. Traktatet, som också kallas Burneytraktatet (Sonthi Sanya Boeni) สนธิสัญญาเบอร์นี, blev unikt i siamesisk historia eftersom det skrevs på språken thai, engelska, malaj och portugisiska. Både Rama II och britterna hade varit tvungna att lita på de översättare som fanns tillgängliga.

I traktatet, som i huvudsak var politiskt, gjorde siameserna inte speciellt stora eftergifter. Det innehöll förberedelser för fastställande av gränserna mellan Siam och Brittiska Burma, generella regler för handeln och hur eventuella dispyter skulle lösas. Med stora svårigheter hade britterna lyckats få Siam att erkänna Peraks och Selangors självständighet och att inte blanda sig i britternas kontroll över Penang och deras handel här. Den siamesiska positionen i Kedah, Kelantan, Terengganu och Pattani erkändes dock av britterna.

Handelsavtalet å andra sidan innehöll betydande siamesiska eftergifter. Skatten på handel reducerades genom att en ny enklare skatt ersatte de gamla reglerna. Avgiften baserades nu i stället på fartygens bredd. Tidigare hade det varit en djungel av avgifter, skatter och gåvor som fartygen hade fått betala. De tidigare kungliga monopolen på vissa handelsvaror hade också lättats upp. Kortsiktigt menade siameserna att man varit tvungna till dessa ekonomiska uppoffringar för att uppnå politisk säkerhet. Långsiktigt menade de nog att de kunde ta tillbaka minskningen i tullavgifter genom att införa nya skatter.

Traktatet med Burney var viktigt på många sätt. Det visade väst att det gick att föra konstruktiva samtal med Siam. Visserligen hade britterna önskat ett mera omfattande avtal, men siameserna fann ännu inte tiden mogen för detta. Det är värt att nämna att de två länderna lovade att respektera varandras gränser och att britterna inte fått rätten till exterritorialitet för sina medborgare. Detta skulle dock ändra sig längre fram.

I traktatet lovade också britterna att respektera Siams exportförbud av ris. Vid den här tiden räckte nämligen landets risproduktion knappt till den egna befolkningen. Dessutom lovade britterna att inte exportera opium från Indien till Siam.

Att Burney lyckades bättre än Crawfurd gjort har förklarats med att Burney hade en betydligt mjukare framtoning än sin föregångare. Burney försökte till och med lära sig litet thai, vilket imponerade på siameserna. Dagen innan Burney lämnade Siam fick han faktiskt en privat avskedsaudiens hos Rama III. Detta hade ingen annan utlänning fått av Chakridynastins tidigare kungar. Burneys avtal möjliggjorde att en britt blev den förste fastboende västerländske handelsmannen i Siam. Denne man är så pass intressant att han fått en egen artikel efter denna.

Avtalet karaktäriserades av kompromissvilja och att hovet förstod att skilja på sina privata intressen och vad som var bäst för staten. Traktatet bidrog till ett ökat självförtroende bland siameserna då det visat sig att de kunde förhandla effektivt och konstruktivt med en farlig värld som trängde sig på. Avtalet mellan Siam och det brittiska Ostindiska kompaniet ratificerades den 17 januari 1827.

Det fördes också handelsförhandlingar med andra västerländska handelsnationer, men förhandlingarna fördes fortfarande med tydlig siamesisk misstänksamhet. Detta hade naturligtvis sin förklaring i européernas tidigare uppförande, innan dörrarna stängts för dem 1688.

Siams internationella handel började nu att öka rejält. På 1840-talet anlöpte mer än 50 råriggade västerländska fartyg Bangkok varje år och värdet av handeln enbart med Singapore ökade med omkring 50 procent på några få år. Med denna ökande handel ökade också kontakterna med väst, vilket skulle få stor påverkan på konungariket de kommande åren.