Siams politik gentemot de laotiska staterna under Rama I var att se till att ingen av staterna skulle bli så stark att de kunde utmana Bangkok. De tre största staterna Vientiane, Luang Prabang och Champasak samt Xiang Khouang och kanske också Nakhon Phanom tilläts i hög grad att vara självstyrande, men ingen av dem tilläts förbättra sin position på bekostnad av någon annan laostat utan siamesiskt medgivande.

Vientianes hov hade flyttats till Thonburi 1778 och de ledande medlemmarna i den kungliga laotiska familjen arbetade vid det siamesiska hovet. Flera källor anger att Vientiane var utan regent åren 1778-1782, medan andra säger 1778-1780. En efter en skulle de laotiska prinsarna tillåtas att återvända hem till Vientiane som kungar. Se även "Ayutthaya," avsnittet "Ayutthayas fall," artikeln ”Krig mot de laotiska staterna 1777-1778”

Den tidigare kungen Siribunyasarn kan ha återvänt frivilligt till Vientiane 1780 eller 1781 och underkastat sig Siam då han fick höra att hans barn behandlades väl i Bangkok. I engelska Wikipedia anges Siribunyasarns andra regeringsperiod till 1780-1781. Det förefaller som om Siribunyasarn återfick kontrollen över sitt rike, utan att källorna riktigt förklarar hur detta skall ha gått till. Siamesiska källor säger att Siribunyasarn återvände till Vientiane där han dödade Phraya Supho, som siameserna lämnat kvar som guvernör, och tog kontroll över staden.

Ämbetsmän som var motståndare till Siribunyasarn rapporterade om det inträffade till Thonburi och den siamesiske kungen utnämnde Siribunyasarns äldste son Nanthasen, som befann sig i Thonburi, till regent över Vientiane. Kort tid härefter dog Siribunyasarn 1781. Nanthasen (r. 1781-1794) fick därefter återvända till Vientiane 1782 och han fick med sig den bortrövade Buddhastatyetten Phra Bang, som Rama I menade förde olycka med sig för Bangkok.

I Luang Prabang hade kung Sotika abdikerat och efterträtts av sin bror, och kung Inthasoms nionde son, som blev till kung Surinyavong (Suriyawong) สุริยวงศ์ (r. 1768-1788). I en del källor kallas han för Surinyavong II. Sotika dog 1771 och en del källor menar därför att Surinyavongs regeringstid i stället börjar 1771.

Flera år efter sin hemkomst rapporterade Nanthasen till Bangkok att Anourouth (Anurut) อนุรุทธ (r. 1791-1817), som efterträtt Surinyavong som regent i Luang Prabang, konspirerade med Burma mot hans Vientiane. Därefter attackerade Nanthasen Luang Prabang utan att invänta Siams godkännande. Armén från Vientiane belägrade huvudstaden Luang Prabang i två veckor utan att kunna forcera stadsmuren.

Kommendanten för invasionsstyrkan skrev då ett brev till drottning Thaen Kham, som var änka efter den tidigare kungen Surinyavong, där han lovade att göra henne till regent över Luang Prabang om hon kunde öppna portarna till staden. Hon svarade att man förberett ett öppnande av den södra porten, vilket skulle ske då Nanthasen attackerade efter mörkrets inbrott. Med hjälp av en vän i stadens garnison gjorde hon också detta och staden föll uppenbart 1792.

Mot Siams önskan förenade Vientiane inte de två rikena, utan annekterade bara Houaphanh. Området i nuvarande Laos runt Xam Neua, där det fanns svarta tai, som då lydde under Luang Prabang, kallades så. Detta fick siameserna att ingripa igen och 1792 blev Nanthasen anklagad dels för att planera ett uppror och dels för sin attack på Luang Prabang.

Ett antal personer inklusive Anourouth och hans son Mantha Tourath (Mantha Turat) มันธาตุราช (1772-7 mars 1837) fördes till Bangkok där de skulle bli kvar i fyra år. Tusentals laotier fördes också till Bangkok för att bygga stadens kanaler. Arbetet var hårt och slavarna fick dåligt med mat och de dog i stort antal.

Nanthasen fick stå till svars för anklagelserna om förräderi inför en specialdomstol, förklarades skyldig och dömdes till döden. Maha Uparat Surasi bad emellertid Rama I att skona honom, vilket han gick med på. Nanthasen blev dock fängslad och skulle också dö i Bangkok. Nanthasens bror Inthavong (r. 2 februari 1795-7 februari 1804), som varit Maha Uparat under sin brors regeringstid, blev nu ny regent i Vientiane och krönt den 23 juli 1795. Inthavong visade sig vara en trogen siamesisk vasall och utsåg sin bror Anouvong till Maha Uparat.

Under de kommande åren hjälpte Anouvong regelbundet Siam mot burmeserna med arméer och han skaffade sig själv ett rykte som en duglig general. Då Inthavong dog 1805 blev Anouvong (Chao Anuwong) เจ้าอนุวงศ์ (r. 7 februari 1805-12 november 1828) ny regent. Han meddelade genast Hué att han valts till regentprins, eller tronföljare, i Vientiane och han betalade därefter också regelbunden tribut till Vietnam. Trots att prins Anouvong hade blivit populär och beundrad i Bangkok planerade han uppenbart att frigöra sitt land från siamesisk kontroll.

Luang Prabang hade knutits närmare Siam efter invasionen av Vientiane 1778 och riket hade brutit sina förbindelser med Burma. Luang Prabang skickade årligen tribut i form av bunga mas (silver- och guldträd) till Siam och källorna nämner också tributrelationer med Kina. Tribut skickades till Kina vart femte år fram till 1782 då intervallet ändrades till vart tionde, men med en ökad tribut.

Luang Prabangs familj använde sina goda förbindelser med Kina för att försöka förmå Bangkok att släppa Anourouth och göra honom till ny regent. Kineserna skickade sändebud till Bangkok via Hsenwi och vidare nedför floden Nan. De fick audiens hos kung Rama I och lyckades förmå kungen att frige Anourouth och han fick därefter återvända hem. Den kinesiska ambassaden verkar dock inte särskilt trolig. Speciellt inte den färdväg som nämns.

De siamesiska krönikorna berättar bara att Anourouth släpptes och återfick sin tron, men inte under vilka omständigheter. En källa säger att det utgick en order till Vientiane om att alla familjer som deporterats från Luang Prabang efter invasionen 1792 skulle tillåtas återvända hem och att Anourouth skickades hem med mängder av gåvor.

Champasak verkar ha kontrollerat båda flodbankarna av Mekong västerut mot Ubonregionen och österut mot Attapeu (Attapue) อัตตปือ. Siameserna gick nu in i riket för att undersöka påstått maktmissbruk och för att slå ner ett uppror.

Då kung Sayakumane av Champasak dog 1791 installerade siameserna kung Fay Na (Fai Na) ฝ่ายหน้า (r. 1791-1811) på tronen i Champasak. Fay Na var född någon gång på mitten av 1700-talet, men var inte av kunglig börd. En annan källa säger att han var född 1726 och dog 1811. I thailändska källor är han bättre känd som Phra Wichaiyarat Suriyawongsakhattiyarat พระวิไชยราชสุริยวงษขัติยราช eller Phra Wichaiyarat Khattiyawongsa พระวิไชยราชขัตติยวงศา.

Siam hade snart fått administrativ kontroll över nästan hela nordöstra nuvarande Thailand, förutom ett smalt band utmed Mekongfloden. I slutet av Rama I:s regeringstid inkluderade detta städerna, eller mueangerna, Ubon, Yasothon ยโสธร, Roi Et, Kalasin och Khon Kaen samt även en rad städer nära Nakhon Ratchasima. Guvernörerna (eller Chao Mueang เจ้าเมือง) i dessa städer fick regera ganska självständigt, men de hade inte maktbefogenheter att avrätta folk, att utnämna högre ämbetsmän eller att föra krig på eget bevåg. Sådan beslutsrätt låg hos Nakhon Ratchasima eller Bangkok.

(Karta över provinsen Yasothon)

Enligt den lokala traditionen var området vid Sisaket känt under namnet Sri Nakorn Lamduan (Si Nakhon Lamduan) ศรีนครลำดวน. Det kallades senare Khukhan efter staden Khukhan ขุขันธ์, som grundats sent på 1400-talet under Ayutthayakungen Borommaracha III:s regeringstid. Etniska lao började flytta in i de nordliga delarna av provinsen och 1786 grundades staden Sisaket. 1904 döptes Sisaket om till Khukhan medan den ursprungliga staden Khukhan fick namnet Huai Nuea ห้วยเหนือ.

Provinserna i nordöst tillhörde olika ministerier och ämbetsmän i Bangkok. De bidrog till att finansiera huvudstadens administration genom att de olika mueangerna betalade skatter och bidrog med arbetskraft. Gränserna för mueangerna ändrades ofta av Bangkok då gamla mueanger ökade eller minskade i storlek och då nya mueanger bildades i området. En politik, som fortsatte efter Rama I, var att belöna en Chao Mueang om mueangens befolkning eller storlek ökade. Belöningen bestod av utdelning av titlar ända upp till Phraya. Administrationen av de övriga delarna av kungariket var i stora drag densamma som i nordöst.

De riken som hamnade under Bangkoks suveränitet under Rama I fick dock ett annat förhållande till Bangkok. Regenternas makt här var betydligt större. De kunde utdela dödsstraff, föra krig med Siams tillåtelse och utnämna alla ämbetsmän, bortsett från de fyra högsta ämbetena i riket. Dessa utnämningar gjordes ofta lokalt av ett adligt råd och sedan skickades förslaget till Bangkok för godkännande. Så var det i alla fall för Luang Prabang och Champasak.

Skatteplikten och plikten att bistå med hoveriarbetare var också begränsad. Vanligtvis var det nog med en årlig tribut av silver- och guldträd och att de bidrog med arméer vid krig. Alla de tre laotiska staterna hade dessutom sina egna vasaller och skötte, med vissa begränsningar, sina egna utrikeskontakter. I korthet kan man säga att de laotiska staterna var jämförbara med vasallstaterna i nuvarande Malaysia. Att relationerna mellan Siam och de laotiska staterna var intimare beroende på de kulturella likheterna, genom giftermålen mellan kungahusen och de laotiska prinsarnas utbildning i Bangkok.